”Han förädlade elevernas banaliteter”

Alla har vi en lärare som betytt något extra. Litteraturdocenten Staffan Bergsten lyser starkast i mitt minne. Liksom versmåtten han tvingade oss att traggla.

”Så vad har ni att säga om dikten som ni fick i hemuppgift?”

Poesi var Staffan Bergstens specialitet. Detta var i början av 1990-talet och vi befann oss i ett av tornen i Uppsala slott, där denne litteraturdocent i sextioårsåldern, alltid välkammad och prydligt klädd, höll en kurs i modern lyrik.

Som entusiastisk plugghäst hade jag självklart massor att säga om dikten. ”Den kändes blå och grå”, föreslog mitt artonåriga jag. Ett sanningsenligt svar som ju ändå lätt hade kunnat uppfattas som svåruthärdligt kokett.

Men Staffan Bergsten nickade bara vänligt och konstaterade att det jag for efter hade ett namn. Synestesi. Att uppleva ord som färger kunde vara ett exempel på det. Om jag inte minns fel så kom han i samband med detta in på Tomas Tranströmer också, den poet som exakt tjugo år senare skulle få Nobelpriset i litteratur. Staffan Bergsten hade som litteraturvetare och personlig vän följt Tomas Tranströmer under många år.

Just Tranströmer hade skrivit om fenomenet synestesi, då sinnena korskopplas så att lyrik kan väcka en doft eller en färg, och en klang kan upplevas som… grön, som i dessa rader:

”Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.”

Staffan Bergsten var en generös lärare på så vis, kunde plocka upp ett ungt och trivialt tankefragment och med sina kunskaper förädla det till en inspirerande idé. Han var en genuin pedagog och mycket lärd, på det gammaldags sättet, det vill säga på det djupa sättet, innan man kunde snabbgoogla till sig kunskap och fakta. Dessutom hade han författat flera litteraturvetenskapliga verk och ett par, tre romaner.

Många av oss har någon gång i livet mött en lärare vilken betytt något extra och rentav påverkat vår inriktning i livet. Staffan Bergsten var min allra första lärare vid universitetet och många år (och lärare) senare var han fortfarande den som stack ut genom sin bildning och skärpa. Att få just honom som ciceron in i den tidiga litteraturhistorien var en ynnest.

Ofta fick vi i uppgift att skriva en bit på hexameter eller fornyrdislag eller något annat vrenskande versmått. En dikt skulle levereras. Eller en skriftlig litterär analys av något slag. I gengäld fick studenterna några personliga rader tillbaka med uppmuntrande tillrop. ”Fortsätt såhär! Du bör fortsätta dina studier på en högre nivå!”

Vi var säkerligen flera som blev bekräftade på detta vis. Men var och en av oss hade möjligheten att känna sig personligen utsedd och sedd.

Staffan Bergsten var redan en bit över åttio och hade ännu fler böcker bakom sig, inklusive en biografi om Tranströmer, då vi stötte på varandra igen, på Upsala Nya Tidning. Jag fick då möjlighet att tacka honom. Men att dröja vid det förflutna intresserade honom bara tillfälligtvis, han var vid god vigör och hade mängder av artikelidéer för kultursidan. Ville gärna komma upp på redaktionen och skaka tass, personligen.

För inte länge sedan alls letade jag efter Staffan Bergstens kontaktuppgifter för att fråga om han ville skriva om en bok. Det blev aldrig av. Och nu är han död. Av 89 år på jorden, tillbringade han uppskattningsvis runt sjuttio av dem åt litteraturen och svensk poesi. Det måtte ha varit ett rikt liv.

***

Teckna en prenumeration här.

Text:

Toppbild: Berit Roald / NTB scanpix / TT