Han klädde av supermaktens kvinnor och män
Med sina ovanliga porträtt synade Aaron Shikler supermaktens kvinnor och män och blottade deras mänskliga sårbarhet.
Bild: The White House Historical Association/Wikimedia Commons
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vita husets officiella porträtt av John F. Kennedy är av ett annorlunda slag. Vi möter inte ett brett vitt leende och en fast varm blick, i stället tittar presidenten bekymrat och grubblande ner i marken. Kennedy är inte alls öppen för oss, i stället har han slutit sig och lagt armarna i kors.
Det var så Jacqueline ”Jackie” Kennedy ofta såg sin make under de sista två åren han levde. Det finns fotografier tagna från Vita huset vid den tiden där han står precis så där, inte sällan i samtal med sin yngre bror Robert F. “Bobby” Kennedy.
Det var just därför Jacqueline Kennedy anlitade konstnären Aaron Shikler för att måla hennes mördade makes porträtt. Han såg den demokratiska maktens män och kvinnor i ett annat ljus, han greppade det mänskliga och andliga bortom schablonerna och den glättiga ytan.
Shikler porträtterade också änkan Kennedy själv. Hon är målad i samma sällsamma gula ton som sin make. Jackie Kennedy står där med sitt stora tjocka hår i en lång vit klänning och ser överjordisk ut, närmast eterisk eller rent spöklik. Det är något kusligt med hennes leende och hon stirrar frånvarande bort. Det är som att hon klivit rakt ut ur en gotisk skräckroman från 1800-talet.
Ett annat vackert porträtt som Shikler målat är det på Kennedys efterträdare Lyndon B. Johnsons hustru Claudia Alta “Lady Bird” Johnson. Vi ser henne stå på en äng med vilda blommor hemma på ranchen i Texas. Återigen är det inget leende eller varm blick vi möter, utan en kvinna som håller sin stråhatt i handen och tittar lite förläget ner i marken. I sin vita långklänning ser hon ut som en åldrad “southern Belle”, som en av kvinnorna i Borta med vinden, och det finns en hänförande aristokratisk aura kring henne. Nu har Shikler övergivit den gula tonen, ett dagsljus faller naturligt över henne och den expressionism (försöket att skildra deras inre) som vi tidigare annat i målningarna på Kennedys, har nu ersatts av mer naturalistiska drag, även om det romantiska och förhöjda tydligt finns där.
Senare målade Shikler också presidenthustrun Nancy Reagan. Likt Jackie Kennedy blickar hon bort, men hon har en helt annan och starkare närvaro. Det är en äldre och livserfaren kvinna vi ser, Nancy Reagan minner mer om en forntida drottning eller gudinna. Hon är klädd i en röd klänning och bakom henne ser vi en murrig trävägg, det är som hon träder fram som ljuset ur ett evigt mörker.
Men när Shikler målade president Ronald Reagans porträtt tog det stopp. Nu möter vi faktiskt Reagans varma blick och vita leende, fast det känns förställt, tankarna går närmast till en vulgär julkortsillustration av en tomte med rödrosiga kinder. Den gamle Hollywoodsjärnan ser uppenbart besvärad ut, bakom honom anar vi en bronsfigur föreställande en ryttare till häst, just sådant den gamle västernhjälten ville bli förknippad med.
Reagan var inte nöjd med porträttet, han kände inte igen sig själv. Den åldrade serietidningstecknaren Everett Kinstler fick i stället göra ett försök. Det förvrängda ansträngda leendet ersattes nu med bilden av en självsäker man med ett lättsamt smil och ett skämt på tungan. Ronald Reagan sitter avslappnad på Trumans balkong och bakom honom anar vi Jeffersonmonumentet. Han framstår som en seriefigur, en karikatyr, snarare än den osäkre äldre man vi får möta i Shiklers porträtt. Just Kinstlers målning lär också vara den nuvarande presidenten Donald Trumps favorit bland porträtten av hans föregångare.
Det är nu tio år sedan Aaron Shikler gick bort, men hans vackra porträtt av den amerikanska maktens män och kvinnor hänger fortfarande på Vita husets väggar.
***
