Har EU-medlemskapet blivit en black om foten?

Börjar nackdelarna med EU överträffa fördelarna? Eller är EU nödvändigt för att svara upp mot jättar som USA, Indien och Kina? Debattörerna Thomas Gür och Markus Kallifatides ger varsin syn på saken.

Thomas Gür: ”Klåfingrighet förenad med tilltagande oförmåga och inkompetens”

Den 10 februari kungjorde Skogsstyrelsen att skogsägare som vill avverka skog måste visa hänsyn till samtliga vilda fågelarter på individnivå, eftersom alla vilda fåglar är fridlysta enligt artskyddsförordningen. (Understrykningen är Skogsstyrelsens, kursiveringen är min).

Jo, det är sant. Skogsägaren måste ha koll på alla vilda fåglar på individnivå på sin mark för att få tillstånd att avverka sin skog. Allt enligt myndighetens avsiktliga bokstavstolkning av miljöbalken och artskyddsförordningen i enlighet med beslut från EU-domstolen.

Det Skogsstyrelsen vill åstadkomma med detta krav är att påvisa det orimliga i EU:s regleringar.

Detta visar hur illa det är ställt med den organisation som ska sörja för europeisk gemenskap. När en myndighet i ett EU-medlemsland finner det nödvändigt att implementera ett beslut i dess bokstavstolkade absurditet för att det organiserade vansinnet ska framträda, innebär det att EU-medlemskapet blivit en rejäl black om foten.

En fråga är om fördelarna ändå överväger nackdelarna. Här är det kanske svårt att ge ett tydligt svar. Men en ännu viktigare fråga är ifall nackdelarna är på uppgång eller inte, relativt fördelarna. Och här är svaret klart ja.

I allt större utsträckning, framför allt i regleringen av företags- och näringspolitiken utvecklas EU till ett allvarligt hinder för sina medlemsländers välståndsbygge och kreativa samhällskrafter. Som för skogsägare. Ytterligare ett exempel är kommissionens förslag om så kallad hållbar bolagsstyrning, där diverse förment viktiga samhällsintressen ska ges juridiska rättigheter i ledningen av bolagets affärsverksamhet och där vinstmålet ska behöva kompletteras med olika, också förment viktiga, samhällsmål.

Varför aktieägare skulle välja att investera i verksamheter där deras bestämmanderätt och deras önskan om avkastning på investerat kapital urholkas och tas ifrån dem, förtäljer inte EU-kommissionen.

När började då försämringen i EU och den påföljande ändamålsglidningen att märkas? Tydligt blev det för mig när EU-länderna år 2000 formulerade Lissabonmålen om att EU år 2010 skulle vara ”den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen med en förmåga till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre jobb och större social sammanhållning”.

Att detta mest var pladder och att inget av de viktigaste kvantifierade målen skulle komma att uppnås, kunde man ana när regeringen Persson år 2003 nominerade dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin till den högnivågrupp bestående av tolv personer från EU:s medlemsländer som skulle få fart på den saktmodiga processen så att målen uppnåddes i tid.

När tidsfristen var ute kunde man konstatera att målen inte hade uppnåtts, varpå de, på sovjetiska ekonomiska planers vis, förändrades, ströks, omformulerades och bestämdes att uppnås 2020 istället. Den ”mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen” kommer inte att uppstå inom EU.

Att inga politiska system, varken stater eller mellanstatliga organisationer, varar för alltid, är en banal sanning. Likväl är det värt att erinra sig den.

Integrationen av de mest centrala europeiska ländernas ekonomier i syfte att förhindra krig dem emellan, var en utmärkt tanke som uppnådde sitt syfte. Men att den drivande principen om ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, en eufemism för allt större klåfingrighet förenad med tilltagande oförmåga och inkompetens, nu nått vägs ände, torde vara uppenbar.

Inte minst efter Brexit.

***

Kallifatides: ”Jag hejar på EU:s strävan att stärka sociala rättigheter”

Europas nationalstater är förhållandevis små globalt sett och agerar i en värld dominerad av jättar såsom USA, Indien och Kina. För Europas politiska eliter och folkmajoriteter vore det oacceptabelt att underordna sig dessa stormakter politiskt. Trots brister i dess utformning agerar EU motvikt mot utomeuropeisk påverkan. Men hur ter sig framtiden för EU?

Sedan begynnelsen med Kol- och stålgemenskapen på 1950-talet rör sig projektet i riktning mot en alltmer integrerad marknad. När det gäller varuhandel, arbetskraft och en hel del tjänster utgör EU en i hög grad gemensam marknad. Liksom på alla marknader uppstår både långsiktig kapitalkoncentration där färre men större företag når dominerande positioner, medan andra slås ut. Tillfälliga chocker, såsom för elpriset i vinter, får effekter på hela marknaden. Nationella beslut rår inte på dessa marknadskrafter – det är hela idén.

Inte minst tyska och svenska industriföretag har dragit nytta av den gemensamma marknaden för sina produkter. Tyskland nyttjar också möjligheten att få billigare industriarbetskraft, medan Sverige importerar produkter från EU-länder med lägre löner. Samtliga rikare länder i unionen dränerar de fattigare på utbildad arbetskraft, varför exempelvis Polen tar emot väldigt många arbetskraftsinvandrare från utanför unionen. Samtidigt undergrävs arbetsvillkor i sektorer utanför den hyperproduktiva industrin. Inom bygg, hantverk, transport, handel och service utsätts arbetstagare i rikare länder för direkt låglöne- och lågvillkorskonkurrens på sin hemmaplan. En gemensam arbetsmarknad skapar vinnare och förlorare.

Detta är självklarheter i en socialdemokratisk analys. En gemensam marknad måste bäddas in i gemensamma sociala och politiska institutioner för att vara politiskt hållbar inom demokratins ram. Fram till 1980-talet var också visionen om en social union förgrunden i EU-projektet. Därefter frikopplades integration av marknaden från skapande av sociala och politiska institutioner. Med stort folkligt missnöje som given följd.

Nu står vi här med en gemensam marknad, men utan en effektiv politisk union. De som tjänar på den gemensamma marknaden tycks acceptera den. Förlorarna är inte glada alls. I kölvattnet av det partipolitiska landskap som vuxit fram har i sin tur en migrationsfobisk union vuxit fram, vilken behöver tiotals miljoner fler i arbetsför ålder men inte kan komma överens om hantering av en eller två nya miljoner invånare ett enskilt år. Vi har en union som inte kan bedriva tillräckligt effektiv finans-, närings-, arbetsmarknads-, eller socialpolitik för att bädda in den gemensamma marknaden.

De enda som har skäl att verkligen glädjas åt detta är de stenrika europeiska eliterna, vars förmögenheter rusat i höjden när nu den enda effektiva europeiska institutionen, den Europeiska centralbanken, har skapat närmast oändligt med nya pengar för att undvika deflation och depression, alltsedan den globala finanskrisen 2008/-09.

EU:s framtid avgörs av hur de rika medlemsländerna nu agerar. För min del hejar jag på EU-kommissionens nyvunna strävan efter att dels förstärkta sociala rättigheter och rättvisa över Europa, dels en genomgripande Green Deal med investeringsinriktad finans- och industripolitik. Jag hoppas innerligt att svenska, danska, tyska, nederländska och österrikiska socialdemokrater, fackföreningsrörelser och andra progressiva släpper sargen och börjar kämpa för arbetarklassen – hela arbetarklassen – på den sedan länge etablerade gemensamma marknaden. Om så sker kan unionen gå mot en ljus framtid.

PS: Texterna skrevs före krigsutbrottet i Ukraina

***

Vill du ha Fokus som papperstidning i brevlådan eller endast digitalt? Välj själv – teckna din prenumeration här.

Text: