Har feminismen dött – eller segrat ihjäl sig?

Frågan – egentligen felställd, av skäl jag ska återkomma till – dök upp för mig under Internationella kvinnodagen, 8 mars, vilken ju i medierna knappt krusade ytan alls. Visst, annat viktigt blockerade sikten, som kriget mot Iran, skenande oljepriser och Mello. Men även den långsiktiga trenden för feminismen är tydlig: pyspunka.  

Vi ser det i bland annat Novus och SOM-institutets sifferserier över olika politikområdens tyngd. Jämställdhet är i stadigt sjunkande senaste 10 åren. En delförklaring är förstås att trygghetsfrågor kopplade till migration, kriminalitet, energiförsörjning och geopolitik pockat på allt mer. Det är inte längre 2014, då frågor som löneskillnader, kvotering till bolagsstyrelser och fler pappamånader fortfarande fick stort utrymme i debatten – och Feministiskt initiativ knep en plats i Europaparlamentet för att sedan på hösten få över 3 procent i riksdagsvalet.

Ännu längre tillbaka har vi 90-talet, när 40-talistdominerade nätverket Stödstrumporna, med brett kända företrädare som Maria-Pia Boëthius och Ebba Witt-Brattström, pressade fram “varannan damernas” – det vill säga könsvarvade rikdagslistor, hos fyra av partierna. Och när en brokig skara yngre Fittstims- och Bangfeminister började erövra de mediala kommandohöjderna. 

Fittstim var en omsusad antologi om upplevt patriarkalt och inre förtryck – självförverkligandehinder kvinnor ålägger sig själva – med högprofilerade skribenter som Belinda Olsson, Linda Skugge och Karolina Ramqvist. Tidningen Bang var en ideellt driven feministisk kulturtidskrift, och toppade med anmärkningsvärda 6 000 i upplaga. Med tiden blev den alltmer en högborg för teoridrivet normkritiska akademiska feminister. 

Cecilia Garme berättade nyligen om den här i Fokus. I vad jag ser som en av nyckelmeningarna skriver hon om de inomredaktionella strategigrälen: “Skulle feminismen vara liberal eller vänsterradikal?” Den knyter an till min inledande fundering om felställd fråga. För jag menar att det lätt leder blicken fel när man talar om Feminismen med stort F.

I själva verket finns ett flertal, somliga sinsemellan helt motstridiga, feministiska perspektiv. Mer så än inom de flesta -ismer. Konservativa kan träta om graden av försvar av det gamla, socialister om graden av statligt ägande/koordinerande av ekonomin. Men grundanalysen spretar inte alltför mycket.

Feminister av olika schatteringar, däremot, har i viktiga avseenden totalkrockat vad gäller grundsynen. Och grundmålen. Men med dessa fundamentala skillnader är det så, att de ofta förminskats, förnekats, nonchalerats. Dels av feministerna själva, dels av ofta pinsamt okritiskt påhejande medier. 

Ibland har det skett av tankeslarv. Till exempel har många aktörer genom åren identifierat ett gemensamt kvinnointresse, som om kvinnor vore en homogen grupp, en monolit. Ibland fullt medvetet. 

Syftet bakom begreppsförvirringen har varierat. Vissa feministriktningar har helt enkelt velat hålla enad front mot “patriarkatet”, mot männen, av maktstrategiska skäl. Den som talar för de många i stället för de få, har lättare vinna inflytande. Andra har försökt klä en mer eller mindre revolutionär, antikapitalistisk agenda i mjukare retorik, för att inte skrämmas alltför mycket. Hos somliga har funnits en drivkraft i att skylla egna tillkortakommanden och misslyckanden på “könsmaktsordning” och andra så kallade strukturer; man har alltså klätt sig i offerkofta. En fjärde grupp har drivit sådant som billigare städhjälp och lättare tillträde till toppjobb inom akademi och näringsliv.

Min avsikt är inte att låta kritisk mot samhällsförändring driven av egenintresse. Det gäller allt från facklig kamp till antiapartheidrörelse, och är i högsta grad legitimt. Kritiken riktar sig i stället mot paraplyordet Feminism. Hur det döljer mer än det visar, och hur det grumlar blicken för det ibland helt väsensskilda hos olika feministiska “särarter” – för att använda ett i feministiska sammanhang bekant begrepp.

Ett exempel: den oheliga och ibland smått ohederliga alliansen mellan just särartsfeminister och likhetsfeminister. De borde vara hopplöst svåra att förena, principiellt motsäger de varandra på flera viktiga punkter. Men med dunkelt tal om den kvinnliga erfarenheten och “strukturer” har de ofta framgångsrikt gått armkrok. 

Likhetsfeministerna har talat om en slumrande begåvningsreserv: att vi underutnyttjar talang så länge det finns fler män än kvinnor på tobbjobb. Förklaringen: kvinnor diskrimineras genom färre förebilder och informella, exkluderande beslutsrum: typ “bastuklubbar”. Lösningen: positiv särbehandling av olika slag.  Kvinnor funkar som män, är grundtanken.

Medan särartsfeministerna, å sin sida, har lyft fram att kvinnor tillför andra dimensioner av ledarskap och arbetslivskultur till institutioner och företag, eftersom de i viktiga avseenden skiljer sig från män. Ofta föreslås de vara mer långsiktiga, fredliga och miljövänliga i sitt tänkande.

Här är grundtanken att kvinnor ska gynnas just för att de inte funkar som män.

Trots denna världsbildskollision har man utifrån ofta uppfattats som stående för Kvinnosaken brett, och fått igenom sådant som varvade listor, Thamprofessurer, fler pappamånader, en kraftigt ökad andel kvinnliga toppchefer i det offentliga, samt en oherrans massa skattemedel till kvinnosatsningar. Allt besjunget som framgångar i vartenda akademiskt och politiskt högtidstal. Fler kvinnor i toppen måste ju vara bra för kvinnorna – och för samhället i stort.

Och så länge idealet 50/50 inte uppnås, för där är vi ju inte, tillförs kampen ständigt ny ideologisk glöd. Men om särartsfeministerna har rätt – det vill säga att kvinnor och män på gruppnivå, biologiskt och vad gäller grundläggande existentiella erfarenheter, skiljer sig åt – finns förstås inget naturgivet i att det bör finnas lika många kvinnliga som manliga techentreprenörer, raketforskare, polischefer och dagisfröknar. Mäns och kvinnors olika karriärval och livsstilspreferenser behöver alltså inte vittna om kvardröjande förtryck/diskrimering.

Låt oss här nämna den så kallade jämställdhetsparadoxen. Den innebär att män och kvinnor gör mer könsstereotypa yrkes- och utbildningsval i jämställda länder än i mindre jämställda. En kvinna i, säg, Kina, som har fallenhet för matte, kan känna sig manad att bli ingenjör, för att säkerställa en god lön. Medan en svensk kvinna kan välja mer fritt efter intresse, eftersom de ekonomiska marginalerna här är större. Man har så att säga råd att välja efter hjärtats lust i rika samhällen.

Och vad sägs om de studier på bebisar som visar hur flickebarn intresserar sig mer för ansikten, medan pojkblickar dras till mekaniska objekt? Detta i så tidig ålder att könsstereotyp uppfostran inte hunnit få effekt. Till och med apbarn uppvisar de här skillnaderna. Appojkar gillar mekaniska objekt, apflickor dockor.

För att besvara min inledande fråga lutar jag alltså åt att feminismen – eller snarare då feminismerna – så sakteliga kommit att segra ihjäl sig. I dag är det ju självklart för de allra flesta svenska kvinnor med egenmakt över barnafödande, sexualitet, utbildningsval och avvägningen privatliv/yrkesliv/extremkarriär. På bara ett par generationer har det tagits jättekliv. Den feministiska pyspunkan och det svala högtidlighållandet av kvinnodagen är en logisk följd av det. När så mycket är vunnet finns mindre kvar att kämpa för.

Men jag vågar mig också på gissningen att feministiska projekt generellt tappat kraft också på grund av sin förvirring/förnekelse i centrala frågor. Till exempel då biologin som förklaringsmodell, enligt ovan. Det uppskruvade läget om toxisk manlighet, som länge rådde och i viss mån kvarstår, har nog inte heller hjälpt. De flesta kvinnor har ju bröder, fäder, söner partners och manliga kolleger de faktiskt tycker om, rentav älskar.

Alla slag är givetvis inte vunna än. Garme uppmärksammar två kvardröjande slagfält: “De största begränsningarna i unga kvinnors liv i Sverige ligger inte i de gamla helsvenska strukturerna. De finns i hederskulturer – och i klassrum där stökiga pojkar får sätta tonen.”

Det är en analys som värdesätter framgångarna utan att blunda för kvarstående problem. Och den är relevant därför att den i människors ögon är sann. Den stämmer med vad de ser. Och skiljer sig därför kraftigt från Gudrun Schymans klassiska talibantal från 2002: “Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Det stämde inte då, det stämmer inte idag. Det är ännu ett exempel på förvirrande feminism. Och om den där pyspunkan inte ska tillåtas pågå tills färden helt har stannat av, måste de feministiska analyserna uppdateras. Deras oförenlighet bättre erkännas. Och idén om ett gemensamt kvinnointresse skrotas.

***

Läs även: Cecilia Garme: När feminismen var en fest

Läs även: Kvinnor ”finns” inte längre när genusforskningen glömt sitt syfte