Här gömmer du stålarna om kriget kommer
Om du vill säkra objekt bortom börsen kan jag rekommendera några litterära guldklimpar.
Toppbild: Unsplash
Om kriget kommer, kamrater, då duger inte vilka penningplaceringar som helst. Vi måste se det hela praktiskt. Jag har på omvägar hört att läsekretsen är stadd vid kassa och ständigt söker säkra objekt bortom börsen, fastigheterna och allt det där som svajar och kränger och egentligen bara passar för spelare utan sömnproblem. Någonstans måste man ju stoppa undan stålarna. Så vad är bäst? Är det guld? Snus? Nej – böcker!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag kan rekommendera en debutroman, värd en mindre förmögenhet. Den trycktes 1971 och författaren hette Jan Guillou, en ung man med näsa för vad som går hem i stugorna. Dock lyckades han reta gallfeber på Norstedts ömfotade förlagschefer som helt sonika drog in boken och malde ner hela upplagan. Endast författarens friexemplar överlevde, inalles 25 stycken, så där har ni mitt investeringstips. Det fina i kråksången är att boken även låter sig läsas, med behållning. Dess titel är: ”Om kriget kommer”.
En litterär guldklimp, sannerligen, men innan vi går närmare in på bakgrunden till dess enastående sällsynthet, bör något sägas om böcker i allmänhet. Frågan för dagen är ju inte om de kan slängas, utan hur; vilken container man som god medborgare ska välja vid sopsorteringen. Tråkigt såklart, men ändå på sitt sätt hoppingivande, för sådär lät det om vinylskivorna också, när cd-skivorna kom, samt om de senare när strömningspiraterna äntrade scenen. Se hur det gick. De som sparade sina plattor på vinden kan tjäna en hacka i dag.
Så blir det med böckerna också, tids nog, och nu menar jag inte Strindberg och annan äldre litteratur, för sådana originalutgåvor är inget folk slänger. Allt som numera ges ut i egen regi kan vi också glömma, möjligen med undantag för Lotta Lotass och någon till. Den spekulationsekonomiskt intressantaste perioden är i stället andra halvan av 1900-talet. De första dikthäftena av Ulf Lundell (1972) och Bruno K. Öijer (1973) var det inte många som köpte när det begav sig. Båda rusar nu på marknaden, starkare än stensäkra papper i vapenindustrin. Rena fantasibelopp.
I fallet Guillou var det inte fråga om klen försäljning – boken sålde hyggligt bra i en censurerad pocketversion som kom ut senare samma år – utan alltså på grund av att originalutgåvan makulerades. Orsaken var att författaren, som onekligen har blivit vid sin läst, utmålade Israels förste premiärminister David Ben-Gurion som krigsförbrytare, vilket redan på den tiden var en omtvistad ståndpunkt. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Som investerare kan man inte vara så petig i förtalsmål och ärenden av moralisk art. Boken är dyr, och dyrare lär den bli, särskilt utan dedikation.
Annars brukar det vara tvärtom. Böcker signerade av författaren smäller nästan alltid högre än osignerade, men här har vi att göra med en handfull friexemplar och sådana ger man som regel bort i dedicerat skick till mamma, kompisar, kollegor och så vidare. ”Om kriget kommer” är därför likt Olof Rybergs legendariska avhandling om fladdermössens parasitfauna (1947) nästan omöjlig att hitta utan dedikation. Lopp-Olles bok tycks ungefär ingen ha köpt, men desto fler fått som gåva. Den som står i min hylla har två dedikationer, för när de signerade exemplaren kom ut på marknaden höll sig författaren framme och köpte dem själv, bara för att ge bort dem igen.
Även den boken kan vara bra att ha under en rysk belägring, låt vara att jag ogärna vill rekommendera den som finansiell placering. Ämnet är smalt, och fastän Ryberg skrev om sina fladdesmuslöss på engelska är de potentiella läsarna tämligen få. Konstiga människor, sällan kapitalstarka. Dagens ämne är när allt kommer omkring pengar, inte primärt andlig odling.
Själv dedikerar jag mina böcker med en trubbig blyertspenna, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Man kan ju råka i vanrykte, och alla normala människor äger ett suddgummi. Något sådant föresvävade av allt att döma inte Jan Guillou som redan i ungdomen skrev med reservoarpenna, en antagligen exklusiv sak av märket Montblanc. Jag har sett några av de där dedikationerna. Karln gick lös på titelsidan med en frenesi som kan få Jackson Pollock att framstå som en hämmad minimalist. Blyg var han inte, och på den vägen är det.
Ändå är oskrivet bäst. Ett seglivat rykte i branschen förmäler att någonstans där ute cirkulerar, bokbögar emellan, åtminstone ett osprättat exemplar i mint condition. Utan dedikation! Den svenska litteraturens gula 3 skilling banco. Lokalisera den boken och lägg ett monsterbud. Sov sedan gott – om kriget kommer.
***
