Har samhällsengagemang någonsin varit så självupptaget?

Det enda som hade kommit från Kanada innan Marshall McLuhan var lönnsirap och bäverpälsar. McLuhan hade tajming. Uppfann ”media theory”, eller medie- och kommunikationsvetenskap, som det heter på svenska högskolor, precis när det var läge för just det. 

Nej, jag vet, han var inte alldeles ensam. Men han hade de bästa refrängerna. De som fastnade. ”The medium is the message”, till exempel. Särskilt sant i hans eget fall. 

Ett annat begrepp som han placerade precis rätt i tiden: ”den globala byn”. Tanken att tätare och snabbare sätt att kommunicera över långa avstånd kopplade samman människor över hela världen och suddade ut gränsen mellan nära och långt borta. Hela världens plågor – för vi har en tendens att lägga större vikt vid plågorna än vid det upplyftande – hamnar på vårt trappsteg. 

En liten avstickare här: en bekant berättade nyligen för mig om sin hypokondriska vän. Hon – hypokondrikern, alltså – är den där sortens person som knappt kan ta i ett dörrhandtag, utan att misstänka att hon fått böldpest. Och så kom covid.  

Man skulle kunna tro att en hypokondriker skulle få stressrelaterat slaganfall av att befinna sig mitt i en pandemi. Men det var precis tvärtom. Hypokondrikern kunde till sist slappna av en aning. Plötsligt var hon normal. Alla betedde sig som patologiska hypokondriker, med sina masker, sin handsprit och sina respektavstånd. Det dök upp hysteriska klisterlappar, förbudsskyltar, plexiglasbarriärer och allt sådant som en hypokondriker alltid önskat sig. Äntligen fick hon rätt.

Så här är det ju med alla stora samhällsförändringar. De stuvar om. Vinnare och förlorare byter plats. Det udda blir normalt, och tvärtom.

Så vilka är det som är vinnare när den alldeles vanliga byn blir den globala byn? Vad är det för udda saker som blir normala?

Det blir en aning paradoxalt här också. För när hela världen landar på vår tröskel tycks det framför allt vara narcissisterna, de sjukligt självupptagna, som blir normen. 

I den bästa av världar skulle de sjukligt självupptagna vara så fascinerade av sig själva att de lät oss andra vara i fred. De skulle helt enkelt sitta där, försjunkna i sin spegelbild – den köttsliga eller andliga – och vi andra kunde fortsätta som vanligt. Men så välinrättad är inte tillvaron. 

Om hela världen landar på din tröskel kan du landa på andras trösklar också. Så vi får hela kändiskulturen, influerare, troll och allt det andra. Men det slutar inte där. Att hela världen plötsligt finns framför våra näsor skulle kunna hjälpa oss att tänka på något annat än oss själva och våra känslor. Men för narcissisten är det precis tvärtom. Hela världen blir en spegel för deras egon. De tar inte tillfället att justera proportionerna och skruva ned sin egen betydelse, när världen knackar på. I stället gör de hela världen till en projektionsyta för sitt eget inre.

Det fanns ett särskilt tydligt exempel på det här i Dagens Nyheter häromveckan, när tidningen gjorde ett reportage om aktivisterna i Återställ våtmarker. Vad driver dem att försöka gräva igen dikena i en torvtäkt?

Alla svar hade samma grundanslag:

”Jag har sån fruktansvärd klimatångest.” 

”Jag hoppas dras ut ur politisk depression.” 

För att ”hitta en riktning och mening med livet”. 

Har samhällsengagemang någonsin varit så självupptaget? Narcissisterna behöver inte ens låtsas vara något annat än narcissister, om de bara speglar sig i rätt nojor. Och det går hem. Till och med Högsta domstolen ger dem fribiljett att utöva sin terapi på vägar och torvmossar.

Bland sextiotalets feminister hette det att ”det privata är politiskt”, en nog så oroväckande totalitär idé. I den globala byn är det snarare det omvända som gäller: det politiska är privat. Och vi är alla statister på narcissisternas huvudscen. 

***

Läs även: Vilken tur att Magda Gad är opolitisk

Läs även: Barrikaderna kräver blod nu