Har utvisningarna skapat ett paradigmskifte?

Jag bryr mig sällan om folks åsikter, utan om varför de har en viss åsikt. Det är tyvärr sedan gammalt. ”Aha du är synthare eftersom du är moderat” och ”Du är punkare eftersom du vänster”. ”Du föredrar Oasis (eller Elvis i en annan tid) för att manifestera din arbetarklasstillhörighet” medan ”Du gillar Blur (eller Beatles) för att påvisa bildning”.  

Man chansar lite, man är enerverande; ingen människa vill genomskådas som en karikatyr i ett visst fack. Och det är de sällan heller, vid närkontakt. Ändå, vid en utzoomning, är de flesta just precis det. Ett motiv finns vanligtvis som trumfar ett sakförhållande, vanligen relaterat till gruppdynamik.

Att social överlevnad trumfar objektiva sanningar och personlig integritet lärde vi oss alla redan i skolan. I våra finaste emo-kläder försökte vi avsätta klassens mobbare men fick stryk av de mobbade, samt en outtalad men stark rekommendation att börja köpa kläder på H&M, och så föll vi in i ledet.

Vid maximal utzoomning, låt säga riksnivå, är mekanismerna allra lättast att notera. Fläbbiga diskurser böljar fram och tillbaka på ett banalt åsiktshav av trendföljande media och politik.

Inom psykologin talar de om kognitiv dissonans (konfirmeringsbias) och heuristik (mentala genvägar) oftare än personlighetsdrag. Sociologer pekar på primär (ursprungsfamilj) och sekundär (vuxenmiljön) socialisering, habitus (klassbakgrund) och social identitetsteori (”blind” lojalitet). Alltså i stort sett onödig forskning som säger samma sak: vi vill vara som de andra!  

Inte ens diametralt olika filosofer har invändningar. En saftig Heidegger menar att vi är utkastade i en värld där ”man” är som fölk är mest, och en torrboll som Quine att vi hyser de åsikter som är enklast för oss att bevara. Bägge var svenskar.

Förra veckan kanske, kanske inte, skedde ett paradigmskifte – vilket möjligen inte märkts om inte någon spinndoktor olyckligtvis injicerat uttrycket ”enskilda fall” för att elda massorna mot en lång rad journalistiska insatser som hade fräckheten att beskriva hur människor av kött och blod utvisas till misär, på grund av Sveriges senaste invandringspolitik. Som på kommando började varenda slentrianmässigt mediehatande och invandringskritiskt X-konto använda denna ändå relativt (jämfört med den vanliga, gutturalt robusta ”asså, typiskt vänsterblivna SVT!”) avancerade mediekritik.  

Och det är alldeles sant att enskildheter sällan fångar en bredare verklighet. Men argumentet råkade explodera i de självutnämnt rationella tuffingarnas ansikten. Det är trist när sånt händer. För var befann sig denna deras svala, analytiska distans nyss, de senaste tio åren, då varje enskilt brott begått av någon med utländskt klingande efternamn var kvitto på landets, kanske hela civilisationens, undergång? Då var det enskilda fallet inte en anomali. Då var det Sanningen. Dedäringa ska ut, de ska piskas till underkastelse, de är bara och endast ett problem.

Och: det rådde konsensus! Alla tycktes återigen överens. Sedan mitten av 10-talet har det varit med stor risk för social stigmatisering och uteslutande ut samhällsgemenskapen – och medialt helt ickegångbart – att ens viska att minst nio av tio som kommer hit gör rätt för sig, betalar skatt, torkar våra gamla i rumpan och ofta utbildar sig till övre medelklass-yrken. Den nationalekonom som talade om secular stagnation – alltså de rätt så katastrofala ekonomiska konsekvenserna av den demografiska kris som väntar Sverige eftersom vi varken föder barn eller dör i tid – har mötts med kylig tystnad eller fått en känslostinn bild av ett gäng svartmuskigt kriminella tonåringar som svar – den enskilda bilden som sa Den Enda Relevanta Sanningen om Invandringen.

Och innan dess var det precis tvärtom. För 15 år sedan sattes den som pep om minsta lilla problem med invandring på ett snabbtåg långt bort från vår sammansvetsade flock.

Jag har varit med för länge för att våga tro att vi arma, ängsliga och inte så lite löjliga konsensussvenskar någonsin kommer klara av att hysa två åsikter samtidigt och diskutera dem som vuxna människor utan vilja förvisa någon till frysboxen. Den sista åsikten råder! (Tills nästa åsikt är den sista.)  

Om jag tyvärr har rätt i det så hoppas jag att reaktionerna på rapporteringen om ett inhumant Sverige förra veckan faktiskt visade på ett dialektiskt paradigmskifte, och att Sveriges invandrare nu får avnjuta tio år av totalt orimligt översvallande hjärtlighet.

***

Läs även: Fredrik Virtanen: Bruce Springsteen rullar ut sitt tyngsta artilleri

Läs även: Fredrik Virtanen: Att vara svensk trumpist är att vara landsförrädare