Hårdare straff räcker inte

När mammor tar med sina barn till stenkastningar mot polisen beror det inte på att straffen är för milda, utan på en intolerant minoritets värderingar.

Vad gör vi med mammor som, inför och tillsammans med sina barn, kastar sten mot svensk polis? Vad gör vi med människor som flytt hit, som väl här uppenbarligen inte gillar vad de upptäcker, men som ändå gärna tar del av fördelarna som följer av att leva här? Med en minoritet som föraktar demokratin med sådan glöd att den är beredd att ta till våld för att tvinga majoriteten till lydnad och underkastelse – och därigenom underminera grunden för den svenska staten?

Höjer kraven för medborgarskap? Inför och utdömer hårdare straff? Ser över möjligheten att dra in bidrag, kanske rentav medborgarskap och uppehållstillstånd?

Ja, det vore några vägar att gå. Men sannolikt kommer inte heller fokus på ökade polisiära, ekonomiska eller juridiska åtgärder att räcka.

För precis som det tidigare (särskilt inom borgerliga kretsar) funnits en övertro på att etablering på arbetsmarknaden och självförsörjning resulterar i integration, finns det i dag (också inom borgerliga kretsar) en övertro på att mer kännbara konsekvenser automatiskt kommer att minska incitamenten att agera på det vis som skedde under Påskupploppen.

Självklart kan förekomsten av ett jobb leda till integration, liksom rädslan för kännbara konsekvenser kan få en och annan att avstå från att tillgripa våld mot blåljuspersonal. Men när grundorsaken till beteendet kan härledas ur hat, avståndstagande och en syn på normer och värderingar som markant skiljer sig från majoritetssamhällets, blir den sortens åtgärder mer en fråga om övertalning än om övertygelse. Det är således inte brist på värderingar eller normer i sig som är problemet, utan att majoritetssamhällets värderingar inte står sig i konkurrensen. För det är just vad det är, en konkurrens om värderingar och fysiskt territorium.

Saken är denna: Sverige har historiskt varit ett kulturellt homogent land. I ett sådant samhälle traderas värderingar, normer och sociala koder utan större ansträngning mellan generationerna. Det förklarar den yrvakna diskussionen om de svenska värderingarnas vara eller icke-vara; behov av reflektion kring svenskhetens innebörd har helt enkelt saknats.

I det nya, kulturellt heterogena Sverige som formats av de senaste decenniernas mycket stora migration från länder med en helt annan uppsättning värderingar, kan staten inte längre förlita sig på att den allmänt vedertagna värderingskatalogen går i arv på samma vis som tidigare. Det är mångfaldens pris i realiteten. Ett pris som kan vara värt att betala under förutsättning att man förstår förändringens inneboende kraft.

Om det kulturellt homogena samhället definieras av gemensamma värderingar, som därefter kommer till uttryck i lagar och regler, karakteriseras det heterogena samhället snarare av behovet av en stark, ibland rentav repressiv, stat. En sådan stat blir en förutsättning för att hålla de olika värderingarna i schack och upprätthålla ordning mellan konkurrerande värderingssystem. Den homogena staten upprätthålls därmed inifrån och ut, medan den heterogena alltså snarare verkar utifrån och in.

Och även om utfallet kan bli detsamma ser vägen mot målet olika ut; har man konstruerat ett system som ger människor incitament att agera i enlighet med sina samveten, utifrån vad som är moraliskt rätt? Eller bottnar viljan att avstå från att göra fel i rädslan för negativa konsekvenser och kännbara straff?

Vi befinner oss i ett läge där kvinnor och barn numera kastar sten på dem som är satta att försvara den svenska demokratin. Kännbara straff krävs utan tvekan. Men om åtgärderna inte förankras i värderingar om rätt och fel kommer det långsiktiga resultatet att utebli och segregationen svårligen kunna bekämpas.

Text:

Toppbild: Pavel Koubek / TT