Hellre kaos än Göran Rosenbergs moralism
Moralister som Göran Rosenberg vill inte ha debatt och tål inte förändringar. De vill bara ha rätt och bestämma vilka åsikter som är godtagbara.
Bild: Cato Lein / Albert Bonniers förlag
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det finns många skäl att läsa en bok och ännu fler för att låta bli. Jag hade inte tänkt öppna Göran Rosenbergs I lögnens tid eftersom den består av krönikor som redan varit publicerade i Expressen eller i radions ”Godmorgon världen”. Men så skrev Dagens Nyheter att ”Det här kan bli en polemisk klassiker i svensk journalistik” och jag insåg att polemik numera är en genre i sig.
När jag nu läser om Rosenbergs krönikor minns jag dem lite suddigt. Nästan allt är förnuftigt men inte mer omskakande än när ett barn brister ut i att ”det är gott med godis”. Sant, djupt känt och bra formulerat. Men knappast ett tankegods att bära vidare.
”Klok som en snok” blev ett populärt uttryck i min mellanstadieklass efter att vi på en utflykt sett en snok som hade en till hälften svald padda i gapet. Tydligen var paddans skinn giftigt och efter flera minuters betänketid spottade snoken ut paddan och ringlade vidare. ”Klokt” sade läraren.
Detsamma säger jag om I lögnens tid. Men är boken en ”polemisk klassiker”? Rosenberg är inte debattör i bemärkelsen ”stridslysten”. Han är en moralist som myndigt talar om för läsaren vad som är rätt och fel. En klassisk genre, men fungerar den?
Någon gång på 80-talet fick jag i uppdrag att recensera en bok av Harry Järv, välkänd bibliotekarie på Kungliga Biblioteket, krigshjälte, Kafka-expert och driven författare i många genrer. Hans bok heter Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser och jag skrev en ironisk recension där jag framhöll att böcker som pläderar för mångfald lätt blir lite enfaldiga. Läsarna står redan på författarens sida och de enfaldiga lär inte läsa boken. Järv blev förstås sur och påpekade att jag var en helt okänd person som inte borde anförtros att recensera hans bok. Debatt ville han inte ha. Det vill inte moralister. De vill ha rätt.
Med denna utvikning sagt att kloka böcker kan vara okloka. Det är alltid lättare att döma ut sin samtid än att förstå den Till det kommer den dolda aggressiviteten i moralistens förnuftiga resonemang. Moralisten är en åsikternas tennisdomare som avgör vilka åsikter som håller sig inom de accepterade linjerna och vilka som inte ska räknas
Det är symtomatiskt att Rosenberg ogillar den digitala världen. Moralister med uppdrag att fördela skuldbördan blir lätt konservativa. Tänk på alla tv-kommissarier som aldrig lyckats lära sig att ens behärska e-posten. De är visserligen lite gubb-gulliga och får alltid rätt på slutet men jag kan inte låta bli att fråga ett ai-program vad en moralist är. Svar: någon som har mycket starka åsikter om vad som är rätt och vad som är fel. De flesta moralister blir kränkta när andra människor inte delar deras värderingar.
Såsom det anstår en media-moralist hänvisar Rosenberg till Neil Postmans klassiker Underhållning till döds (1985) och sörjer en svunnen tid då ”trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs”. Moralister har svårt att acceptera förändringar. De vill ha fasta regler, fasta värden.
Högst förståeligt. Men vi icke moralister har en irriterande ovana att ändra oss. Vi glömmer viktiga saker för oviktiga. Och gamla åsikter för nya. Det kan kallas att byta perspektiv.
I Jean-Luc Godards film Le gai savoir (ungefär den glädjefyllda kunskapen) sitter ett ungt par i en nedsläckt tv-studio och diskuterar relationen mellan ord, bild, musik, film och politik medan en malström av filmklipp och radioljud från yttervärlden översköljer dem. Rousseau, Nietzsche och Patrice Lumumba blandar sig i. Kaos råder.
Men hellre kaos än fördömanden. Hellre ett leende än polemisk moralism.
***
