Historiens fotoalbum

Många gånger får jag frågan om vad jag sysslar med på jobbet, vad min myndighet arbetar med. Vissa dagar när jag inte orkar med en lång utläggning brukar jag upprepa myndighetens mission: Vi gör så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Det brukar sällan bli några motfrågor eller att någon spinner vidare på det jag sagt. Stämningsdödare!

Dagar när jag vill anstränga mig brukar jag använda några flera personliga ord för att förklara varför det jag gör på jobbet spelar roll. Såhär: Vi människor behöver minnas, påminnas, blicka bakåt, lära oss av det förgångna för att kunna fungera funktionellt och existentiellt. För att kunna röra oss framåt. Vi finns för att vi kulturarvar.

Att jobba med kulturarv är att säkerställa ett relevant urval av det förgångna. Gravhögar, fångstgropar, skeppsvrak, kyrkor, herrgårdar, gamla stadskärnor eller miljonprogramsområden gör att vi kan förstå hur vårt samhälle vuxit fram, vilka vi har blivit och vad vi kan bli. På samma sätt som privata fotoalbum, minnen från mormor, morfar eller från vår barndom påminner oss om vilka vi varit och vilka vi är i dag.

Man kan använda det lilla för att förstå det stora.

Jag och alla som jobbar med kulturarv skulle kunna liknas med den delen av vår hjärna som benämns som hippocampus. Det är den delen av vår hjärna som ser till att lagra långtidsminne, som vi kan plocka fram för att lära oss av våra misstag och framgångar eller för att skapa vår självbild av vilka vi är genom att påminna om vilka vi varit.

Forskningen visar att minnet skapas genom starka förnimmelser eller genom upprepningar. Alla minns vi var vi befann oss när terrorattentatet på Drottninggatan skedde den 7 april 2017. Relevanta upplevelser överförs med hjälp av hippocampus till långtidsminnet som vi sedan plockar fram när vi ska orientera oss i vardagen. Om det upplevda inte överförs till långtidsminnet försvinner det efter fem minuter ur vårt medvetande. Det är också med hjälp av hippocampus som vi orienterar oss i ett rum. Här finns vårt inre gps.

För att förstå vad som kan hända ett samhälle som inte kulturarvar kan man titta på vad som kan hända om en människa får sitt hippocampus skadat eller avlägsnat.

Det mest kända fallet med en individ som fått sitt hippocampus skadat är Henry Molaisen, känd i medicinsk och psykiatriskt forskning som »H.M.«. För att bota Molaisens spasmer bestämde sig kirurgen för att avlägsna hippocampus, den del av hjärnan man då förknippade med känslolivet. Efter operationen upptäckte läkaren att H.M:s spasmer hade försvunnit utan att någon större personlighetsförändring kunde skönjas. Det enda problemet var att H.M:s förmåga att minnas saker som hade hänt dagen innan hade försvunnit. Han blev som fisken Doris i den tecknade filmen »Hitta Nemo«, den blå fisken som glömde bort efter någon minut vem hon hade träffat eller vart hon var på väg.

Om vi inte har någon funktion i samhället som lagrar samhällets relevanta upplevelser till långsiktiga erfarenheter får vi ett samhälle som agerar kortsiktigt och som därmed får svårt att orientera sig i samtiden.

Nu talar jag för min sjuka mor men det kanske aldrig har varit viktigare att kulturarva. I en tid som präglas av hyperförändring och ständig omorganisering är det viktigt att ta lärdom av gårdagen för att inte upprepa misstag eller uppfinna hjulet på nytt. Annars blir vi lätt förvirrade Doris för någon som vill ta oss i handen och mata oss med enkla lösningar på komplicerade problem genom att lova att göra Sverige great again. <