Hur demokratiska är egentligen Demokraterna?
Trump hotar demokratin, fruktar många, högst begripligt. Men hur har den vårdats av Demokraterna?
Bild: AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var exakt tio år sedan, juni 2015, som Donald Trump tog den gyllene rulltrappan i Trump Tower för att tillkännage sin presidentkandidatur. Han mötte snabbt massiv och ihållande kritik som både demokratifara och nolla. Kaosartade interiörer från hans fyra första år i Vita huset återgavs i en strid ström av avhopparböcker. Coronaepidemin sänkte den starka ekonomin. Han vägrade acceptera valförlusten 2020, blev föremål för en mängd brottsutredningar, och hade hela tiden en svuren fiende i de etablerade medierna.
Ändå har han av amerikanska folket valts till president två gånger; ja, faktiskt tre, om man ska tro honom själv.
Och trots en tumultartad start på Trump 2 – med flera hittills misslyckade projekt som fredsförsöken i Ukraina och förre bromance-partnern Elon Musks trubbiga budgetmotorsåg – ges Republikanerna betydligt bättre opinionsbetyg än rivalen Demokraterna. I en CNN-undersökning nyligen, leder man inte bara i centrala sakfrågor som ekonomin, invandringen och brottsligheten, utan anses också vara mycket bättre i politiskt ledarskap och att få saker och ting gjorda.
Hur är det möjligt?
Ett av svaren finner vi i de böcker som börjat ges ut om kampanjerna och valet. Den mest omtalade heter Original Sin: President Biden's Decline, Its Cover-up, and His Disastrous Choice to Run, skriven av CNN-stjärnan Jake Tapper och reportern Alex Thompson.
Flera hundra personer med insyn i Vita huset och Demokraterna har intervjuats om Joe Bidens kognitiva förmåga och fysiska hälsa.
Efter den famösa debatten mot Trump 27 juni 2004 – då Biden tappade tråden grovt och framstod som oerhört bräcklig – stod det ju klart för nästan alla att han knappast skulle kunna leda landet fyra år till. Mycket riktigt pressades snart att avgå.
Men vad Tapper/Thopmson visar i sin bok är förfallets djup och längd. Redan 2017, kan de belägga, påvisade Biden påtagligt sviktande minne kring sådant som sonen Beaus död. Att han under kampanjen 2020 med viss framgång kunde dölja sitt förfall berodde mycket på pandemin; han kunde kampanja från sin källare och alltså slippa möta folk och hålla tal.
Under presidentåren avskärmades han sedan av en liten stab till att ha så få kontakter med press, väljare och partimedlemmar som möjligt. En nästan ett år lång period träffade han inte ens sin regering, förutom vissa centrala ministrar. Arbetsdagarna hölls extremt korta. De "kognitiva incidenterna" var många och allvarliga – men åsyna vittnen höll av lojalitet tyst.
Ingen ville ju utmålas som den som, genom att baktala Biden, gynnade Trump.
Bidens ibland snurriga uttalanden, fallincidenter och allmänna bräcklighet kunde förstås inte helt döljas för världen, men etablerade medier och mer eller mindre ljugande Vita Huset-personal höll luft i Biden-bubblan genom mörkläggningar och snälltolkningar, som att han led av jetlag.
Men väljarna är inte dumma. En majoritet – varav många positivt ställda till Biden och Demokraterna – ansåg att han inte var förmögen att axla en andra presidenttermin. Den insikten gav förstås momentum åt Trump, i jämförelse oändligt vital. Han ledde i opinionen redan före Atlanta-debatten.
Väljarna köpte inte heller Demokraternas budskap att ekonomin gick bra; pengarna räckte ju till allt mindre mat och bensin. En del av dem kände sig blåsta också. De hade röstat på Biden för att han lovat att från en mittenposition återställa ordning och sans i Amerika, efter de galna Trumpåren. I stället hade han hade låtit sig tryckas långt till vänster, i frågor som trans och invandring och klimat och brottslighet, av partiaktivister.
Väljarna hade alltså fått en dement president som försäkrades vara frisk, och radikal vänsterpolitik fast de trodde de röstat på en mittenkandidat.
Och hos kvinnan som av partiledningen kröntes till kandidat när demensmanipulationerna slagit slint, Kamala Harris, räckte varken tiden eller talangen till för att utveckla en egen politik. Hon lät bara som Bidens nickedocka. Medan inga andra demokratiska kandidater ens fick chansen att erbjuda alternativ.
Trump hotar demokratin, fruktar många, högst begripligt. Men hur har den vårdats av Demokraterna? Enligt flera mätningar åtnjuter partiet ett historiskt unikt lågt förtroende hos väljarna, inklusive de egna. Det betyget ter sig skrämmande rättvist.
***
Läs även: Demokraterna dumpar woke
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var exakt tio år sedan, juni 2015, som Donald Trump tog den gyllene rulltrappan i Trump Tower för att tillkännage sin presidentkandidatur. Han mötte snabbt massiv och ihållande kritik som både demokratifara och nolla. Kaosartade interiörer från hans fyra första år i Vita huset återgavs i en strid ström av avhopparböcker. Coronaepidemin sänkte den starka ekonomin. Han vägrade acceptera valförlusten 2020, blev föremål för en mängd brottsutredningar, och hade hela tiden en svuren fiende i de etablerade medierna.
Ändå har han av amerikanska folket valts till president två gånger; ja, faktiskt tre, om man ska tro honom själv.
Och trots en tumultartad start på Trump 2 – med flera hittills misslyckade projekt som fredsförsöken i Ukraina och förre bromance-partnern Elon Musks trubbiga budgetmotorsåg – ges Republikanerna betydligt bättre opinionsbetyg än rivalen Demokraterna. I en CNN-undersökning nyligen, leder man inte bara i centrala sakfrågor som ekonomin, invandringen och brottsligheten, utan anses också vara mycket bättre i politiskt ledarskap och att få saker och ting gjorda.
Hur är det möjligt?
Ett av svaren finner vi i de böcker som börjat ges ut om kampanjerna och valet. Den mest omtalade heter Original Sin: President Biden’s Decline, Its Cover-up, and His Disastrous Choice to Run, skriven av CNN-stjärnan Jake Tapper och reportern Alex Thompson.
Flera hundra personer med insyn i Vita huset och Demokraterna har intervjuats om Joe Bidens kognitiva förmåga och fysiska hälsa.
Efter den famösa debatten mot Trump 27 juni 2004 – då Biden tappade tråden grovt och framstod som oerhört bräcklig – stod det ju klart för nästan alla att han knappast skulle kunna leda landet fyra år till. Mycket riktigt pressades snart att avgå.
Men vad Tapper/Thopmson visar i sin bok är förfallets djup och längd. Redan 2017, kan de belägga, påvisade Biden påtagligt sviktande minne kring sådant som sonen Beaus död. Att han under kampanjen 2020 med viss framgång kunde dölja sitt förfall berodde mycket på pandemin; han kunde kampanja från sin källare och alltså slippa möta folk och hålla tal.
Under presidentåren avskärmades han sedan av en liten stab till att ha så få kontakter med press, väljare och partimedlemmar som möjligt. En nästan ett år lång period träffade han inte ens sin regering, förutom vissa centrala ministrar. Arbetsdagarna hölls extremt korta. De ”kognitiva incidenterna” var många och allvarliga – men åsyna vittnen höll av lojalitet tyst.
Ingen ville ju utmålas som den som, genom att baktala Biden, gynnade Trump.
Bidens ibland snurriga uttalanden, fallincidenter och allmänna bräcklighet kunde förstås inte helt döljas för världen, men etablerade medier och mer eller mindre ljugande Vita Huset-personal höll luft i Biden-bubblan genom mörkläggningar och snälltolkningar, som att han led av jetlag.
Men väljarna är inte dumma. En majoritet – varav många positivt ställda till Biden och Demokraterna – ansåg att han inte var förmögen att axla en andra presidenttermin. Den insikten gav förstås momentum åt Trump, i jämförelse oändligt vital. Han ledde i opinionen redan före Atlanta-debatten.
Väljarna köpte inte heller Demokraternas budskap att ekonomin gick bra; pengarna räckte ju till allt mindre mat och bensin. En del av dem kände sig blåsta också. De hade röstat på Biden för att han lovat att från en mittenposition återställa ordning och sans i Amerika, efter de galna Trumpåren. I stället hade han hade låtit sig tryckas långt till vänster, i frågor som trans och invandring och klimat och brottslighet, av partiaktivister.
Väljarna hade alltså fått en dement president som försäkrades vara frisk, och radikal vänsterpolitik fast de trodde de röstat på en mittenkandidat.
Och hos kvinnan som av partiledningen kröntes till kandidat när demensmanipulationerna slagit slint, Kamala Harris, räckte varken tiden eller talangen till för att utveckla en egen politik. Hon lät bara som Bidens nickedocka. Medan inga andra demokratiska kandidater ens fick chansen att erbjuda alternativ.
Trump hotar demokratin, fruktar många, högst begripligt. Men hur har den vårdats av Demokraterna? Enligt flera mätningar åtnjuter partiet ett historiskt unikt lågt förtroende hos väljarna, inklusive de egna. Det betyget ter sig skrämmande rättvist.
***
Läs även: Demokraterna dumpar woke
