Hur känns det att vara en av fegpropparna i Akademien?
Hur var det för dem som stannade i den kollapsande mardrömmen? Eller dominerade tvärtom en jublande segerkänsla?
Bild: Pontus Lundahl / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nobelstiftelsen får ursäkta, men det är Akademien, som ligger vårt hjärta närmast. ”Vårt”, som i svenskars, ”Akademien” som i Svenska.
När Lars Heikensten skriver om sina tio år med Nobelpriset i boken Till mänsklighetens största nytta, så är det Nobelpriset i litteratur som drar. Och visst minns ni att utdelningen av Nobelpriset i litteratur ställdes in 2018? Ställdes in, eller snarare sköts upp. Kris var det, i alla fall. Först Macchiarini, sedan Horace Engdahl.
Den senare krisen skriver före detta vd:n Heikensten i stort sett på dåvarande ledamoten Katarina Frostenssons och Horace Engdahls konto.
Heikensten konstaterar luttrat att Svenska Akademiens kris var helt onödig. Om Frostensson hade förstått att inte försvara sin Kulturman in absurdum, hade Akademien tagit itu med saker tidigare, som Heikensten sade i SvT i augusti. ”Det (hennes försvar) höll tillbaka de andra ledamöterna i Akademien och man tog inte saker med det allvar man hade behövt göra.”
Horace Engdahl, säger Heikensten i samma inslag: ”… spelade en stor roll genom att han valde att gå i opposition. För länge var de ju i majoritet, men han valde att frondera emot den linje som jag och många med mig menade den enda rimliga, det vill säga att polisanmäla, gå till botten, eventuellt utesluta och så vidare för att rensa bordet.”
Rensa bordet var precis vad Sara Danius tänkte göra men både hon, Heikensten, Peter Englund och några andra ledamöter stretade i motvind.
Orsaken? ”Horace Engdahl hade en väldigt stark ställning både i Akademien och i samhället. Den position han intog kom att prägla bilden av Akademien en hel del”, sade Lars Heikensten till TT.
Heikenstens uppgift i Nobelstiftelsen var bland annat att se till att inga, eller så få som möjligt, prisutdelningar i Nobels namn sköttes på ett sådant sätt att förtroendet och Nobelprisets stjärnglans blev kantstött.
Själv gjorde Heikensten vad han kunde. Han hade möjligheten att dra in Nobelpriset eller låta pristagare utses av en helt ny priskommitté. Om Akademien visade sig omöjlig kunde han helt enkelt hålla inne prispengarna. Samtal på den här nivån gjorde att Engdahl vann så pass mycket insikt att han lämnade priskommittén. Men han lämnade inte Akademien.
”Det var uppenbart vad de borde göra, det vill säga gå till botten med det som hänt och erkänna sina misstag. I stället gjorde de länge tvärtom. Jag vet inte varför några av dem som länge dominerade gjorde som de gjorde. Men krisen var i grund och botten onödig”, sade Heikensten.
Engdahl ansåg antingen att förtroendet för Nobelpriset inte var av sådan dignitet att det var värt att ta hänsyn till. Eller så ansåg han att hans försvar av Frostensson och Kulturmannen var av den kvalitet att Nobelpriset i litteratur gynnades av hans agerande, vilket då i konsekvensens namn också borde ha gynnat Svenska Akademien.
Det motsägs kanske av vad Engdahl efteråt i en intervju i boken Klubben, skriven av Matilda Gustavsson, sade, nämligen att ”upplevelsen av att sitta i en akademi som kollapsar är mardrömslik”. Eller så anser han helt enkelt att han, Frostensson och Kulturmannen var de som stod upp för Akademien och Heikensten var den som stod för nedmonteringen av Akademien.
Efter den här boken lär det vara ganska svårt att hitta argument som stödjer tesen att Heikensten var problemet, men en fråga kvarstår. Hur känns det att vara en av fegpropparna i Akademien? En som ärligt talat, inte kunde föreställa sig den bok som Heikensten nu skrivit?
Ska någon av dem som var med göra som Klas Östergren, som i romanen Renegater berättade om Akademien? Hur var det för dem som stannade i den kollapsande mardrömmen? Eller dominerade tvärtom en jublande segerkänsla?
Det går inte att komma ifrån den envig som utkämpade sig mellan Heikensten och Engdahl. Men det vore väldigt synd att lämna åt historien de andra, möjliggörarna, en del kanske skulle kalla dem medlöpare?
Visst, man kan hävda att tystnaden nu gynnar både Nobelpriset i litteratur, och Svenska Akademien. Men om Lars Heikensten hade resonerat så, hade vi aldrig fått se detta inifrån.
Snart har Akademien sitt första sammanträde för hösten. Ett gemensamt, rikt och levande språk är Akademiens paroll. Men det måste ju också ha ett innehåll.
***
Läs även: Med Satans barn i magen
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nobelstiftelsen får ursäkta, men det är Akademien, som ligger vårt hjärta närmast. ”Vårt”, som i svenskars, ”Akademien” som i Svenska.
När Lars Heikensten skriver om sina tio år med Nobelpriset i boken Till mänsklighetens största nytta, så är det Nobelpriset i litteratur som drar. Och visst minns ni att utdelningen av Nobelpriset i litteratur ställdes in 2018? Ställdes in, eller snarare sköts upp. Kris var det, i alla fall. Först Macchiarini, sedan Horace Engdahl.
Den senare krisen skriver före detta vd:n Heikensten i stort sett på dåvarande ledamoten Katarina Frostenssons och Horace Engdahls konto.
Heikensten konstaterar luttrat att Svenska Akademiens kris var helt onödig. Om Frostensson hade förstått att inte försvara sin Kulturman in absurdum, hade Akademien tagit itu med saker tidigare, som Heikensten sade i SvT i augusti. ”Det (hennes försvar) höll tillbaka de andra ledamöterna i Akademien och man tog inte saker med det allvar man hade behövt göra.”
Horace Engdahl, säger Heikensten i samma inslag: ”… spelade en stor roll genom att han valde att gå i opposition. För länge var de ju i majoritet, men han valde att frondera emot den linje som jag och många med mig menade den enda rimliga, det vill säga att polisanmäla, gå till botten, eventuellt utesluta och så vidare för att rensa bordet.”
Rensa bordet var precis vad Sara Danius tänkte göra men både hon, Heikensten, Peter Englund och några andra ledamöter stretade i motvind.
Orsaken? ”Horace Engdahl hade en väldigt stark ställning både i Akademien och i samhället. Den position han intog kom att prägla bilden av Akademien en hel del”, sade Lars Heikensten till TT.
Heikenstens uppgift i Nobelstiftelsen var bland annat att se till att inga, eller så få som möjligt, prisutdelningar i Nobels namn sköttes på ett sådant sätt att förtroendet och Nobelprisets stjärnglans blev kantstött.
Själv gjorde Heikensten vad han kunde. Han hade möjligheten att dra in Nobelpriset eller låta pristagare utses av en helt ny priskommitté. Om Akademien visade sig omöjlig kunde han helt enkelt hålla inne prispengarna. Samtal på den här nivån gjorde att Engdahl vann så pass mycket insikt att han lämnade priskommittén. Men han lämnade inte Akademien.
”Det var uppenbart vad de borde göra, det vill säga gå till botten med det som hänt och erkänna sina misstag. I stället gjorde de länge tvärtom. Jag vet inte varför några av dem som länge dominerade gjorde som de gjorde. Men krisen var i grund och botten onödig”, sade Heikensten.
Engdahl ansåg antingen att förtroendet för Nobelpriset inte var av sådan dignitet att det var värt att ta hänsyn till. Eller så ansåg han att hans försvar av Frostensson och Kulturmannen var av den kvalitet att Nobelpriset i litteratur gynnades av hans agerande, vilket då i konsekvensens namn också borde ha gynnat Svenska Akademien.
Det motsägs kanske av vad Engdahl efteråt i en intervju i boken Klubben, skriven av Matilda Gustavsson, sade, nämligen att ”upplevelsen av att sitta i en akademi som kollapsar är mardrömslik”. Eller så anser han helt enkelt att han, Frostensson och Kulturmannen var de som stod upp för Akademien och Heikensten var den som stod för nedmonteringen av Akademien.
Efter den här boken lär det vara ganska svårt att hitta argument som stödjer tesen att Heikensten var problemet, men en fråga kvarstår. Hur känns det att vara en av fegpropparna i Akademien? En som ärligt talat, inte kunde föreställa sig den bok som Heikensten nu skrivit?
Ska någon av dem som var med göra som Klas Östergren, som i romanen Renegater berättade om Akademien? Hur var det för dem som stannade i den kollapsande mardrömmen? Eller dominerade tvärtom en jublande segerkänsla?
Det går inte att komma ifrån den envig som utkämpade sig mellan Heikensten och Engdahl. Men det vore väldigt synd att lämna åt historien de andra, möjliggörarna, en del kanske skulle kalla dem medlöpare?
Visst, man kan hävda att tystnaden nu gynnar både Nobelpriset i litteratur, och Svenska Akademien. Men om Lars Heikensten hade resonerat så, hade vi aldrig fått se detta inifrån.
Snart har Akademien sitt första sammanträde för hösten. Ett gemensamt, rikt och levande språk är Akademiens paroll. Men det måste ju också ha ett innehåll.
***
Läs även: Med Satans barn i magen
