Hur ska arbetskraftsinvandringen regleras?

Liberal arbetskraftsinvandring är lika med exploatering, menar Markus Kallifatides. Fri invandring är ingen bra idé, skriver Thomas Gür.

Markus Kallifatides: Högern vill att fattiga utlänningar exploateras

Slutbetänkandet från utredningen om arbetskraftsinvandring (SOU 2021:88) publicerades i november 2021. Av betänkandet och dess källor framgår att Sveriges världsunikt ”liberala”, alltså exploaterande, regler för arbetskraftsinvandring som infördes under regeringen Reinfeldt är en katastrof.

Exploateringen av arbetskraftsinvandrare från icke-EES-länder är omfattande inom byggsektorn, i skogen, bland städföretag, restauranger, skönhetssalonger, biltvättar, bemanningsföretag och personlig assistans. Den kapitalistiska konkurrensen tar sig numera formen av extremt låga löner till arbetskraftsinvandrare, snarare än rent svarta löner. Den utländska arbetskraften befinner sig naturligtvis i kraftig beroendeställning till sin arbetsköpare och har inte kännedom om vare sig sina rättigheter eller svenska språket. Oriktiga anställningsavtal och falska arbetstillstånd förekommer ymnigt och ingår ofta i väl organiserade brottsupplägg.

Exploateringen av arbetskraft har ofta en koppling till internationella brottsnätverk som är etablerade i Sverige. Inte sällan är det landsmän som exploaterar landsmän. Exploatörerna har sedan tidigare etablerat sig i landet och använder internationella brottsnätverk för att organisera arbetskraftsexploateringen. ”Paketresor” förekommer där arbetssäljare köper sina arbetstillstånd av arbetsköparna. Väl i Sverige tvingas arbetstagarna ”betala av” arbetstillståndet genom löneavdrag eller tvingas acceptera avsevärt försämrade arbetsvillkor än vad som utlovats med alternativet att tigga, begå brott eller helt förlora möjligheten till arbete och inkomst.

Betänkandet landar i ett antal förslag som innebär kriminalisering av olika delar av handhavandet av arbetskraftsexploatering. Förslagen har naturligtvis varit ute på remiss. I remissvaret från Uppsala universitet kan vi läsa:

Betänkandets överväganden och förslag sker utifrån direktivet att dagens regler för arbetskraftsinvandring värnas. Det går att argumentera för att denna premiss hindrar åtgärder som potentiellt kan ha större effekt än de som föreslås.

Uppsala universitet konstaterar alltså att en utredning vars direktiv är att värna världens mest liberala lagstiftning gällande arbetskraftsinvandring inte presenterar förslag som skyddar oss från denna lagstiftnings katastrofala konsekvenser.

LO pekar i sitt remissvar på att Jämlikhetskommissionen (SOU 2020:46) tidigare har presenterat samma problembeskrivning som den som framkommer i utredningen om arbetskraftsinvandring.

Jämlikhetskommissionen, som inte hade som direktiv att värna nuvarande reglering för arbetskraftsinvandring, föreslog dock andra åtgärder. Det mest avgörande förslaget är bristyrkesbedömning utförd av Arbetsförmedlingen i samband med ansökan om arbetstillstånd. Därtill föreslås kraftigt ökade löpande kontroller av bindande anställningsavtal, heltidsanställning som villkor för arbetstillstånd och löner i enlighet med kollektivavtal.

LO konstaterar, liksom varje vettig människa, att förslag om kriminalisering i sig är ett slag i luften om brott aldrig eller nästan aldrig upptäcks. Och det gör de inte, eftersom den som anmäler löper risk att utvisas och myndigheter saknar både tillräckligt lagstöd och resurser för att kontrollera anställningsförhållanden.

För egen del konstaterar jag att högermajoriteten i Sveriges riksdag, som genom Annie Lööf dikterar villkoren för regeringens utredningar och riksdagens beslut, vill att fattiga utlänningar ska exploateras i Sverige. I september kan vi rösta bort dessa extremister.

Thomas Gür: Frihandel måste inte innebära fri invandring

I renodlade ekonomiska termer är det ingen skillnad på om Sverige importerar 10 000 turkiska äkta mattor per år, eller om Sverige ”importerar” 100 000 turkiska mattvävare som tillverkar dessa 10 000 mattor här i landet. Lönsamhetskalkylerna blir då uteslutande en avvägningsfråga om importkostnader av varor från Turkiet i det första fallet, och om löne- och andra tillverkningskostnader här i Sverige i det andra.

Men de flesta av oss förstår att skillnaderna är avgörande. 10 000 turkiska mattor årligen kommer inte att ansamlas/bosätta sig på ett par ställen i landet, de kommer inte att skaffa barn, de kommer inte att organisera sig som en egen enklav eller grupp och de kommer inte att ställa krav på språkundervisning, kulturbevarande eller omgivningens hänsynstagande till medhavda seder, vanor och bruk, till religiösa dietregler eller ledigheter under särskilda högtider och helger.

Den historiska erfarenheten från migration, oavsett om det rör sig om gästarbetare eller mer beständig arbetskraftsinvandring, om bosättare och nybyggare eller flyktingar som söker en tillfällig fristad, är att när immigranterna blir tillräckligt många formerar de sig också som gemenskaper. De bosätter sig i närheten av varandra, assimilationsgraden minskar eller upphör helt, exogami träder tillbaka för endogami och enskilda önskemål förvandlas till kollektiva politiska krav.

Migration beskrivs många gånger som en individuell process, men är ett nätverksbaserat skeende ofta på grundval av så kallad kamratrekrytering; tänk på de svenska amerikabreven hem till släkt och vänner.

Detta gäller också arbetskraftsinvandring i någorlunda skala. Och det spelar inte så stor roll om arbetskraftsinvandringen begränsas till gästarbetare. Med undantag för säsongsarbetskraft som antingen rör sig över en gräns mellan två länder eller flygs ut och in på långa avstånd, som thailändska bärplockare i Sverige, permanentar sig även gästarbetare i mottagarlandet.

Tyskland, som genomförde ett Gastarbeiterprogramm bland annat visavi Turkiet från 1961 till 1973, har i dag någonstans mellan fyra och sju miljoner invånare med rötterna i Turkiet. Det är inte en slump att det talspannet är så stort; det är oklart hur långt bakåt i generationerna man ska räkna. Då ville man uttryckligen inte att turkarna skulle integreras, nu klagar man på att de inte gör det.

Tyskland trodde sig importera turkisk arbetskraft, i något slags homogen mening, men det visade sig att en stor mängd av dem som kom från Turkiet var kurder. Några decennier senare visade det sig att Tyskland också hade importerat Turkiets problem med motsättningarna mellan de två befolkningsgrupperna. Och därtill också uppåtstigande islamism och turkisk nationalism.

Sensmoralen är att utsagan att det inte gör någon skillnad om det är pengar, varor eller människor som rör sig över gränser, är en amsaga.

Det är inte alls så att den som är principiellt för frihandel också måste vara för fri invandring, så länge som denna inte belastar landets finanser. Detta kan endast en person som inte förmår att se skillnader mellan föremål och människor tro.

Ty människan lever inte av bröd allenast, och samhällen består inte av en ansamling individer som, så länge som de arbetar och inte är andra till last, kan sörja för detta samhälles fortbestånd. Samhällen bärs upp som upplevda och föreställda gemenskaper, och även produktiv och bidragande arbetskraftsinvandring måste regleras med den förståelsen som probersten.

***

Text:

Toppbild: Stina Stjernkvist / TT