Hur slippa liknas vid en apa? Bete dig inte som en
Visst är ”antisocialt dominansbeteende” ett påhittat begrepp. Precis som alla andra begrepp. Att det skapar olust beror på att det fångar något väsentligt.
Bild: Skärmdumpar från DN / Montage
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så, vad tycker ni? Är det de som bröstar upp sig, förföljer folk och skriker åt dem på några meters avstånd som är problemet, eller är problemet ordvalet när man beskriver gaphalsarna?
Vi återkommer strax till detta, men först en liten observation: tio år efter flyktingkrisen känner de som inte såg det komma att det är dags att inte se något igen. TCO:s ordförande Therese Svanström skrev i Expressen häromdagen att flyktingkrisen 2015 inte alls var en kris, utan tvärtom en succé. Det är bara den förskräckliga rasismen och diskrimineringen som är problemet.
Det är en text som är en liten tidsresa till ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inga murar”. För någon vecka sedan gjorde Dagens Nyheter ledare av samma tidsresa: ”Vi stängde våra hjärtan och byggde murar – kan vi gå vidare nu?”
Riktigt vad det betyder att ”gå vidare” är inte alldeles glasklart.
Ska vi öppna gränserna igen?
Ska vi sluta tala om de problem som vi har att hantera, eftersom andelen utrikes födda fördubblats till 20 procent på bara 15 år?
Ska vi ignorera att problemen ser helt annorlunda ut, nu när invandrargrupperna kommer från Mellanöstern och Nordafrika, snarare än från Finland?
Eller alla tre?
Det är, som sagt, lite oklart. Men klart är att DN är trött på det här ofina tjatet om invandring. Ledaren är, som så ofta i DN, ett klargörande av vad som förväntas av anständiga svenskar. Och det är att återknyta till tiden när vi ännu inte såg det komma.
Och med det tillbaka till den inledande frågan: är de hotfulla gaphalsarna problemet, eller är problemet ordvalet om dem? Dagens Nyheter kan förstås ge besked i denna etikettsfråga också, för alla svenskar som vill vara anständiga.
Lisa Magnusson på ledarsidan ryser när hon hör begreppet ”antisocialt dominansbeteende”. Dels spelar det ”på en diffus rädsla med rasistisk klangbotten”, dels är det ett ”påhittat politiskt begrepp”.
Nu är i och för sig alla begrepp ”påhittade”. Det är precis det som är det fina med språk: det är en låda Lego som ger oss oändliga möjligheter att bygga nya uttryck. Uttrycken måste inte godkännas av en panel vetenskapsmän. Det väsentliga frågan är en annan: fångar ett nytt uttryck något väsentligt? Ger det oss en klarare bild av verkligheten?
Men tänk om läsarna inte fylls av den korrektiva känsla av obehag som Lisa Magnusson vill plantera i dem? Tänk om hennes resonemang är för subtilt?
Ingen fara: vallhunden Johannes Klenell driver med smällande käftar på annan plats i samma tidning in dem som fattar långsamt.
”Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare”, meddelar han i en analys som är alldeles klar med vad problemet är: ordvalet. Ordvalet är problemet till den grad att man, när man läst klart texten, har en stark känsla av att det problem som ordvalet beskriver inte ens finns. Du kanske tycker att du har sett hotfulla, aggressiva gaphalsar, men du har fel. De finns inte. Det är bara en rasistisk fantasi, ett uttryck för ”majoritetssamhällets fördomar” mot ”rasifierade män”.
Den springande punkten, både hos Magnusson och Klenell, är det här med djuren. Det faktum att ”dominansbeteende” tidigare främst använts för att beskriva hur hundar och schimpanser kan agera. Det är här det oanständiga ligger.
Jag förstår invändningen. Men – för att var ärlig snarare än anständig ett ögonblick – om man försöker skrämma folk med fysisk konfrontation och aggressiva vrål använder man sig ju faktiskt av precis den sorts dominansbeteende som schimpanser och hundar ägnar sig åt. Eller hur?
Kan det möjligen vara så att Magnusson, Klenell och andra anständiga ogillar det här begreppet, inte därför att det är missvisande, utan tvärtom därför att det fångar något väsentligt? Det råkar bara var en väsentlighet som inte passar, nu när vi ska öva på att inte se det komma igen.
***
Läs även: Tomma ord hindrar inte hoten
Läs även: Aktivisterna har klassat ut sig
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så, vad tycker ni? Är det de som bröstar upp sig, förföljer folk och skriker åt dem på några meters avstånd som är problemet, eller är problemet ordvalet när man beskriver gaphalsarna?
Vi återkommer strax till detta, men först en liten observation: tio år efter flyktingkrisen känner de som inte såg det komma att det är dags att inte se något igen. TCO:s ordförande Therese Svanström skrev i Expressen häromdagen att flyktingkrisen 2015 inte alls var en kris, utan tvärtom en succé. Det är bara den förskräckliga rasismen och diskrimineringen som är problemet.
Det är en text som är en liten tidsresa till ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inga murar”. För någon vecka sedan gjorde Dagens Nyheter ledare av samma tidsresa: ”Vi stängde våra hjärtan och byggde murar – kan vi gå vidare nu?”
Riktigt vad det betyder att ”gå vidare” är inte alldeles glasklart.
Ska vi öppna gränserna igen?
Ska vi sluta tala om de problem som vi har att hantera, eftersom andelen utrikes födda fördubblats till 20 procent på bara 15 år?
Ska vi ignorera att problemen ser helt annorlunda ut, nu när invandrargrupperna kommer från Mellanöstern och Nordafrika, snarare än från Finland?
Eller alla tre?
Det är, som sagt, lite oklart. Men klart är att DN är trött på det här ofina tjatet om invandring. Ledaren är, som så ofta i DN, ett klargörande av vad som förväntas av anständiga svenskar. Och det är att återknyta till tiden när vi ännu inte såg det komma.
Och med det tillbaka till den inledande frågan: är de hotfulla gaphalsarna problemet, eller är problemet ordvalet om dem? Dagens Nyheter kan förstås ge besked i denna etikettsfråga också, för alla svenskar som vill vara anständiga.
Lisa Magnusson på ledarsidan ryser när hon hör begreppet ”antisocialt dominansbeteende”. Dels spelar det ”på en diffus rädsla med rasistisk klangbotten”, dels är det ett ”påhittat politiskt begrepp”.
Nu är i och för sig alla begrepp ”påhittade”. Det är precis det som är det fina med språk: det är en låda Lego som ger oss oändliga möjligheter att bygga nya uttryck. Uttrycken måste inte godkännas av en panel vetenskapsmän. Det väsentliga frågan är en annan: fångar ett nytt uttryck något väsentligt? Ger det oss en klarare bild av verkligheten?
Men tänk om läsarna inte fylls av den korrektiva känsla av obehag som Lisa Magnusson vill plantera i dem? Tänk om hennes resonemang är för subtilt?
Ingen fara: vallhunden Johannes Klenell driver med smällande käftar på annan plats i samma tidning in dem som fattar långsamt.
”Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare”, meddelar han i en analys som är alldeles klar med vad problemet är: ordvalet. Ordvalet är problemet till den grad att man, när man läst klart texten, har en stark känsla av att det problem som ordvalet beskriver inte ens finns. Du kanske tycker att du har sett hotfulla, aggressiva gaphalsar, men du har fel. De finns inte. Det är bara en rasistisk fantasi, ett uttryck för ”majoritetssamhällets fördomar” mot ”rasifierade män”.
Den springande punkten, både hos Magnusson och Klenell, är det här med djuren. Det faktum att ”dominansbeteende” tidigare främst använts för att beskriva hur hundar och schimpanser kan agera. Det är här det oanständiga ligger.
Jag förstår invändningen. Men – för att var ärlig snarare än anständig ett ögonblick – om man försöker skrämma folk med fysisk konfrontation och aggressiva vrål använder man sig ju faktiskt av precis den sorts dominansbeteende som schimpanser och hundar ägnar sig åt. Eller hur?
Kan det möjligen vara så att Magnusson, Klenell och andra anständiga ogillar det här begreppet, inte därför att det är missvisande, utan tvärtom därför att det fångar något väsentligt? Det råkar bara var en väsentlighet som inte passar, nu när vi ska öva på att inte se det komma igen.
***
Läs även: Tomma ord hindrar inte hoten
Läs även: Aktivisterna har klassat ut sig
