Hur Ukraina söker eldupphör ska inte avgöras av någon utomstående

Få saker vore mig mer främmande än att ge den ukrainska statsledningen råd, tips, instruktioner eller ens antydningar om hur de bör agera mitt i ett pågående krig där landet försvarar sig mot en hänsynslös och mäktig angripare. Jag är inte militär, inte diplomat och inte ukrainare. När, om och hur den ukrainska staten söker eldupphör, fredsförhandlingar och vilka villkor som ställs upp, ska avgöras av det ukrainska folket och dess representanter. Inte av mig, inte av dig och inte någon annan utomstående. 

Jag är en svensk socialdemokratisk riksdagsledamot. Mitt parti och hela vår riksdag har ställt sig bakom ett omfattande militärt och humanitärt stöd till Ukraina, allt sedan den fullskaliga och folkrättsvidriga ryska invasionen. Jag har med bestörtning sett kriget skörda ständigt fler offer. Tyvärr finns inget som fått mig att tro att kriget är nära sitt slut.  

Det som pågår i Ukraina utspelas på ett plan i hela världen och är uttryck för en strid som alltid pågått i mänsklighetens historia. Fåtalets välde över flertalet breder ut sig över jorden. Människorna är färre än alla andra arter tillsammans, men dominerar de andra. Kungar, faraoner, oligarker och presidenter är få, men dominerar flertalet människor, alltid med uppbackning av en ekonomisk, militär och ideologisk elit. Korta, korta glimtar av verkligt flertalsstyre har skymtats och du och jag har turen att leva i ett hörn av världen där demokratins ideal faktiskt har fått breda ut sig över samhällslivet. I värsta fall endast kortvarigt under några decennier efter andra världskriget. 

Det ukrainarna gör väpnat motstånd mot är fåväldets princip – alldeles omedelbart och påtagligt det fåvälde som råder i Ryssland. I Ryssland slås demonstranter ned med våld. Oppositionella, journalister och konstnärer fängslas. De allra mest hotfulla utmanarna till Putins regim mördas. Mer indirekt gör ukrainarna motstånd mot fåväldet som råder i Kina, Iran och annorstädes runt om hela vårt klot. Tyvärr går det inte att fråga efter ”folkets vilja” i de flesta av jordens länder, eftersom demokrati helt enkelt inte råder. Det passar många av jordens autokrater alldeles utmärkt att understödja den ryska autokratin.  

Tyvärr passar det också ibland demokratier att understödja autokratier. Och ibland begår även demokratier grymheter. Men trots alla våra enorma tillkortakommanden, vår skamliga historia, inte bara över århundraden utan också i närtid, så står jag på den sida där EU och USA ställt sig, det vill säga otvetydigt med Ukraina, för landets rätt till självbestämmande och rätt att söka närma sig den Europeiska unionen.  

Ukraina står i bästa fall inför en lång och mödosam återuppbyggnad, något som kommer att ställa mycket stora krav på EU att kunna agera utan att alla medlemsstater har omfattande vetorätt. Tills vidare har Sverige inte framstått som ett nytt Ungern i just frågan om Ukraina. Men osvuret är nog bäst i dessa tider. 

Som sagt, att jag ska tala om för ukrainarna vad de ska göra, är mig helt främmande. Det borde för övrigt gälla de allra flesta svenskar. Vi borde i stället rodna av skam över hur de människor som flytt kriget har det i Sverige. Alldeles häromdagen kunde vi återigen ta del av nyhetsrapportering om att en del av dessa människor nekas vinterkläder, glasögon och andra helt basala förutsättningar för att kunna bygga upp ett liv här i landet. Vi sänker plastpåseskatten och höjer taket för rutavdragen i stället. Så går det naturligtvis att prioritera, men det är inte rätt. 

Här kan du läsa Thomas Gür svar på samma frågeställning.

***

Läs även: Inte lätt att släcka eldar i ett bensinindräkt samhälle

Läs även: Sverige är inte islamofobiskt