Hustvedt och Auster levde livet som en berättelse

I kärleksmemoaren En bok om spöken skriver Siri Hustvedt om sin döde man, författaren Paul Auster.  

Hustvedt och Auster var ett par i 43 år och hon minns att när de flyttade ihop gav de bort alla dubbletter av sina böcker och behöll de finaste utgåvorna. Hon tänkte: ”Det här betyder att vi aldrig kan göra slut.”  

Biblioteket var Austers mest älskade rum. Halvvägs, fast det visste de inte då, in i deras relation ville han organisera om biblioteket. Alla böcker i hela huset skulle ordnas. Det slutade med att de gav bort flera hundra böcker som de ”inte längre tyckte var viktiga att behålla.” De fick kompromissa och kom fram till en ordning byggd på genre, språk och århundrade.

En natt när Hustvedt vaknade upptäckte hon att Auster inte låg i sängen. Han balanserade på en stege i biblioteket, endast iförd kalsonger, och ordnade böcker på hyllorna. Hustvedt skrattade men han kom inte i säng igen. Han var tvungen att slutföra.

När Auster fick cancer skrev hon brev till vännerna, avsända från Cancerland. Auster sade: ”Jag vill dö i biblioteket. Jag tänker mig att vi ställer dit en säng.” En månad innan han dog började han skriva en bok till sitt nyfödda barnbarn, Miles.

När Auster var död fick Hustvedt ständigt påminna sig om vad hon inte kunde göra. Hon kunde inte ringa hem, hon kunde inte återberätta kosmiska samtal och hon kunde inte prata om middagsmaten. Längre. Efter 43 år var det exaktheten i siffran 43 hon hade att hålla sig fast i.

Sjukhussängen hamnade i biblioteket. När Austers ande var på väg att lämna kroppen lade Hustvedt händerna på hans ansikte och sade: ”Gud, vad roligt vi har haft. Visst har vi haft roligt?” Det var vad som kom för henne i dödsögonblicket.

Hustvedt sin vana trogen fördjupade sig i forskning om sorg, kände hans närvaro i rummet och ropade: ”Var är du?” när hon gick i husets trappor och kände doften av hans cigarrer.

Vid deras första möte förfördes hon av att han inte försökte förföra henne. De hamnade på en bar där de pratade böcker, och hon, den spirande poeten, tog med honom hem. Deras möte blev en berättelse och, skrev hon, i likhet med alla berättelser fylls luckorna i med ett ”och” eller ett ”och sedan”. När hon sedan fick hans diktsamling var hon lättad för hon tyckte att den var bra, ingen förtrollning bruten. Efter bara en kort tid sade hon: ”Du, jag vill inte bo med dig om du inte gifter dig med mig.”

Så blev det och i ”En bok om spöken” skriver hon efter döden, det är så osannolikt tydligt, för att hålla honom kvar. För hon var skräckslagen för en framtid utan honom. Att han har lovat att komma tillbaka som ett spöke, räcker liksom inte.

Hon drar sig till minnes hur de alltid velat skriva ett filmmanus tillsammans. Det gjorde de, men när filmen var färdig drog de tillbaka sina namn. De hade kul när de skrev, men filmen liknade ingenting de tyckte sig ha skrivit. Efteråt kände de sig som så många andra ”idioter med skrivmaskin”, som någon av filmmagnaterna kallade manusförfattare.

Andra gånger var yrkeskopplingen tydligare, och starkare. Efter en krock i Brooklyn 2009 fick Hustvedt skäras loss ur bilvraket och föras till sjukhus med ambulans. Medan blodtrycket sjönk uppmanade hon sig själv att lägga allt på minnet för: ”Om du överlever kommer du kanske att vilja använda det i en bok.”

18 förlag refuserade Austers Stad av glas. 1992 sade han i New York Times: ”När jag inte lyckades finna någon som ville ge ut Stad av glas fick jag finna mig i att jag skulle skriva böcker som aldrig publicerades. Jag tänkte inte sluta skriva – men jag förlikade mig med situationen, vilket var bra, för då vet man varför man skriver. Det är inte för pengarna man gör det, inte för berömmelsen, inte för läsarna, inte för något annat än att man måste göra det.”

Så levde och dog Auster och nu har hans hustru beskrivit livet i, med och genom böcker på ett mycket rörande och uppriktigt sätt.

Det hela blir inte sämre av att hon säger att hon kommer att donera 300 av Austers böcker till Paul Auster-forskningsbiblioteket vid Köpenhamns universitet.  

Livet som en berättelse, och berättelser som livet och biblioteket som ett löfte.

***

Läs även: Susanna Popova: Det låg inget skimmer över feministerna i Grupp 8 och Bang

Läs även: Susanna Popova: Epstein speglar vårt samhälles brist på ”manners”