I skuggan av Wollters gylf
Problemet med böcker som Julia Dufvenius och Christopher Wollters ”sexmissbruks”-biografi är inte bara att de är så smaklösa, utan att de urholkar integriteten.
Bild: Robert Eklund
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
OK, killen ser bra ut – som Elon Musk en gynnsam dag – men är det bara jag som undrar hur fan han bar sig åt? Mellan 80 och 90 kvinnor ska han ha satt på, eller om de nu i jämställdhetens namn satte på honom, samtidigt som han var gift med Julia Dufvenius. Och jag antar att det är sant, för om jag inte helt missförstått det hela har hon i efterhand talat med samtliga fix, eller nästan allihop.
Kan ni tänka er att få det samtalet? En enkel tur i sänghalmen med den tjusige Christopher Wollter och vad är tacken? Hans fru i luren, som vill reda ut sitt äktenskap. I det läget skulle man nästan önska att hon bröt sig in och kokade kaninen i stället. Det skulle vara mindre pinsamt.
Men tillbaka till huvudspåret: Christopher Wollter har alltså på kort tid gjort dådet med mellan 80 och 90 kvinnor. Fattar han ens hur svindlande det är om man fortfarande förundras över att det finns en kvinna som har lust att dela säng med en? Nu verkar förstås Wollter och Dufvenius ha gjort en felkalkyl med parbiografin ”Välkomna till vårt äktenskap”, om Wollters ”sexmissbruk”, som är månadens viktigaste ämne i public service och smågodis för varje kulturskribent. De sågas så spånen ryker, i stort sett överallt. Men rätt ska ändå vara rätt.
Vad vi än tycker om det här patologiska törstandet efter uppmärksamhet borde Christopher Wollter få en medalj. Han framstår för mig som en otrohetens Duplantis och man måste beundra prestationen, även om man inte gillar sportgrenen.
Men med det sagt: enligt Wikipedia började Wollter – ständigt dessa Wollters – sin karriär som knattereporter på Barnjournalen, precis som DN:s framgångsrike chefredaktör Peter Wolodarski. Jag antar därför att han måste vara ett geni. Men man undrar ju ändå.
Är det så klokt att skriva en sådan här bok?
Helst skulle jag vilja svara ja, eftersom alla redan är ense om att boken är en genant övning i illa dold exhibitionism, om ett sådant begrepp ens har någon vettig betydelse. Men ibland har en miljon flugor trots allt rätt när de slår ned på närmsta skit. Jag kan bara bidra med en liten skruv.
Det har talats om alla möjliga skäl till att det här blottandet av det Dufveniuska/Wollterska privatlivet kanske är en aning obetänksamt. Men de två skäl som egentligen ligger bakom det näst intill undantagslösa obehaget för den här boken verkar svåra att sätta ord på, fast det egentligen är ganska lätt.
Det första är att den här typen av blottande är så obeskrivligt vulgärt. Och låtsas inte som om ni inte begriper vad jag skriver. Vi har – tack käre, söte Jesus – inte förlorat vår förmåga att känna igen det smaklösa och tarvliga när vi ser det. Vi har bara förlorat modet att säga det rakt ut, eftersom vi lärt oss att det är fult och ojämlikt att vara snobbig.
Det andra är att en bok av det här slaget gör det så plågsamt tydligt att vi begått ett stort misstag när vi raserade gränsen mellan offentligt och privat.
En offentlig, officiell sfär hjälper oss att lägga band på våra lägsta drifter och mest ogenomtänkta impulser. Den ger oss ett naturligt sätt att förhålla oss till de auktoriteter och den hierarki som faktiskt är av godo. Den hjälper oss att skilja det centrala från det perifera. Och dessutom är en tydlig skillnad mellan det privata och offentliga den viktigaste skyddsmuren för att vi alls ska kunna behålla en privat sfär. Om allt passar i offentligheten är begreppet ”privatlivets helgd” meningslöst. Att avskaffa det privata är att avskaffa integriteten.
Hur böcker av det här slaget drabbar författarna och deras närmaste struntar jag i. Problemet är att de förpestar offentligheten för oss alla och tar oss ännu ett steg närmare den totalitära blottarsjukan.
Men, som sagt, rätt ska vara rätt: medaljen kan Wollter få behålla.
***
Läs även: Vem ska bli Sveriges Corbyn?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
OK, killen ser bra ut – som Elon Musk en gynnsam dag – men är det bara jag som undrar hur fan han bar sig åt? Mellan 80 och 90 kvinnor ska han ha satt på, eller om de nu i jämställdhetens namn satte på honom, samtidigt som han var gift med Julia Dufvenius. Och jag antar att det är sant, för om jag inte helt missförstått det hela har hon i efterhand talat med samtliga fix, eller nästan allihop.
Kan ni tänka er att få det samtalet? En enkel tur i sänghalmen med den tjusige Christopher Wollter och vad är tacken? Hans fru i luren, som vill reda ut sitt äktenskap. I det läget skulle man nästan önska att hon bröt sig in och kokade kaninen i stället. Det skulle vara mindre pinsamt.
Men tillbaka till huvudspåret: Christopher Wollter har alltså på kort tid gjort dådet med mellan 80 och 90 kvinnor. Fattar han ens hur svindlande det är om man fortfarande förundras över att det finns en kvinna som har lust att dela säng med en? Nu verkar förstås Wollter och Dufvenius ha gjort en felkalkyl med parbiografin ”Välkomna till vårt äktenskap”, om Wollters ”sexmissbruk”, som är månadens viktigaste ämne i public service och smågodis för varje kulturskribent. De sågas så spånen ryker, i stort sett överallt. Men rätt ska ändå vara rätt.
Vad vi än tycker om det här patologiska törstandet efter uppmärksamhet borde Christopher Wollter få en medalj. Han framstår för mig som en otrohetens Duplantis och man måste beundra prestationen, även om man inte gillar sportgrenen.
Men med det sagt: enligt Wikipedia började Wollter – ständigt dessa Wollters – sin karriär som knattereporter på Barnjournalen, precis som DN:s framgångsrike chefredaktör Peter Wolodarski. Jag antar därför att han måste vara ett geni. Men man undrar ju ändå.
Är det så klokt att skriva en sådan här bok?
Helst skulle jag vilja svara ja, eftersom alla redan är ense om att boken är en genant övning i illa dold exhibitionism, om ett sådant begrepp ens har någon vettig betydelse. Men ibland har en miljon flugor trots allt rätt när de slår ned på närmsta skit. Jag kan bara bidra med en liten skruv.
Det har talats om alla möjliga skäl till att det här blottandet av det Dufveniuska/Wollterska privatlivet kanske är en aning obetänksamt. Men de två skäl som egentligen ligger bakom det näst intill undantagslösa obehaget för den här boken verkar svåra att sätta ord på, fast det egentligen är ganska lätt.
Det första är att den här typen av blottande är så obeskrivligt vulgärt. Och låtsas inte som om ni inte begriper vad jag skriver. Vi har – tack käre, söte Jesus – inte förlorat vår förmåga att känna igen det smaklösa och tarvliga när vi ser det. Vi har bara förlorat modet att säga det rakt ut, eftersom vi lärt oss att det är fult och ojämlikt att vara snobbig.
Det andra är att en bok av det här slaget gör det så plågsamt tydligt att vi begått ett stort misstag när vi raserade gränsen mellan offentligt och privat.
En offentlig, officiell sfär hjälper oss att lägga band på våra lägsta drifter och mest ogenomtänkta impulser. Den ger oss ett naturligt sätt att förhålla oss till de auktoriteter och den hierarki som faktiskt är av godo. Den hjälper oss att skilja det centrala från det perifera. Och dessutom är en tydlig skillnad mellan det privata och offentliga den viktigaste skyddsmuren för att vi alls ska kunna behålla en privat sfär. Om allt passar i offentligheten är begreppet ”privatlivets helgd” meningslöst. Att avskaffa det privata är att avskaffa integriteten.
Hur böcker av det här slaget drabbar författarna och deras närmaste struntar jag i. Problemet är att de förpestar offentligheten för oss alla och tar oss ännu ett steg närmare den totalitära blottarsjukan.
Men, som sagt, rätt ska vara rätt: medaljen kan Wollter få behålla.
***
Läs även: Vem ska bli Sveriges Corbyn?
