Inga demonstranter på våra gator!
Demonstrationer kan vara ett uttryck för demokrati. De kan också vara ett hot mot demokratin. Kan vi åtminstone sluta låtsas att det vi ser på våra gator nu är mer än en skränig hobby på andras bekostnad?
Bild: Caisa Rasmussen / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Man ser varken bondetåg, eller andra demonstrationer att tala om här på skånska landsbygden, men man läser ju tidningen. Att döma av rapporterna har Palestinatrupperna fått sådan smak på att dra fram längs gatorna i våra större städer att de fortsätter av bara farten. Det spelar ingen roll om det är vapenvila, om Hamas styr det fria och erkända Palestina med nackskott, eller om Greta sitter fridsamt fastkedjad i den lappländska skogen, det ska demonstreras ändå.
Jag funderar på att dra ihop några vänner för att demonstrera mot demonstrationerna. ”Inga demonstranter på våra gator!” ligger rätt bra i munnen och jag har en känsla av att det kunde bli en växande rörelse. Men om man nu en gång har svårt med kollektiva aktioner av det här slaget – sådana som i grund och botten bygger på att man regredierar till något slags radiostyrd fotsoldat på andra sidan tanke och samtal – tar det emot. Suktar man efter att få förlora sig i atavism framstår rävjakt eller brännvin som mindre genanta berusningsmedel.
Men det är ett gåtfullt faktum att de där tröstlöst grälmuckande folkvandringarna inte uppmärksammas mer, just som inslag i stadsbilden.
För några år sedan var diskussionen i gång om ”privatiseringen av det offentliga rummet”. Det kunde handla om allt möjligt, från inglasade torg som blev ett slags gallerior, till parkförvaltningar som hyrde ut stadens grönytor för ”events”. Somt i gnällandet var en aning för ansträngt för att tas på allvar. En drivande kraft för att glasa in saker i Sverige är trots allt att vädret i det här landet är för djävligt, inte att kapitalismens makthunger är gränslös. Annat var väl värt att hålla liv i. Att Kungsträdgården i Stockholm, som borde vara stockholmarnas kollektiva stolthet, ständigt fylls med fula reklamjippon, borde föranleda disciplinära åtgärder av fysiskt kännbar art.
Ett av argumenten i diskussionen var – som nästan alltid i de här frågorna – att privatiseringen av offentligheten var ett hot mot demokratin. Det konkretiserades sällan – också typiskt för argument av det här slaget – men när det gjorde det handlade det nästan alltid om det centrala i att folk har platser att samlas på, när de målat fina plakat och övat in några slagord.
Något ligger förstås i det. Man kan ibland lockas av de gamla franska lagarna, som gjorde varje folksamling på fler än fyra till ett potentiellt brott. Men mötesfriheten har ändå sina goda sidor och offentliga manifestationer blir tids nog ofta en älskad del av folkloren. Vi som har åren inne minns både Folke Pudas i sin låda och Maria på Plattan med sin orgel, med ett vemodigt leende.
Men med det sagt är det ju med demonstrationer som med det mesta: de kan innebära både det ena och det andra, där det andra är det enas motsats. Demonstrationer kan till exempel lika gärna vara ett hot mot demokratin som ett uttryck för den. De kan skrämma meningsmotståndare till tystnad. De kan lägga oproportionerlig makt i händerna på en liten grupp, som är beredd att nyttja antisocialt dominansbeteende – en term som alla begriper, utom de som gillar att skrämma folk med antisocialt dominansbeteende. De kan skapa en skev bild av opinionen. Och – vilket är vad jag egentligen är intresserad av här – de kan stjäla det offentliga rummet i ett slags kollektiv privatisering, där bara gapande plakatbärare känner sig hemma.
Jag föreslår inte att vi ska skicka fram vattenkanonerna. Inte ens att vi ska hänvisa de demonstrationsberoende till en tom granskog, där de bara stör naturen, inte kulturen. Men kan vi inte åtminstone överge det här barnsliga romantiserandet av demonstrationer som något ädelt? Demonstrationer är i det här fallet inget mer än en skränig hobby. Den utövas på bekostnad av alla andra.
***
