Ingen ville väl genera mig med antisocialt dominansbeteende

Civilförsvarminister Carl-Oskar Bohlins beskrivning av Palestinaaktivisterna som ropade ”Shame on you” och förföljde honom på hans väg hemåt, gick inte riktigt att sortera in i den ständiga strömmen av en viss sorts nyord: de som har syftet att oskadliggöra meningsmotståndaren innan sakargumentet ens behöver bemötas. ”Antisocialt dominansbeteende” är konkret. En term som ”toxisk maskulinitet”, hur suggestivt det än må klinga, är abstrakt och svårtytt. Men ett effektivt vapen förstås, för den som vill tillämpa antisocialt dominansbeteende. I litteraturen är skildringarna av detta beteende många. En är Buddenbrooks. Några hundra sidor in beskriver Thomas Mann en oktoberdag 1848. Pariskommunens idéer kommer till Lübeck. Klara hör skrän på gatan, springer till fönstret, hennes mor skriker ”å nej är det revolutionen?” Det som utspelar sig därefter är lärorikt: det går utmärkt att få stopp på beteendet, med milda metoder.  

Som term är det antisociala dominansbeteendet så precist att det skulle kunna bli en diagnos. Det ordlösa i utövandet av beteendet skulle kunna peka på en plats i autismspektrumet.

Många hamnar där. Också Björn Borg. I sin nya bok berättar han att hans hustru Patricia har diagnosticerat honom. Den femfaldige Wimbledonmästaren tycker inte om att visa sig bland folk. Därför tar han ofta sina tiotusen steg i hemmet. Inte sällan runt soffan. Tvångsmässigt vräker han också varje dag i sig smörgåsar. Med ost och skinka.

Sedan är det där med att uttrycka sig. Borg skriver att han har svårt för att säga något. Det låser sig. Han är inkapslad. Utom tydligen när han är med Patricia, familjen, eller med ”John”. Borg och McEnroe är bästa vänner. Vägarna för världens tenniskejsare mellan 1976 och -80, och den som tronade mellan 1981 och -85 korsade varandras under fyra år mitt i. Då ställdes de öga mot öga vid 14 tillfällen, vann sju var. Varken förr eller senare har intresset för den vita sporten varit större.

Hur var det att spela? Björn skriver att när han vann var det för att ”jag spelade mycket bra” och när John vann läser man: ”John spelade bra”, ”John spelade mycket bra”. Vid ett tillfälle, deras tredje möte, gick John bärsärkagång. Björn gick fram till nätet, bad John komma dit och sa ”Ta det lugnt. Det är bara tennis, det är ju en fantastisk match”. John, som trodde alla avskydde honom började älska Björn och var from som ett lamm varje gång de därefter möttes därefter, lät sin tennis tala.

Jag träffade Borg två gånger. Ena tillfället i den hall där jag själv spelade varje vecka för att försöka bli något jag aldrig blev. Men det här var fyrtio år senare, en timmes prat inför en bok om tennis jag höll på med. Hans minne var fenomenalt. Han kunde livfullt återge enstaka bollar och domslut som han hade blivit vansinnig på. Han skrattade mycket.

Häromdagen sniffade jag upp ännu en diagnos. Efter morgonkaffet var tandkrämen slut. Jag rusade i väg, hade överbokat dagsschemat, bokade av en tennistimme med min nära vän psykologiprofessorn på luktsinnet. Jag passade på att fråga honom om man luktade illa om man skippat tandkrämen. Ta ett glas vatten, slappna av, sa han. En folkbildarnatur är han och jag lärde mig: det finns något som heter Olfaktorisk referenssjukdom. En ständig upptagenhet av föreställningen att man utsöndrar obehagliga kroppslukter. Även om sådana inte existerar. Åkomman har just inkluderats i en katalog över mentala sjukdomar.

Jag fick veta att de flesta drabbade inte alls luktar illa. Deras oro beror heller inte på att deras luktsinne skarpare uppfattar otäcka odörer. De sjukskriver sig ändå, vill inte visa sig för någon.

Det var nog inte jag, tänkte jag, men kom till mitt första möte, förnam den sura kvardröjande kaffedoften i gommen, tittade mig omkring, alla satt kvar, som om de inte tänkte låtsas om något.

Bara för att de är så artiga, tänkte jag. Ingen ville väl genera mig med antisocialt dominansbeteende.

***

Läs även: Lite vantrivsel tycks skärpa dig

Läs även: Varför är vi så arga?