Innan datanördarna tar över
Mats Holm om att klamra sig fast vid en värld som inte längre finns.
Bild: Unsplash
En tidig morgon häromveckan när jag satt och drack kaffe och förstrött bläddrade i en anteckningsbok, fastnade jag vid några endast vagt bekanta rader. När hade jag skrivit ner dem? Vem hade berättat? Det handlade om en ung japansk krigare.
Han var jagad av sina fiender och sökte skydd hos en vän. Som sa att det enda han kunde erbjuda var en gammal kista. Fienden knackade på, frågade efter kistan. Den var inlåst och nyckeln borta. Men fienden letade rätt på den och stack sina svärd genom träet på alla sidor. Men svärden var blanka och de rusade vidare. Den unge krigaren låg kvar, blodig och redan på väg in i evigheten. Med sin kappa hade han hunnit torka blodet från fiendens svärd. Han tänkte inte bjuda dem på glädjen över att få veta att de dödat honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag tänkte på krigaren en stund, men det som brukar kallas vardagens små förtretligheter pockade. De ger sig ju tillkänna rätt enformigt nuförtiden: uteslutande i form av blinkande meddelanden på digitala skärmar. Till och med i bilen. Jag befann mig på en väg och min nypolerade rishög pockade på uppmärksamhet: pipande läten, ilskna brandgula ord: Engine system faulty. Jag fortsatte att köra, men skärmens vrede övergick i rött och skrek stop och på en obemannad bensinstation gick jag ut, öppnade huven men begrep mycket lite. En bil svängde in, en vänlig medmänniska tog en titt och sa att jag nog kunde fortsätta, och att datasystem ofta blev nervösa.
Jag tog mig hemåt, systemet gallskrek: Om jag inte omedelbart stannade… Hemma googlade jag, och fick veta att det sannolikt var något mycket allvarligt.
Eller bara en felkod.
I en kommentarstråd gav någon som råkat ut för samma missöde rådet att låta kärran stå ett tag och sedan starta den igen. Då skulle den röda signalen skrika. Men på fjärde starten skulle den sluta bråka.
Jag blev alltmer förundrad. Men bestämde mig för att se på saken mer som Mark Twain. Han lär ju ha sagt att vissa människor ger sina bekymmer simlektioner, i stället för att dränka dem. Det tänkte inte jag göra.
På kvällen hade en god vän bjudit mig på bio. Filmen Diva – Dödligt Intermezzo av Jean Jacques Beineix visades på Hagabions Cafe Francais. Varje onsdag hela den mörka delen av året hade man där kört klassiska franska filmer, med start med En fanfare (Min oväntade bror), följt av Nikita och Vingt Dieux, som på svenska hade fått titeln Lyckans Ost, och man hade haft ostprovning då. Nu var salongen fullsatt. En hänförande fransyska i medelåldern presenterade filmen, sa att den omdefinierade den franska vågen, från realismen på 60-talet till mer dramatiska historier, med ett bildspråk som bröt mot det etablerade filmbildspråket och i stället hämtade inspiration från reklamen.
Historien utspelade sig i Paris sommaren 1980 och handlade om Jules, en ung synnerligen vacker brevbärare som älskade opera, speciellt Cynthia Hawkins, den bedårande skönheten, som vägrade att få sin röst överförd till ljudband.
Men passionerade unga parisare kan ju också vara svåra och Jules gjorde en hemlig kassettinspelning med henne. Den franska huvudstaden var vacker, brutal och korrumperad. Likväl framstod både världen och tiden som en idyll.
Jag ville tro att det var för att människorna var så verkliga och hängivna, och tingen begripliga, eller för påminnelsen om hur magnifika stereoanläggningarna var som man stoppade kassetterna i.
Jag anade att det rörde sig om nostalgi, en krampaktig längtan till en värld som inte längre finns, som bara varit verklig innan de vi brukade kalla datanissarna lade beslag på den.
Jag gjorde som de befallde, provstartade bilen. Den upprepade sin egensinniga maktdemonstration. Skärmen skrek och blinkade, men på det fjärde försöket var den inte längre nervös utan följde mina manuella instruktioner ut på motorvägen. Min kärra var min igen. Programmerarna hade bara visat sina huggtänder. Jag insåg att de skulle återkomma. Och vinna till slut. Varje vrå skulle bli deras. Men när ögonblicket var inne ska jag göra som japanen, hänga en kappa över den sista skärmen, så att nissarnas saliga lösenordsögon aldrig får veta.
***
Läs även: När Jesus omvände psykiatern
Läs även: Vikten av att tänka sakta
En tidig morgon häromveckan när jag satt och drack kaffe och förstrött bläddrade i en anteckningsbok, fastnade jag vid några endast vagt bekanta rader. När hade jag skrivit ner dem? Vem hade berättat? Det handlade om en ung japansk krigare.
Han var jagad av sina fiender och sökte skydd hos en vän. Som sa att det enda han kunde erbjuda var en gammal kista. Fienden knackade på, frågade efter kistan. Den var inlåst och nyckeln borta. Men fienden letade rätt på den och stack sina svärd genom träet på alla sidor. Men svärden var blanka och de rusade vidare. Den unge krigaren låg kvar, blodig och redan på väg in i evigheten. Med sin kappa hade han hunnit torka blodet från fiendens svärd. Han tänkte inte bjuda dem på glädjen över att få veta att de dödat honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag tänkte på krigaren en stund, men det som brukar kallas vardagens små förtretligheter pockade. De ger sig ju tillkänna rätt enformigt nuförtiden: uteslutande i form av blinkande meddelanden på digitala skärmar. Till och med i bilen. Jag befann mig på en väg och min nypolerade rishög pockade på uppmärksamhet: pipande läten, ilskna brandgula ord: Engine system faulty. Jag fortsatte att köra, men skärmens vrede övergick i rött och skrek stop och på en obemannad bensinstation gick jag ut, öppnade huven men begrep mycket lite. En bil svängde in, en vänlig medmänniska tog en titt och sa att jag nog kunde fortsätta, och att datasystem ofta blev nervösa.
Jag tog mig hemåt, systemet gallskrek: Om jag inte omedelbart stannade… Hemma googlade jag, och fick veta att det sannolikt var något mycket allvarligt.
Eller bara en felkod.
I en kommentarstråd gav någon som råkat ut för samma missöde rådet att låta kärran stå ett tag och sedan starta den igen. Då skulle den röda signalen skrika. Men på fjärde starten skulle den sluta bråka.
Jag blev alltmer förundrad. Men bestämde mig för att se på saken mer som Mark Twain. Han lär ju ha sagt att vissa människor ger sina bekymmer simlektioner, i stället för att dränka dem. Det tänkte inte jag göra.
På kvällen hade en god vän bjudit mig på bio. Filmen Diva – Dödligt Intermezzo av Jean Jacques Beineix visades på Hagabions Cafe Francais. Varje onsdag hela den mörka delen av året hade man där kört klassiska franska filmer, med start med En fanfare (Min oväntade bror), följt av Nikita och Vingt Dieux, som på svenska hade fått titeln Lyckans Ost, och man hade haft ostprovning då. Nu var salongen fullsatt. En hänförande fransyska i medelåldern presenterade filmen, sa att den omdefinierade den franska vågen, från realismen på 60-talet till mer dramatiska historier, med ett bildspråk som bröt mot det etablerade filmbildspråket och i stället hämtade inspiration från reklamen.
Historien utspelade sig i Paris sommaren 1980 och handlade om Jules, en ung synnerligen vacker brevbärare som älskade opera, speciellt Cynthia Hawkins, den bedårande skönheten, som vägrade att få sin röst överförd till ljudband.
Men passionerade unga parisare kan ju också vara svåra och Jules gjorde en hemlig kassettinspelning med henne. Den franska huvudstaden var vacker, brutal och korrumperad. Likväl framstod både världen och tiden som en idyll.
Jag ville tro att det var för att människorna var så verkliga och hängivna, och tingen begripliga, eller för påminnelsen om hur magnifika stereoanläggningarna var som man stoppade kassetterna i.
Jag anade att det rörde sig om nostalgi, en krampaktig längtan till en värld som inte längre finns, som bara varit verklig innan de vi brukade kalla datanissarna lade beslag på den.
Jag gjorde som de befallde, provstartade bilen. Den upprepade sin egensinniga maktdemonstration. Skärmen skrek och blinkade, men på det fjärde försöket var den inte längre nervös utan följde mina manuella instruktioner ut på motorvägen. Min kärra var min igen. Programmerarna hade bara visat sina huggtänder. Jag insåg att de skulle återkomma. Och vinna till slut. Varje vrå skulle bli deras. Men när ögonblicket var inne ska jag göra som japanen, hänga en kappa över den sista skärmen, så att nissarnas saliga lösenordsögon aldrig får veta.
***
Läs även: När Jesus omvände psykiatern
Läs även: Vikten av att tänka sakta
