Jag har alltid varit svag för folkpartister

Fredag

Jag måste erkänna att jag, trots att jag lojalt gjort mitt bästa, inte riktigt förstår vari skandalen ligger vad gäller talmannen och hans fru. Å andra sidan är det kanske inte så viktigt. Att det skrivs om resorna måste i sig vara ett problem för talmannen, och därmed för Sverige, oavsett om det är ett problem i någon annan mening.

Det har varit mycket av det här på senare år. Statsministerns fru med sin prästkrage, sina friskolearrangemang och sin – med reservation för att just den historien var en aning överdriven – vilja att riva halva gamla Strängnäs för att stiftet ska få plats för en espressomaskin, är ett exempel. En del av oss minns även Håkan Juholts ”kulbo”. Och det är inte bara politikernas partners som skapar problem, det gör dessutom resultaten av partnerskapen. Se bara på Johan Forssells aktivklubbande son. 

Förr eller senare borde vi dra en slutsats av detta. Den som ligger närmast till hands är att införa ett krav på celibat för aktiva politiker över regionnivå. De bör vara gifta med nationen, inte med en annan, skröplig människa som frestar dem att begå oegentligheter.

Det ska medges att celibatära ordningar har sina problem. Genomför vi denna reform bör vi inte låta våra barn, åtminstone om de är någorlunda attraktiva, passera Helgeandsholmen utan eskort. Det finns också en risk för att bristen på familjeliv ger våra politiker ohälsosamt mycket tid att ägna sig åt att lägga sig i våra liv, det dessutom i ett frustrerat sinnestillstånd. På plussidan finns den ökade sannolikheten för att vi i fortsättningen får läsa om riktiga sexskandaler, i stället för de omåttligt träiga kvittorevisionerna som nu räknas som scoop.

Men det främsta argumentet för reformen är naturligtvis att det är tilltalande salomoniskt att förbjuda ett verkligt privatliv för dem som så suktar efter att få makt över andras privatliv.

Lördag

Det är uppmuntrande att i dag läsa att jag som 82-åring kommer att kunna njuta av fungerande tågtrafik. Åtminstone om dagens artikel i Dagens Nyheter om att inget gjorts på de tio år sedan tågtrafikens problem utreddes, leder till att något faktiskt börjar göras åt tågtrafikens problem. Enligt experter krävs 25 års arbete, oavsett budget.

Tjugofem år låter säkert som lång tid för eventuella yngre läsare, men när man närmar sig 60 vet man att ett kvartssekel passerar lika lättvindigt och nästan lika gåtfullt som en av SJ:s förklaringar till ett tågstopp. Jag har redan gjort en notering i min kalender, så att jag inte ska glömma att köpa biljetter när SJ ”släpper dem”.

Just det senare, ”biljettsläpp”, är en av de märkliga förändringarna i tågtrafiken som är svår att förstå meningen med. Så sent som för 25 år sedan – ni ser hur snabbt tiden går – var det enda, vid sidan av kräftpremiären, som ”släpptes” det odrickbara blasket beaujolais nouveau. Men jag vågar inte lita på att även denna märkliga ovana hos SJ kan åtgärdas, samtidigt med räls, lok och vagnar, på bara 25 år. 

Fram tills biljetterna för säsongen 2050 finns tillgängliga ska jag roa mig med att planera mina resor som 82-åring. Jag har aldrig varit i Grums. Har de tågstation?

Söndag

Jag anar något slags söndagskamp mellan kulturredaktionerna i de två stora morgontidningarna i Stockholm. Svenska Dagbladets kulturbilaga lägger sex sidor på att berätta om en personlig coach som skär guld med täljkniv genom att coacha andra personliga coacher. Dagens Nyheters kulturbilaga kontrar med fyra helsidor av och därför även om Hanna Hellquist, som går till en astrolog för att få reda på varför hon och hennes pojkvän – ni har läst om denna storartade romans här tidigare – börjat bråka. 

Det är ett klargörande exempel på hur begreppet ”kultur” kommit att vidgas, antagligen för att locka läsare som inte är intresserade av kultur.

På det stora hela tror jag att DN vinner kampen denna söndag. Personliga coacher är lättare att uthärda när man slipper höra dem och i stället läser deras plattityder, men om de inte är outhärdliga är de å andra sidan enkla att ignorera. Hanna Hellquists artikel är som alltid välskriven, men astrologernas plattityder är inte särskilt mycket mer intressanta än coachernas. Däremot väcker artikeln min fantasi när jag tänker mig hur snacket gått på redaktionsmötet då den beställdes.

Redaktör 1: Ska vi verkligen puffa för astrologi?

Redaktör 2: Vadå?

Redaktör 1: Det står ”För en upplyst värld” på förstasidan, precis under ”Dagens Nyheter”.

Redaktör 2: Nu är du väl väldigt fyrkantig… 

Redaktör 1: Jo, men astrologi… det är ju ändå… 

Ung redaktör 3: Det där är patriarkal vetenskapsfundamentalism. Inser du att 99 procent av dem som använder sig av astrologi är kvinnor?

Redaktör 1: Ja, men… 

Ung redaktör 3: Om upplysningen ignorerar kvinnors erfarenheter är den ingen upplysning.

Redaktör 1: Jo, men… 

Webbansvarig: Och såg du hur många klick vi fick senast Hanna skrev om sin kärlek?

Redaktör 1: Ok, ok!

Jag drabbas av en nedstämdhet när jag tänker på saken. Det håller i sig ända tills jag ser att det kommunala energibolaget i Karlstad just hållit en tvådagars workshop om återanvändning av vinkorkar. Det finns hopp för Sverige än.

Måndag

Jag stryker längs väggarna här på besök i huvudstaden, eftersom jag räds att få frågan vilka fynd jag ska göra denna svarta vecka, eller ”black week” som det heter i folkmun. Svaret är nämligen inga alls. Jag vet inte var jag skulle placera en 65 tums TV, vad jag skulle stoppa i en ”airfryer” och en självstyrande ”städrobot” skulle bara få mig att känna mig som gäst i mitt eget hem.

Vad skulle reaktionen bli om folk fick klart för sig att jag inte drar mitt strå till stacken för att ta Sverige ur den segdragna lågkonjunkturen? Jag befarar det värsta.

Jag kunde förstås ljuga, men lögner om kapitalvaror är besvärliga att minnas. Rätt vad det är kommer några middagsgäster, ser vår tolv år gamla bil, våra osmarta högtalare, tvättpelaren som är modellen precis efter att de tog bort vadmal på programväljaren och kylskåpet som ser ut att vara i ”retromodell”, men helt enkelt är ”retro”. Hur ska jag då komma ihåg vad det är som de förväntade sig att se? Hur konstruera en ursäkt när man inte vet för vad?

Kanske borde jag, för att föregripa attacker, trots allt köpa mig en ansikts- och kroppshårstrimmer, en smörgåsgrill, eller ett gamingheadset, att gå runt med i en kasse när jag lämnar huset.

Tisdag

Jag har alltid varit svag för folkpartister, ungefär på samma sätt som man kan känna en viss ömhet för lillgamla barn, så länge man inte behöver umgås med dem längre stunder. Det är därför med ett hugg i hjärtat som jag läser att partiet nu bestämt sig för en av de tre linjer som förelåg i regeringsfrågan och, i vad som är en lågmält magnifik uppvisning i folkpartism, genast börjat tvivla på att det beslut som de tagit ska stå fast.

Kommer inte livet att bli en aning tråkigare när folkpartisterna åker ut ur riksdagen och vi inte längre får ta del av nyheter av det här slaget? Det är ytterligare en tråd i livets brokiga väv som repas upp, ungefär som när man inte längre fick erkänna att dvärgar är roliga att se på, eller när samer inte längre fick ”exotiseras”, utan bara mötas med ursäkter och undergivenhet. Sakta, men obevekligt, slätas vardagens alla udda veck och skrynklor ut, tills vi blir sittande med en enhetligt plan yta, utan intresse för någon.

Vore det orimligt, nu när vi plötsligt fått lära oss att statsbudgeten inte alls har någon begränsning, att ge folkpartisterna kulturstöd, mot att de fortsätter som de alltid gjort? Det vore förstås inte samma sak, eftersom deras utspel inte längre har någon politisk betydelse, men kanske det bästa vi kan uppnå. Varken museijärnvägarna eller regalskeppet Vasa är längre till någon praktisk nytta, men många svenskar är glada att de trots det bevarats för eftervärlden.

Folkpartisterna kunde under sommarmånaderna samlas vid Stolpboden på Skansen och vara oeniga på sitt alldeles särskilda sätt, iklädda strumpor med sandaler, jeans med pressveck och cykelklämmor. Besökarna kunde köpa lättöl och få folkhälsoråd mot en smärre summa.

Det brådskar. Jag vet inte mycket om Skansens VD, Maria Groop Russel, men jag hoppas att hon inser att det om bara ett par år kan vara för sent.

Onsdag

Skulle jag känna mig tryggare att umgås med en person som skjutit en sovande kvinna i tron att hon levde, fastän det senare visade sig att kvinnan redan var död, än med en kvinna som faktiskt sköt och mördade en sovande kvinna?

Det är, som så ofta, Aftonbladet som väcker denna intrikata filosofiska fråga, apropå Knutbyfallet. Enligt nya uppgifter kan den så kallade barnflickan vara ”oskyldig” i den meningen att kvinnan hon trodde att hon mördade i kallt blod redan var död.

Det är förstås av intresse om det går en ännu ostraffad mördare lös, men för Aftonbladet verkar det hårresande snarare vara att barnflickan är ”oskyldigt” dömd. Barnflickan själv vill ha resning, så att hon ska slippa fortsätta ”bära bördan” av att ha mördat Alexandra Fossmo. Jag hör inte till de kretiner som gömmer sig bakom struntprat om att man måste hushålla med sin empati för att den inte ska ta slut, men i just det här fallet tror jag ändå att jag avstår från att ödsla min medkänsla.

Det är ju en gammal stridsfråga om intentioner eller resultat är det som avgör en handlings moraliska halt och jag undrar om Aftonbladet verkligen slagit sig ned på den nyttomoraliska och deterministiska sida som lägger all vikt vid resultatet och ingen vid intentioner. Jag misstänker att det snarare är en provokation i folkbildningssyfte. I skrivande stund måste Aftonbladets många enkla läsare sitta i sina pörten och lyor och livligt resonera om moralfilosofins grundläggande antaganden, för en gångs skull glömska av Tik Tok och Candy Crush Saga. Man blir tårögd vid tanken.

Torsdag

För oss som uppskattar historiska högtider var den 5 oktober en höjdpunkt. Då firade vi femtioårsjubileet av att fyra finländska socialdemokrater greps på Arlanda med 244 800 kronor på fickan, i strid med dåvarande valutalagstiftning. Efter en skål i Koskenkorva sjöng vi först ”Söhne der Arbeit” sedan ”Työn pojat” och sist originalversionen, ”Arbetets söner”, för att hedra alla inblandade arbetarrörelser.

Valutafifflet blev ju en historia som löpte på i månader. Pengarna visade sig komma, dels från en nummerkonto i Schweiz som tillhörde tyska Metall, dels från svenska Metall. De finska Socialdemokraterna skulle använda pengarna för att bekämpa kommunister i rörelsen och som spindel i nätet satt de svenska Socialdemokraternas partikassör Nils-Gösta Damberg, far till Mikael.

Det som får mig att återvända till detta en dryg månad efter högtiden är att Socialdemokraterna länge påstod sig vara helt ovetande om Dambergs förehavanden. Man inbillade sig kanske att partiet lärde sig något av detta, men femtio år senare verkar det fortfarande vara ovetande om vad dess kassör ägnar sig åt.

De halvanonyma socialdemokratiska konton som TV4 granskat har, enligt Magdalena Andersson, inget att göra med partiet. Det är Aktuellt i Politiken, ett fristående bolag som sköter dem. Det må vara hänt, även om partiet och bolaget delar kontor, men vet inte Andersson om att styrelseordföranden i bolaget är den nuvarande partikassören Joakim Jonsson? Om hon känner till det har hon ingen aning om vad han ägnar sig åt?

Man blir en aning oroad, men å andra sidan kanske vi kan få nya trevliga jubileer att fira i framtiden, i takt med att den här historien utvecklas.

***

Läs även: När AI uppträder som skamlös mytoman

Läs även: Det bästa är nog att avskaffa den manliga rösträtten