Jag undrar om det finns någon socialsekreterare som tycker om mig

Fredag

Det är ett intressant faktum att Svenska Kennelklubben, med sina 300 000 medlemmar, har 50 000 fler betalande intressenter än samtliga riksdagspartier tillsammans. Kennelklubben är till och med tio gånger folkligare än Sverigedemokraterna, att döma av medlemsantalet.

Därför är det frestande att leka med tanken att riksdagen skulle bli mer representativ för valmanskåren om Kennelklubben utsåg samtliga ledamöter, i stället för det nuvarande svindleriet då toppstyrda minipartier utser ledamöterna och sedan låter oss bekräfta deras val. Men det kan vara ett felslut. Även om 300 000 personer är en stor grupp, är det bara tre procent av befolkningen. Hur ska vi vara säkra på att det inte är fel tre procent?

En artikel i Dagens Nyheter i dag antyder att Kennelklubben är en samling grälsjuka, intriganta, gnälliga människor i händerna på en maktgalen ledning som uppvisar ”diktaturfasoner”. Det låter i och för sig som ett genomsnittligt riksdagsparti, men just därför ter det sig poänglöst att överföra nationen i Kennelklubbens tassar.

Det som ändå får mig att inte helt slå tanken ur hågen är att Kennelklubbens representanter helt naturligt gärna väljer att låta sig fotograferas i sällskap av sina hundar. Det är en attraktiv vana, som många av oss skulle vinna på att ta efter. Visst händer det att vi får se vår regeringschef i sällskap med rikshunden Winston, men det är både alltför sällan och alltför långsökt. Många av våra ministrar och riksdagsledamöter har inte ens hund. Med Kennelklubben på taburetterna, däremot, skulle det vara fullt naturligt för varje minister och varje riksdagsledamot att alltid uppträda offentligt med hund, oberoende av sammanhang.

Det är värt att räkna in i kalkylen. Det finns trots allt ett gott skäl till att fler svenskar bevisligen intresserar sig för hundar, än för partipolitik.

Lördag

För några år sedan, då vi räknade demokratins sista dagar eftersom ”nyss-nazisterna” i Sverigedemokraterna letat sig in i Riksdagen, var det alldeles tydligt att vi befann oss på det som i allmänhet kallas ”det sluttande planet”. När Liberalernas Simona Mohamsson tar sig an problemet i en debattartikel i dag, verkar planet på något mirakulöst sätt blivit ett stigande plan i stället. Nu är inte Sverigedemokraterna längre demokratins dödgrävare, de är bara oförmögna att ”bete sig”, de är inte borgare och illa omtyckta av människor som Liberalerna vill bli omtyckta av.

Det är förstås en beskrivning som med rätta kunde appliceras på en majoritet av Sveriges befolkning. Därmed är det också en rätt enastående uppryckning av de påstådda fascisterna i Sverigedemokraterna på bara ett fåtal år. Var ska partiet inte vara efter ytterligare några år, om det fortsätter den snabba klättringen uppför detta stigande plan mot ljuset?

Att Liberalerna trots det bara vill regera tack vare – inte med –Sverigedemokraterna, förvånar inte. Det har alltid varit folkpartisters grundidé att de representerar den egentliga folkviljan som den aldrig kommer till uttryck, just på grund av folkets oförmåga att bete sig, vara borgerliga och aptitliga för liberaler. Därför krävs speciallösningar av det här slaget, så att folk kan få det som de vill, trots att de inte vet att de vill det. 

Det fanns en del som oroade sig för att Liberalernas nya partiledare – den enda som svarade ja på ledarfrågan, så vitt känt – skulle slarva bort partiets tradition i det här avseendet. Nu vet de bättre. Partiets sista ord kommer att hedra dess långa tradition av den alldeles särskilda elitistiska populism som kanske är det enda partiets alla intressenter är ense om, fast givetvis på olika sätt. 

Söndag

För andra dagen i rad – jag har förlorat räkningen på vilken gång i ordningen – ägnar sig DN:s ledarredaktion åt att räkna på olika bidrag, för att leda i bevis att regeringen ljuger. Eller åtminstone överdriver. Eller i varje fall missar det väsentliga. Eller kanske bara är föraktlig, oavsett kalkylerna. Jag måste erkänna att jag inte är riktigt säker på vilket efter alla dessa artiklar, förutom att DN känner ett bottenlöst förakt för den bidragsreform som regeringen föreslagit. 

Det är en aning udda av en tidning som i alla år hånat konkurrenten Svenska Dagbladet för att vara bidragsberoende, men kanske måste den sortens moralism rensas ut nu när tidningen kampanjar för en socialdemokratisk regering. Eller så beror fixeringen enkom på att DN tycker att det luktar sverigedemokratiskt om reformen. Det vore en aning excentriskt även för DN, men å andra sidan förklarade samma ledarsida i ett utbrott av nästan utomjordisk originalitet häromdagen att Centerpartiet antagligen kommer att bli valets vinnare. Det är partiet med ”störst uppsida”.

Det är ju på sätt och vis bokstavligen sant, undantaget Liberalerna, eftersom uppsidan står i direkt och motsatt relation till nersidan, som för Centern bara är ynka fem procent. Tyvärr gav artikeln ingen antydan om hur uppsidan ska förvandlas till väljarstöd. Möjligen fanns en underliggande idé om att folk till sist ska förstå vad de bör göra.

Det finns, slår det mig, en intressant likhet mellan Centerpartiet och Dagens Nyheter. Sveriges största morgontidning förespråkar ståndpunkter som på samma sätt som Centerpartiet har en ”stor uppsida”. Annorlunda uttryckt: nästan inga anhängare, förutom DN. Skillnaden är att DN har många läsare och förblir det närmaste vi kommer ”Sveriges officiella tidning” nu när Post- och Inrikes tidningar i praktiken är saligen insomnad.

Det är med andra ord något av en paradox, som inte gäller Centerpartiet, att DN samtidigt kan vara så framgångsrik och så oväsentlig. Kanske kan man se det som att DN fortfarande är en rikslikare, men i måttenheter som ingen använder längre, som pärm, famn och fot?

Måndag

Jag undrar om det finns någon socialsekreterare som tycker om mig. Man kan inte ta sådana saker för givna och det är trots allt en sympati man kan komma att ha nytta av, förr eller senare. Detta, förstås, apropå gårdagens partiledardebatt, där Nooshi Dadgostar förklarade för vår statsminister att hans kärlek till socialpolitiken är obesvarad.

Om hon har rätt eller inte vågar jag inte säga. Min erfarenhet är att vår statsminister kan väcka moderskänslor hos kvinnor som är lagda åt det hållet, även om de inte alltid erkänner det. Men jag antar, oavsett vad Henry Kissinger påstod, att makt i vissa fall lika gärna kan fungera som ett antiafrodisiakum som ett afrodisiakum, åtminstone om kärleken i fråga är moderskärlek.

Det stora samtalsämnet efter debatten tycks annars vara att den påminde om en diskussion på ”en ungdomsgård”. Det är ett rätt enfaldigt påstående, eftersom den i praktiken var en diskussion på en ungdomsgård. Jag noterade att bara ett språkrör och två partiledare – den ena med ett fåtal månader – är äldre än jag själv och då är jag ändå fortfarande i vad många skulle anse vara mina glansdagar. När Agendas Anders Holmberg avfärdar kraven på att stänga av mikrofonerna för de partiledare som inte har ordet med att ”de är ju trots allt vuxna människor”, gör han sig bara till åtlöje. 

En annan sak är förstås om det finns andra skäl till att låta mikrofonerna vara på under debatten. Min samlade bedömning är att det knappast finns det, inte ens för den partiledare som har ordet. Det skulle stärka förtroendet för partiväsendet om vi själva fick föreställa oss vad partiledarna sade, snarare än att höra vad de faktiskt säger. I dessa bistra tider måste vi göra allt för att försvara demokratin.

Tisdag

Nyss hemkommen efter en hastig resa till Paris och London slås jag av hur jämförelsevis obemärkt Taylor Swifts Sverigebesök avlöper. Hon får visserligen glödande recensioner, men det är inget mot de dagliga uppsatser hon erhöll under sin förra Sverigeturné för ett och ett halvt år sedan. Då var alla ense om att Taylor Swift var världens viktigaste person, en vår tids Lord Tennyson som bland annat skulle avgöra det amerikanska presidentvalet, valet till EU-parlamentet och som dessutom var betydligt viktigare för ”Sverigebilden” än vad Svenska Institutet någonsin varit.

Det hela framstår som en gåta – vad kan ha hänt som gjort att Taylor Swift deklasserats från världens viktigaste person till en vanlig superstjärna? – tills jag inser att det inte är Taylor Swift, utan Lady Gaga som är på besök i Sverige den här gången. Det är en genant insikt, som säkert kan tolkas som ett tecken på misogyni av dem som så önskar, men till mitt försvar vill jag hävda att kvinnliga, vita superstjärnor blivit just till förväxling lika i sina försök att vara originella. Ingen kan längre hålla reda på vem av dem som klätt sig i charkprodukter, vem som spelat på en mossbelupen flygel och vem som gör reklam för ett modemärke, endast iklädd målarfärg. Det enda vi kan vara säkra på, även om de är till förväxling lika, är att de uppvisar en enorm flit. 

Förr i tiden var det ungefär vad vi brukade säga om asiater. Det hör numera till god ton att inte göra det om just dem. Men får vi säga det om vita, kvinnliga superstjärnor? Jag är osäker.

Onsdag

Man vill ogärna slå på sin egen trumma, men nu när Centerpartiet skaffat sig en ännu större uppsida, genom att partiledaren hoppar av det ovanligt lukrativa uppdraget efter mindre än ett halvår, vore det tillgjort att låta bli.

Redan i mars i år – när Anna-Karin Hatt fortfarande sade nej, innan hon sa ja, och ännu mer innan hon sa nej igen – föreslog jag att Centern skulle låta sig inspireras av det tidiga, ledarlösa Miljöpartiet. Varför envisas, om ingen vill göra jobbet? 

Alternativt föreslog jag att partiet valde en fiktiv ledare, förslagsvis John Galt ur Ayn Rands roman Och världen skälvde, som i kraft av sin bristande existens varken kan tröttna och avgå, eller ställa till med särskilt mycket elände.

Nu anar jag att partiet möjligen vill distansera sig från Annie Lööfs doktrinära liberalism och söka sig en aning närmare sina rötter. Gott och väl, men jag tvivlar på att lämpliga, verkliga kandidater för den skull kommer att anmäla sig, så här mindre än ett år före valet. Mitt uppdaterade förslag, efter samma fiktiva princip, är därför att Centern väljer patron Esping ur Piratens Bock i Örtagård till ledare. Han är visserligen analfabet, men en mästare på att schackra på kreatursmarknaden och knappast mottaglig för hat eller hot. Patron Esping har med all sannolikhet aldrig hört talas om ”samhällsklimatet” och skulle han göra det hade samhällsklimatet, inte Esping, anledning att oroa sig.

Inom några år, när ledarna för övriga partier också tröttnat, kommer ett sådant beslut att uppfattas som förbluffande framsynt. Och för den som överlevt smörgåsbordet på Hotell Horn, är svenska partiledardebatters ungdomsgård en västanfläkt.

Torsdag

Ytterst oroväckande nyheter från Ekoreportern Anders Wennersten när jag borstar tänderna: på grund av höga hotellpriser kommer Stockholm Environment Institute, SEI, bara att kunna skicka en fjärdedel så många av sina medarbetare till klimattoppmötet i Brasilien, jämfört med förra gången.

Det låter förskräckligt. För att få en bättre bild av katastrofens omfattning lyssnar jag efter hur många det är som ändå ska flygas ned till Brasilien, men inga besked ges. Kanske väsnas eltandborsten för mycket.

Men att spela oberörd inför en sådan nyhet vore orätt, så jag mejlar Wennersten för att få veta. Han kan till min förvåning inte svara på hur många ”en fjärdedel” är, eftersom det rör sig om ”en uppskattning”. Så jag vänder mig direkt till SEI. De kan inte heller svara, eftersom de ”försöker pussla ihop de få badges” som de fått med sina forskare, för att så många som möjligt ska kunna åka genom att dela på inbjudningarna.

Det lugnar mig en aning, men jag skulle ändå vilja veta om det är en fjärdedel av två (låt oss hoppas att vi slipper det), eller fyra, eller sex eller åtta? Besked, får jag veta, kan kanske ges imorgon. Men man vill ju kunna sova också.

Efter lite arbete finner jag en hemsida där det verkar som om det var 14 delegater från SEI på klimattoppmötet förra året. Kan det stämma? Det gör det, bekräftar SEI. Så en fjärdedel av 14 personer, alltså. Men redan 14 var en kännbar nedskärning från 18 delegater 2022.

Det är nästan så att jag önskar att jag inte frågat. Klarar vi verkligen av att rädda världen om bara tre eller fyra SEI:are flygs till Brasilien? Eller sex eller sju, då, om de lyckas ”pussla ihop” sina ”badges”.

Jorden brinner. Är det verkligen rätt tillfälle att snåla på så simpla saker som flygbiljetter och hotellnätter?

***

Läs även: Jag anar en konspiration bland ”vetenskapsmännen”

Läs även: Frågan är om återkolonialiseringen genom Tony Blair kommer alltför sent