Jag vill slå ett slag för seriekonsten
Nästa gång någon svarar att han eller hon inte läser böcker tycker jag man ska rekommendera Ugly Mareowl. Eller varför inte Fantomen.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När Sveriges nya kulturkanon presenterades blev jag förtjust. Jag uppskattar verkligen rekommendationer när det gäller litteratur. Man blir sugen på att sätta tänderna i allt man missat. Min högst ovetenskapliga iakttagelse är att de som kritiserar fenomenet kanon nästan alltid är personer som läser ändå. Inte just det som rekommenderas men annat. Det tycker jag är snobbigt. Hur ska den som sällan öppnar en bok veta att Karin Boyes Kallocain är grym.
Men jag saknade seriekonsten. Elsa Beskows Tomtebobarnen finns med och den är fantastisk. Men vi har ju så mycket mer. Ofta debatteras om att vi läser för lite. Men jag har mer och mer börjat tänka att vi lägger ribban för högt när vi högstämt talar om hur himla nyttigt det är att läsa god skönlitteratur. Det är det ju, men för många är tröskeln väldigt hög.
Jag har alltid gillat att läsa. Från start väldigt osorterat. Plöjde det jag kom över. När ungdomslitteraturen tog slut gick jag på det som stod i bokhyllan hemma. Inte dåligt på nåt sätt men Nordisk kriminalkrönika och Gamla testamentet är inget jag i dag skulle sätta i händerna på en läshungrig ung människa. Därutöver fanns den ännu mer lustfyllda läsningen: serietidningar. Jag prenumererade på Fantomen. Den kom i brevlådan var fjortonde dag.
Faktum är att vetskapen om att det låg en färsk Fantomen och väntade på mig varannan torsdag efter skolan gjorde den skoldagen bättre. Varvat fanns ju Tintin, Agent X9 med fantastiska Modesty Blaise, Buster med Benny Guldfot, Lucky Luke, Gaston, med mera, med mera. Serieskapandet är verkligen en konstform i sig själv. Även om jag inte hade ord på det kändes det som en förhöjd upplevelse bortom skönlitteraturen och den tecknade bilden som sådan.
På gymnasiet fick jag för första gången rekommendationer på klassisk litteratur. Det kändes som ett fönster öppnades och min läsning tog delvis en annan riktning. Men serierna läste jag parallellt. Första gången jag läste Joakim Lindengrens Kapten Stofil var jag fast. Den mannen (Lindengren alltså) är fantastiskt mångsidig.
I år tilldelades han seriepriset Guld-Adamson av Svenska Serieakademin. Priset delas ut till serieskapare som gjort enastående insatser inom seriemediet. Välförtjänt. Numera tecknar han en karaktär vid namn Ugly Mareowl, en privatdeckare lite lik den hårdkokte huvudpersonen i Raymond Chandlers böcker. Men Ugly är en uggla i vars värld alla huvudroller är vikta åt djur och människorna har förpassats till andraplansfigurer. Rent sinnesutvidgande läsning.
Numera finns ju även böcker som gifter ihop serieteckningen med det skrivna ordet. En av de bästa böckerna jag läst är Stinas jojk av Mats Jonsson, utgiven på Alfabeta. Sagolikt pedagogiskt om de fruktansvärda övergrepp som skedde på samerna och samtidigt en så ömsint skildring av en systerrelation att man vill gråta. Likadant är det med boken Dolda judiska liv av Joanna Rubin Dranger, utgiven på Albert Bonniers förlag.
I fem tecknade berättelser och över trettio intervjuer gestaltar hon en outforskad erfarenhet av att leva med dold judisk identitet i Sverige. Precis som i Stinas jojk skapar själva teckningarna en stämning utöver texten som gör att man blir berörd på ett djupare plan. Ja, jag skulle säga existentiellt. Ofta är det några få pennstreck i bilden som sätter tonen.
Så ja, vi läser för lite rent generellt. Både barn och vuxna. Men jag vill slå ett slag för seriekonsten. Det ena utesluter inte det andra. Serieskapandet är ju så mycket bredare än förr. Online-serier (fråga mig inte om det), manga och allt möjligt har vuxit fram sedan mina Tintin-äventyr på 1970-talet.
Nästa gång någon svarar att han eller hon inte läser böcker tycker jag man ska rekommendera Ugly Mareowl. Eller varför inte Fantomen.
***
