Joel Halldorf: Våldet ger färre segrar

Text:

Toppbild: Unsplash

Toppbild: Unsplash

Demonstrationerna mot det fruktansvärda polisvåld som dödade George Floyd balanserade från början på en knivsegg. Fördömandet av brutaliteten har varit närmast enhälligt, och de flesta protester fredliga. Men våldet ligger ständigt på lut, påeldat av heta känslor och vissa gruppers intresse av att skapa oreda.

Det är ett delikat dilemma. Proteströrelser är till sin natur volatila – och måste vara det. Engagemanget är brinnande och vreden mot orättvisor glödhet. Demonstranter är aldrig en flock lamm, utan snarare en samling lejon. Det hela kan när som helst urarta i upplopp. Samtidigt kan målet inte vara att ta energin ur rörelsen, utan att rikta den åt rätt håll och på så sätt hindra den från att explodera.

LÄS OCKSÅ: Halldorf: Kommer resandet vara statusbyggande efter Corona?

Baptistpastorn och aktivisten Al Sharpton berörde denna problematik i sin predikan på George Floyds begravning. Han tog, liksom Floyds familj, avstånd från våldet och skadegörelsen. Samtidigt beskrev han den tunna linje som reformrörelser måste balansera på: Å ena sidan fördöma våld och plundring, å andra sidan markera mot dem som vill tysta protesterna. »Det är skillnad«, sa Sharpton, »på att vilja ha fred och att bara vilja ha tyst på folk.«

I dag är det vanligt att proteströrelser spårar ur i extremism eller våld. Men varför gick inte de stora moderna reformrörelserna denna väg? Varken kampen mot slaveriet i England, arbetet för demokrati, kvinnorörelsen eller medborgarrättsrörelsen i USA präglades av våld. Visst uppstod skärmytslingar, men huvudlinjen förblev fredlig.

En orsak var dessa rörelsers folkliga förankring i kyrkorna. Denna koppling ignoreras i mycket historieskrivning, som i stället talat om sekulära framsteg trots kyrkornas motstånd. Men dyker man ner i de källorna blir alliansen mellan reformrörelser och minoritetskyrkor uppenbar.

Den första europeiska proteströrelsen var kampen mot slaveriet i 1700-talets England. Den fördes av kväkare, väckelsefromma anglikaner och metodister. De betraktades som sekterister, och abolitionismen ansågs politiskt naiv och allt för dyr. Men de kampanjade på, fredligt och oförtrutet, och nådde till slut framgång.

Samma mönster präglar en rad andra reformrörelser. Förankringen i kyrkorna gav dessa rörelser en folklig bas, vilket bidrog till stabilitet. De fick en social bas bland människor som var tränade i konsten att hålla ihop. Dessutom hade de ofta en idé om att det var bättre att vända andra kinden till än att slå tillbaka.

LÄS OCKSÅ: Halldorf: Gemenskap skrämmer oss lika mycket som ensamhet

Det främsta exemplet är medborgarrättsrörelsen, ledd av baptistpastorn Martin Luther King. Den möttes av polisiärt övervåld, och radikala krafter hävdade att man borde svara med samma mynt. Men King höll våldet borta utan att förlora energin, och vann med tiden viktiga segrar.

Detta är det arv som Sharpton för vidare i sin predikan på Floyds begravning. Orättvisorna fördöms med en ljungande vrede, inspirerad av den judiska profettradition som varit så viktig för afroamerikansk förkunnelse. Energin bevaras, men samtidigt håller han stånd mot våldet.

Det är ingen självklar strategi. I ETC skriver Kajsa Ekis Ekman att det är nödvändigt att förstöra egendom för att politikerna ska lyssna (7/6). Strategin är att släppa lös våldet lite grann, så att upploppen demolerar butiker, men inte skadar människor. Men våldet låter sig inte kontrolleras. Det svämmar alltid över sina bräddar och tar makten.

Ekis Ekman följer en annan regelbok än King och Sharpton, en för radikalare rörelser. Här har vreden varit stor, och ibland också skadegörelsen. Segrarna däremot betydligt färre.

Läs fler krönikor av Joel Halldorf här!

Text:

Toppbild: Unsplash