Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Joel Halldorf: Gemenskap skrämmer oss lika mycket som ensamhet

I dag göder ensamheten en rad samhällsproblem, från polarisering till utanförskap, skriver Joel Halldorf.

Vill man se in i samtidens själ är det enklast att slå på tv:n en lördagskväll i februari. För då sänds Melodifestivalen, vår tids stora lägereld, och det mesta som rör sig i tiden kommer på ett eller annat sätt upp i tävlingarna.

Så även i år. I mellanakten under vårens andra deltävling greppade programledaren Linnea Henriksson micken och sjöng om ett samhälle där relationer löses upp och många lämnas utanför, i ensamhet:

På ett sjukhus så ligger en man

Enda önskan en tröstande hand.

I dag saknar en miljon svenskar en nära vän, och bland männen är andelen nära 20 procent. Även de som har vänner vittnar om hur det blivit svårare att knyta an till andra i digitaliseringens och distraktionernas tidevarv.

Behovet av gemenskap är invävt i vår biologi. Evolutionspsykologer menar att det ska skydda oss från den säkra död som ensamhet innebar medan vi levde på savannen. Den ångest vi känner vid ensamhet är en signal som driver oss tillbaka till flocken, ungefär som smärtan från eld får oss att dra tillbaka handen innan den skadas.

Därför skakar berättelser om ensamhet om oss i grunden. Förra året rapporterade tidningarna om en man som legat död i sin lägenhet i tre år innan han hittats, och som sedan begravdes utan några närstående närvarande. Nyheten väckte en våg av både bestörtning och medkänsla.

Temat diskuteras också bland politiker. Storbritannien har tillsatt en ensamhetsminister och i Sverige har Jakob Forssmed lyft frågan i riksdagen.

Men vad kan politikerna göra? De vet hur man stimulerar en ekonomi och skapar nya jobb – men mot ensamhet hjälper varken skattesänkningar eller lagstiftning.

Därför fortsätter vi att famla efter något ljus som skulle kunna skingra skuggorna. Kanske måste vi börja med att göra upp med vår egen fruktan?

Inte vår rädsla för ensamhet, för den är naturlig. Men det finns faktiskt en sak som vi fruktar nästan lika mycket, och det är gemenskap.

Visst kan vi längta efter tid med vänner, stora fester och bullriga släktmiddagar – men gemenskaper skrämmer också. Vi oroar oss över att de ska inskränka vårt oberoende. Varje sammanslutning tätare än en frimärksklubb betraktar vi som en potentiell sekt.

Denna attityd ställer sig i vägen för något annat vi sätter högt, nämligen självförverkligande. För tvärtemot vad många tror är det finaste man kan säga om en människa inte att hon är en unik individ. Också djuren är individer. Det unika med människan är att vi är personer: andliga varelser som kan knyta an till andra, och vars potential förverkligas i gemenskap.

Det hindrar inte att gemenskap också kan vara frustrerande och ibland förtryckande. Och visst finns det tillfällen då det är nödvändigt att bryta upp från destruktiva sammanhang.

Men om vi enbart fokuserar på riskerna hamnar vi lätt i en trygghetsnarkomani, så att vi försöker demontera allt som innebär minsta fara. Det skapar ett sterilt samhälle där livsnödvändig kultur inte kan växa. I stället för att rensa bort varje riskmoment behöver vi försonas oss med att liv alltid innebär risk – men att det ändå är bättre än alternativet.

I dag göder ensamheten en rad samhällsproblem, från polarisering till utanförskap. Och vårt försvagade civilsamhälle verkar ha allt svårare att bära demokratin. Därför måste vi övervinna vår fruktan för gemenskap. Visst är det krävande, men samtidigt nödvändigt.

Som Linnea Henriksson sjunger:

Löser så klart inte allt

Men, det löser nåt.

Läs fler krönikor av Joel Halldorf här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera