Skogens revolutionärer

Skogs-Mulle hette en aktivitet jag deltog i som liten. Den gick ut på att vi knatade till en skogsdunge i närheten av radhusområdet där jag bodde. En kompis mamma var ledare och pekade ut ormbunkar, enbär, finkar, ekorrar och andra sevärdheter. En gång siktade vi ett lodjur i ett träd. Eller snarare; jag såg inget hur mycket jag än tittade, fast de andra påstod att det fanns där.

Efter vad som kändes som en evighet togs matsäcken fram. Det var alltid fuktigt och kallt när den skulle ätas, i varje fall minns jag det så. Sedan kom Skogs-Mulle, en annan grannfru klädd i mörkgrön sparkdräkt och med peruk och nävermössa på huvudet. Hen skuttade runt lite, sjöng en sång och berättade något på temat för dagen. Granit, gnejs och fältspat till exempel.

Den där erfarenheten efterlämnade en defekt på min svenskhet. Skogen utövar ingen lockelse på mig. Stadsmiljöer är så oändligt mycket intressantare eller – om det nödvändigtvis ska finnas grönska – en park eller trädgård. Att sitta på pass i timmar bredvid en fura eller ägna en höstsöndag åt att plocka svamp skulle aldrig falla mig in. I detta skiljer jag mig, har jag förstått, från en betydande del av det som David Thurfjell kallar granskogsfolket. Bara en liten minoritet av landets över 300 000 skogsägare, 8 procent, anger att god och jämn avkastning är det viktigaste med deras innehav. Resten skattar andra värden högre, som känslan av att äga något bestående eller möjligheterna till rekreation och jakt.

Så det är Skogs-Mulles fel att jag missat att det rasar en stor strid här i landet om hur skogsbruket ska bedrivas framöver. Grovt handlar det om i vilken uträckning stordrift ska tillåtas samt hur mycket mark som ska skyddas. Men när man petar lite i det, som Anna Gullberg gör i det senaste numret, verkar det finnas fler fraktioner i frågan än det fanns revolutionära rörelser i Ryssland kring förra sekelskiftet.

I mitt huvud vore det vansinne att inte utnyttja Sveriges största naturtillgång – det gröna guldet – maximalt nu när världen ska bli fossilfri. Som insatsvara i allt från byggnader till kläder och som bränsle. Men också för att binda koldioxid. Avverka och plantera nytt, bara! Eller vad tycker du?