Striden om skogen

Det är lätt att gå vilse i vårens hetaste fråga. Fokus gick på en skogstur för att få full koll på alla konfliktytor och särintressen.

Under pandemiåret 2020 blev människan en invasiv art i den svenska naturen. För många av oss blev friluftslivet snart det enda livet. Skönt, men inte utan ett pris. Och nu påverkar spåren av det en snart tiotusenårig historia.

Sveriges sydligaste fjällvärld ligger i norra Dalarna. Här, i Älvdalens kommun, finns Fulufjället. Länge var dess unika skatt dold, fast i det öppna. Ingen som ryggsäckstungt lunkade förbi den knotiga, buskliknande gamla granen upp till fjälltoppen kunde för ett ögonblick ana att de borde visa vördnad. Trots allt passerade de Old Tjikko – världens äldsta levande träd. Granen, som fick sitt namn efter sin upptäckares älskade hund, har funnits på platsen sedan 9 550 år. Men nu finns det en klar risk att den inte kommer att uppleva 10 000-årsdagen.

Trädets rotsystem låg länge skyddat under stenar täckta av lavar och mossa. Men under pandemiåret märkte reservatet ut den uråldriga rariteten på vandringskartorna. Och lämmeltåget av vandrare har nött ner dess skydd, folk har trampat på och skadat rötterna. Besökarna i nationalparken har numera siktet inställt på vattenfallet Njupeskär – och på Old Tjikko. Fjällekologen Lisa Öberg sa till SVT i höstas: »Slitaget har ökat markant. Och på ett ganska runt område runt granen saknas markvegetation helt och håller«, berättade hon. »Granen ser ut att må bra i dag, men om det inte blir någon ändring kan den bli sjuk, i värsta fall kan Old Tjikko dö.«

Lisa Öberg vet mest i världen om de uråldriga granarna i fjällvärlden, som hon har kol-14-daterat och doktorerat på. Förutom Old Tjikko finns också Old Rasmus på Sonfjället – en yngling, med sina 9 490 år. Att ett träd som växt på samma plats på fjället sedan istidens slut nu riskerar att försvinna är svindlande och sorgligt. Det är ofattbar lång tid. Men skogen, precis som religionen, jobbar med det eviga.

Sverige är ett av världens skogrikaste länder, och skogen är både en plats för oss att leva i och leva av. Vårt land är till 70 procent täckt av skog. Varje år skördas ungefär en procent av skogsbeståndet, men det växer mer än det avverkas. För varje hugget träd måste skogsägaren sätta två nya plantor. Det som tagits ner måste få chansen att komma upp. Så ser kretsloppet ut.

Under många år kallades Elisabet Salander Björklund för Skogens drottning, på grund av sin maktposition i den svenska skogsnäringen. De sista nio åren av sin karriär var hon vd för skogsbolaget Bergvik Skog, som huvudägdes av Stora Enso och Billerud Korsnäs, innan dess satt hon i ledningen för Stora Enso och det som i dag är Sveaskog. Nu har hon trappat ner, delar sin tid mellan styrelse- och konsultuppdrag, och den egna skogen. I samband med att finska Ahlström-Munksjö köptes ut från börsen klev hon nyligen av uppdraget som vice ordförande, men sitter fortfarande i styrelsen för bland annat finska statens energibolag Gasum, och i Karl Hedin AB:s styrelse. Hennes perspektiv har alltid varit skogen som resurs och livsmiljö.

– I Sverige har vi byggt vår välfärd på skogen, malmen och vattenkraften. Jag kan gå tillbaka elva generationer i min familj, i vilka alla jobbat med skogen och malmen. Där har vi en ryggrad i svensk ekonomi, vi förädlar resurser som finns inom landet och behöver inte importera, säger hon.

Vi sitter på träbänkar i skydd av portlidret på gården i Dalkarlsbo och dricker förmiddagskaffe ur termos. Här ute i skogen mellan Falun och Bjursås bor hon och maken sedan de en söndag kom på att det var onödigt att åka tillbaka in till lägenheten i stan, när det var här de trivdes bäst.

Nedanför oss glittrar Rogsjön. Ovanför ligger en blandad skog. Direkt bakom den gamla dalagården försöker Elisabet Salander Björklund och maken anlägga en björkhage. Bakom den finns tall- och granskog, och bredvid garaget pågår ett försök att odla balsampoppel, vars doft sprider sig om våren. Bakom hagen finns ett större hygge som hon passerar på vägen till Falun. För Salander Björklund är det inte fulare än något annat. Snarare ett tecken på något som ska växa och ge avkastning igen. Allt har sin nytta och sitt värde, oavsett om det är estetiskt eller ekonomiskt. En gång provocerade hon genom att i tidningen Dagens industri kalla kalhyggen »vackra«, eftersom de inte bara skapar välstånd, utan också utsikt och massor med bär.

– Det är fantastiskt med skogen. Jag har en stark tro på att det går att kombinera de olika uppgifter som skogen har. Det går att ha en bra tillväxt och att ta hand om den biologiska mångfalden. Våra förnyelsebara produkter är livsviktiga i klimatomställningen, säger hon bestämt.

– Samtidigt välkomnar vi också män­niskor ut i skogen. Här finns plats för många.

Den egna skogen har med åren blivit ganska stor, men som för många i Dalarna fördelad på många små skiften.

– Det kan vara lite knöligt med många skiften, men omarrondering är en känslomässig process. Man känner kopplingen mellan generationerna. Därför blir också många känslor inblandade i omarronderingsprocesserna, säger hon. Dalarna är helt unikt, det behövs ganska stora samhällsresurser för att genomföra skiftet och det går långsamt.

På hennes nattduksbord ligger luntan – 1 200 sidor skogsutredning. Till och med för någon så insatt och intresserad som hon, är det mastigt.

– Jag försöker plöja igenom den, men jag tycker faktiskt att den är onödigt lång. Svår för vanliga människor att ta till sig. De flesta läser nog bara sammanfattningen tror jag tyvärr.

När vi träffas har Dagens Nyheter genomfört en granskning av skogsbolagen och miljön som pågått i flera månader, och SVT:s Agenda har tagit upp skogspolitiken.

Varför är skogen plötsligt så het?

– Flera stora politiska beslut är på väg att tas. Både på EU-nivå där man jobbar med implementeringen av strategin för biologisk mångfald och med en ny skogsstrategi, och på Sverigenivå där man har Skogsutredningen och Utredningen av artskyddsförordningen. Jag tror att det gjort det extra hett just nu. De olika intressenterna positionerar sig, säger Elisabet Salander Björklund.

EU ska inte ha någon skogspolitik, men formar en ändå, eftersom andra politiska områden har synpunkter som påverkar de skogliga frågorna i alla EU:s medlemsländer. Kring det finns en oro, i synnerhet från skogsnäringen. Eftersom olika länder har skilda tolkningar riskerar Sverige att missgynnas.

– Vi har valt en sträng tolkning och det har lett till att den bild man ger av Sveriges skogsbruk i förhållande till andra länders är mycket sämre än den i själva verket är. Nu har Naturvårdsverket fått i uppdrag att titta över det här. Skogsutredningen gjorde tyvärr inte det.

I slutet av 2020 överlämnades den nya Skogsutredningen till regeringen. Uppdraget var att hitta lösningar på frågor om både naturskydd, naturvård och äganderätt. Men varken miljöorganisationer eller skogsägare var nöjda med innehållet.

Organisationen WWF anser att utredningen misslyckats genom att överge begreppet nyckelbiotoper, vilket ökar risken för att stora naturvärden försvinner. Också Naturskyddsföreningen är kritisk, den anser att utredningen inte levererat lösningar kopplade till klimatkris eller skyddet av biologisk mångfald.

Skogsindustrin å sin sida anser att utredningen har en slagsida åt Sveriges internationella åtaganden kopplat till biologisk mångfald, men saknar förslag som bidrar till stärkt äganderätt och bra villkor för skogsnäringen. Det senare var den huvudsakliga skrivningen i punkt 26 i januariavtalet: »Värna och stärk den privata äganderätten till skogen. Stärk rättssäkerheten för markägare och företag och säkerställ att markägare ska få ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten i den utsträckning de har rätt till.«

Samtidigt pågår EU-kommissionens arbete med en klassning av vilka verksamheter som räknas som hållbara och gröna. Den svenska skogen och vattenkraften har inte uppfyllt de krav som lyfts tidigare, men i mars presenterades ett omarbetat förslag för vad som ska gälla framöver.

Det verkar som att de protester som inkommit från Sverige och Finland fått avsedd verkan. Finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) sa i en intervju med TT att hon är »försiktigt positiv« till det nya förslaget. Samtidigt varnade hon för den stora administrativa börda som läggs på skogsbrukarna.

EU-kommissionens slutförslag väntas i slutet av april. EU har bjudit in till en allmän remissrunda om skogsstrategin, vilket innebär att både företag, föreningar och privatpersoner bosatta inom EU fått möjlighet att lämna synpunkter.

Men EU påverkar redan svensk skog. En ny EU-dom har slagit fast att avverkningsförbud ska gälla generellt, om bara en enda individ av en skyddad art kommer att störas eller skadas. Det är strängare än den svenska Mark- och miljööverdomstolens tolkning, där förbudet enbart gäller om en hel population påverkas av en planerad avverkning. Domen rör en skog på Västkusten, men utslaget i EU-domstolen kan komma att påverka en rad andra områden, som vind- och vattenkraft, gruvdrift, bostads- och vägbyggen.

Det tycks närmast hopplöst att få till en likriktning för hela EU när Sverige fortfarande har områden där laga skifte från 1827 ännu inte genomförts – i Dalarna, och norra delarna av Värmland. Markägare i ett område med stark ägosplittring ska kunna få större och mer ändamålsenliga skogsfastigheter, i stället för de ibland små remsor man har.

Problemet är bara att inte alla är särskilt praktiska när det gäller skogen. Känslomässiga, däremot. Det är de flesta.

På vissa platser i Dalarna har omarrondering pågått i årtionden, med ständiga överklaganden från dem som absolut inte vill skiljas åt från sina skogsremsor, eller som anser att det som erbjuds i ersättning är undermåligt, och framför allt är det inte samma skog som de ägt i generationer.

För en månad sedan kunde lantmäteriet i Dalarna pusta ut, efter att ha gått i mål efter 11 år med 23 000 hektar skog som tillhör 1500 markägare och skulle omfördelas på ett sätt som gjorde alla tillräckligt nöjda, eller åtminstone inte så missnöjda att det skulle leda till nya stridigheter.  Ärendet bedöms vara det största enskilda i Lantmäteriets historia.

»Omarronderingen, då mindre skiften slås samman till större ägor, gynnar de flesta enskilda fastighetsägare, men också samhället i stort, både ekonomiskt och miljömässigt«, stod det i ett pressmeddelande från Lantmäteriet som var som en djup suck av lättnad från en kör av slutkörda tjänstemän.

Fast det där med att gynna håller inte de små skogsägarna med om. En skrev i en insändare i lokaltidningen: »Alla löften inför omarronderingar är lika lömska och vilseledande, som forna tiders försök att lura skogsägaren att sälja skogsinnehavet billigt till stora uppköpare. Då var det sprit och en pengapåse. Nu är det fagra löften om att man ska få ha skogsskiften kvar om de redan är bra arronderade och likaså få avge önskemål om var man önskar få skogen placerad. Det låter så bra, men vid ny kontakt är det annat som gäller. Nu är det baggbölerifasoner som gäller, de största skogsägarna ska ha förtur. Lantmäteriet går hårt fram och några löften gäller inte.«

Det är inte bara skogsägarna och industrin som har värden att bevaka. Här finns många andra intressenter. Miljörörelsen, samerna, besöksnäringen, jägarna, bärplockarna, bygdeföreningarna, ornitologerna, vindkraftsmotståndarna, Naturskyddsföreningen, motionärerna, idrottsföreningarna, rallyvännerna – listan är lång, och de möjliga konfliktytorna många.

Fokus pratar med en tidigare medarbetare vid ett av de största skogsbolagen, en person som har blivit mordhotad i yrket i samband med konflikter som rör skogsbruket. Ofta står mycket på spel: pengar, levebröd och livsstil.

Skogsbolagen möter dagligen ett antal heta frågor. Mest brännande är den om rätten att bruka skogen i strid med renbetesfrågan. Skogsbolagen vill avverka, och samerna vill det inte, eftersom renbetet störs. På vissa platser i landet har det lett till öppet krig, som i princip direktsänds i sociala medier.

Statliga Sveaskog och samebyn Luokta Mávas i Arjeplogs kommun drabbade samman under hösten, och miljöaktivisten Greta Thunberg blev då ett stöd för samerna, som protesterade mot den planerade avverkningen på renarnas vinterbetesmark och flyttningsleder. Artisten Sofia Jannok, same och renägare, startade ett upprop på Instagram där Thunberg deltog. Aktionen fick till följd att Sveaskog valde att stoppa avverkningen i Luokta Mávas.

»Utan skogen dör renen och om inte renen, som klarat det karga livet här i arktiska Sápmi i årtusenden, kan överleva, hur ska det då gå för oss? Den avverkning som Sveaskog vill göra kommer att vara förödande«, sa Sofia Jannok till Norrländska Socialdemokraten.

Inlägg och protester delades och tweetades. Inte långt därefter slutade Sveaskogs vd. Behovet av ett nytt ledarskap för de nya miljöfrågorna uppgavs vara ett skäl.

Vargfrågan är en annan konfliktyta. Nyss aktualiserad genom den friande domen rörande tjuvjakt på varg för den store skogsägaren och jägaren Karl Hedin, som var åtalad tillsammans med några andra jägare från södra Dalarna.

Jakten, skogen och friheten att äga, bruka och skörda sina marker är Karl Hedins hjärtefrågor. Han har skrivit fyra böcker om dem, varav en, Attacken mot äganderätten, lyfter de problem som skogsägarna anser sig ha i relation till staten. Hedin kritiserar i boken miljörörelsen, vars krav inkräktar på rätten att fritt bruka sin egendom.

Kring jakten uppstår också andra konflikter, hur skogen brukas men också om fällavgifterna som kan upplevas orättvisa. Skogsbolagen behöver skickliga jägare som kan nedlägga byten, och suckar över Stureplansjägare som lägger ut på Instagram och mest jagar likes. Utan en välskött viltstam far skogen illa. Det märks inte minst för den som gått i marker där vildsvin bökat sönder jorden.

***

Skogsägaren Leif Öster och jag står på ett kalhygge i Avestatrakten i södra Dalarna. Mina barn har följt med oss ut i skogen. De försöker förgäves slå en mänsklig ring runt den 350 år gamla tallen vars kraftiga stam tronar högt upp i skyn. Under senare delen av 1600-talet, samma period som staten återtog stora egendomar från adeln, var den här ståtliga tallen en späd planta, i skuggan av många andra träd som då växte här. I dag är den ensam kvar på hygget, bland stubbar, sly och gammalt ris.

Leif Öster, en gång i tiden kommunikationschef i statliga Sveaskog, numera frispråkig debattör i skogliga frågor, tar Fokus med på en resa genom svensk skogsnäring. Det är en färd som bara är några kilometer, men som för oss genom flera hundra år av skogsbruk och olika sätt att ta sig an en av våra största biologiska resurser.

Två huvudsakliga synsätt på skogsnäringen finns. Bägge anser sig ha rätt. Det ena företräds i huvudsak av skogsägare, som driver följande linje: Skogen måste brukas mer effektivt. För att ersätta fossila produkter, och suga upp koldioxid. Det andra företräds främst av miljöorganisationer och turistnäring, som driver följande linje: Mer av skogen måste stå kvar. För att bevara mångfald, för att suga upp koldioxid. Forskningen ger visst stöd åt bägge.

Leif Öster företrädde en gång den förra linjen, numera i stället den senare. Hans roll och åsikter har bytts ut genom åren. Leif och hustrun Cecilia Öster är stora skogsägare, men har också ett intresse i ekoturism, genom gården de driver.

Vi besöker Garpenberg och Skogshögskolans gamla lokaler, där många av de jägmästare som bestämmer över dagens skogsbruk har fostrats. Ett problem i sig, menar Leif Öster, som ser en konform grupp som bekräftar varandras åsikter om hur skogen ska brukas. Han vill se ett mer vildvuxet skogsbruk, där olika metoder prövas.

Barnen hoppar mellan stubbar på trakthyggesbruk, det som i folkmun kal­las kalhyggen, och som är den vanligaste metoden för att avverka i dag. Vi tittar på industriruiner som minner om den tid då skogen skulle bli till kol för gruvindustrin.  Vi stannar till i den del av Leif Östers egen skog som vätter mot hans gård, en del av ekobesöksnäringen i Dalarna. Där tillämpar Öster hyggesfri avverkning, vilket innebär att mer av skogen står kvar. Det tak som trädkronor bildar är nu mycket utglesat, men anas fortfarande. Det är en luftig skog där solen når ner i den mjuka mossan. Många skogsdirektörer har varit här och tittat. Kallat det bondhuggning, berättar Öster skrattande. Det betyder att alldeles för många träd står kvar. Det bildas gläntor. Men alltsammans är faktiskt gjort med de maskiner som går på de stora ytorna och avverkar.

– Det här försöket byggde på att vi skulle använda exakt samma maskiner. Killarna som avverkade gjorde allt de kunde för att inte skada marken. Efteråt kom de tillbaka med sina familjer för att visa hur fint det blev, berättar han.

Leif Öster kan skogen och dess makthavare in i minsta detalj. Som mångårigt anställd i skogsnäringen och nu senast expert i Skogsutredningen har han koll på frågorna, och har sett hur de förändrats genom åren. Han har själv jobbat för sådant han i dag tycker är fel.

– Är man en del i en maktstruktur, och skogsnäringen är en extremt stark maktstruktur, ja då gör man sitt jobb, säger han och redogör för hur skogsindustrin genom åren arbetat för att det bara behövdes en björk per kyrksocken, att plantor skulle doppas i DDT, att hormoslyr och hyggesplöjning var bra.

– Varför berättar jag det här? Jo, för att skogsnäringen skrattar åt det här i dag. Det där var ju tokigt åttiotal. Men hur blir det i framtiden? När de som är unga nu frågar oss: »Vad höll ni på med 2021? När ni var uppe i nordvästra Dalarna och högg ner urskogar? Hur kunde det bli så fel? Hur kunde ni ta upp kalhyggen på 1 000 hektar?«

Skogen bredvid familjen Östers ekogård är betydligt mer estetiskt tilltalande än de räta, täta och snabbväxande rader som karaktäriserar energiskog, i synnerhet för den som nyttjar skogen för rekreation snarare än god löpande avkastning. Hur det ser ut har betydelse för hur och var vi vill tillbringa vår fritid. Den som inte äger skog ser inte kontinuiteten, värdena, och tiden som går, utan ser bara ögonblicket. Just där och då är den hyggesfria skogen en skönare plats. Som skogsägare har Leif Öster prisats av Naturskyddsföreningen, både för arbetet med alternativa skogsbruksformer och för sitt arbete med ekoturism. Den senare verksamheten gör sig mindre bra i sällskap av ett stort kalhygge.

Kampen om skogen pågår just nu inte bara i remissarbetet kring de stora utredningarna, i artiklar och debattinlägg, utan också intensivt i domstol. Föreningen »Skydda skogen« överklagade Svenska Cellulosa AB:s (SCA) avverkningsanmälningar i Jämtland och fick rätt av Mark- och miljööver­domstolen. »Skydda skogen« hade gjort egna inventeringar och funnit doftticka, koralltaggsvamp och tretåig hackspett, samtliga rödlistade arter. Dessutom fanns det brudsporre, guckusko och nattviol, som är fridlysta.

SCA, som anser att hänsyn tagits till arterna, har nu i sin tur överklagat, och vill att Mark- och miljööverdomstolen prövar om det ska vara möjligt för en annan part att överklaga vanliga avverkningsanmälningar. Bolaget menar att det kan leda till att en miljöorganisation i så fall skulle kunna överklaga samtliga planerade avverkningar, och sabotera hela systemet.

Miljöorganisationerna menar att det boreala barrskogsbältet, taigan som sträcker sig från Dalarna och uppåt, är lika viktigt som Amazonas regnskogar, men inte hanteras därefter. Parallellt med rättsprocesser driver olika delar av miljörörelsen en alltmer intensiv debatt i sociala medier för en ändrad skogspolitik.

Sajten skogsmissbruket.org samlar filmer och exempel på avverkningar i Sverige där man menar att skogen förstörts. »Vi vill kunna vara stolta över att vårt naturarv finns kvar. Riktiga skogar och inte bara plantager med trädstammar av en enda art, i räta rader och rutmönster, där marken har plöjts som en åker«, skriver sajtens grundare, naturfotograferna Staffan Widstrand och Marcus Westberg.

De erbjuder fri användning av deras dramatiska bilder för den som vill delta i motståndsrörelsen mot skogsbruket, eller som de kallar det – skogsmissbruket. »Låt oss översvämma nätet med bilder och videos av hur ruskigt illa skogsmissbruket faktiskt ser ut!« uppmanar de, och tipsar besökare om vilka hashtags och konton inom skogsnäringen som ska bevakas och taggas.

När SVT:s Agenda har en debatt om skogen drabbar Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, samman med förra miljöministern Lena Ek (C), numera ordförande i Södra Skogsägarna. De är inte ens överens om hur mycket skog som är skyddad. Naturskyddsföreningen säger att det formellt är sex procent, men i praktiken bara tre och en halv procent, eftersom det huvudsakligen är fjällnära skogar som räknas. I resten av landet blir skyddet mindre. Skogsägarna hävdar bestämt att andelen är 25 procent.

Sverige har 316 000 skogsägare, majoriteten av dem små. Lena Ek tecknar en bild i Agenda som storstadsbor möjligen kan ta till sig. Den genomsnittlige skogsägaren är en småbrukare vars skogsfastighet är mind­re än Kungsträdgården i Stockholm.

Tillbaka till Leif Öster, som anser att de små skogsbönderna hamnat i kläm efter de certifieringar som införts. Inget av sy­stemen tillåter att man köper skyddsvärd skog. Men den som äger skogen har ingen chans när en art som inte får skadas enligt EU hittas precis före avverkning, när man undersöker marken. Då står skogsägaren där, handlingsförlamad.

Utanför Bollnäs i Hälsingland finns det tydligaste exemplet. Sedan 2015 har den lilla fågeln lavskrika varit ett hinder för avverkning för privata skogsägare. Fallet har varit uppe och vänt i Mark- och miljö­överdomstolen ett par gånger, men det finns fortfarande inget klart besked. Det senaste beslutet har överklagats av föreningen Birdlife. Samtidigt har Sveaskog avverkat i samma område. Utan att hindras.

Leif Öster lutar sig mot den gamla tallen och drömmer lite. Om han önskar sig något så vore det att skogsägarna fick sköta sig själva. Han är övertygad om att det skulle leda till ett mer diversifierat skogsbruk. Skogsvårdslagen kallar han »snömos«. Jordförvärvslagen borde också bort. Tvingande lagstiftning finns ändå i Miljöbalken. Men sannolikheten att hans önskan slår in är låg. Snarare väntar ökad styrning från EU.

***

Vi åker ut ur Leif Östers hyggesfria skog, och in i åkerlandskapet i Åsgarnsdalen. En lång allé leder in till gården Mörtarbo där Karin Perers välkomnar ute vid grinden. I stora salen i mangårdsbyggnaden rul­lar Karin ut kartan över familjen Perers skogsägande. Det är ett vackert präntat dokument från 1749, som med sina färglagda ägor och snirkliga stil lika väl kunde göra sig som en tavla på väggen. Den tolfte generationen på gården Mörtarbo i södra Dalarna brukar skogen här, lever i samklang med naturen, som Karin Perers säger. Genom århundradena har skogen brukats.

– Jag tror att de flesta som tänker på skog nog inte tänker på urskogen som aldrig är rörd, de tänker snarast på den som är gallrad och varsamt skött. Vår urbana svenska befolkning minns kanske när de var barn och besökte släktingar. Det var den fint skötta familjebruksskogen, gallrad, ljus och lätt att vandra i. Den skogen finns ju hela tiden någonstans, säger hon.

Karin Perers är ordförande i Mellanskog, det minsta av de tre kooperativen (Norra Skog, Mellanskog och Södra skogsägarna) med sina drygt 27 000 skogsägare från Härjedalen till Gotland. Perers är centerpartist och Kyrkomötets ordförande, den mäktigaste politikern i Svenska kyrkan. Hon lyfter inte bara familjeskogsbrukets betydelse, utan också att skogen är den största branschen för kvinnor som driver företag. Fyra av tio skogsägare, 132 000 personer, är kvinnor. Perers säger att målen med skogsägandet skiljer sig åt, men att gemensamt för medlemmarna är en strävan att bidra till en hållbar utveckling. Mellanskog har medlemmar som oroar sig för att deras skogar ska bli för skyddsvärda.

– Många av de områden som man vill skydda i dag, skapades för att dåvarande skogsägare var olydiga och inte följde direktiven från dåvarande Skogsvårdsstyrelsen. En del skogsägare känner sig rädda för att de skapat så höga naturvärden att de inte ska få fortsätta att bruka sina skogar, säger hon.

Perers menar att artskyddsförordningen skapat en osäkerhet. Medlemmar som skött samma skog i tre generationer och nu ska avverka får nej av en myndighet för att det finns en art som måste skyddas. Nästa myndighet säger att skogen inte har så starka värden att den kan bli reservat. De kan alltså varken bruka skogen eller få kompensation för att den skyddas.

– Det kan handla om flera miljoner kronor, för företagare på landsbygden. Eftersom vi fått ett antal sådana här exempel så upplever vi att en del tänker att det är säkrare att avverka lite tidigare än att låta skogen stå. Det blir ju kontraproduktivt.

För den som äger sin egen skog är varje hinder att råda över den själv, ett hot mot friheten. Och själva ägandet spelar roll, för samer såväl som småbönder som levt på samma plats i hundratals år. På sin dödsbädd oroade sig min [red anm: skribentens] farmor för vad som skulle hända med skogen. »Sälj aldrig skogen Anna«, instruerade hon. Hon sa det som om det fanns en rikedom att sätta på spel, inte bara några ynkliga remsor som krävde att vi sög in magen rejält för att inte träda in på grannens marker när vi gick igenom dem. Men det hade varit hennes remsor, trots allt.

Jag lovade att inte röra en enda granruska, även om jag visste att den redan var skiftad och såld. Men hur skulle jag kunna säga det? Skogen och människan hörde ihop i hennes värld, och att äga den var också att älska den. Den skog som ärvts i generationer är inte heller samma skog i alla tider, den växer, den krymper, den växer upp igen.

I debatten om skogen är det lätt att glömma evighetsperspektivet, i synnerhet om man bara är besökare. Den gamla skog vi går genom i dag var plantor på 1800-talet, och de plantor som sätts nu ska som tidigast skördas av våra barnbarn. Men evighetsperspektivet står sig slätt mot kapplöpningen för att nå klimatmålen. En tipping point går inte att vända om 100 år, hur långsiktig man än vill vara i sitt skogsbruk.

I Swedbanks skogsbarometer svarar skogsägare på frågan vad som betyder mest i skogsägandet:  37 procent uppger den goda långsiktiga investeringen, det vill säga över tid och generationer. 34 procent anser att känslan av ägandet är viktigast och 15 procent att rekreation och jakt är viktigast. Bara 8 procent anser att en god löpande avkastning är viktigast.

Det är alltså förhållandevis många som har ett perspektiv på sitt ägande som är rätt konservativt och individualistiskt. Samtidigt pågår en global miljörörelse med krav på starkare regleringar och en natur som ska lämnas ifred av oss, snarare än att brukas. Kulturkrigen utkämpas numera också i skogen.

Text: Anna Gullberg

Toppbild: TT