Kamala Harris imponerar inte

Redan titeln på Kamala Harris bok om sin presidentkampanj är en förolämpning: 107 days.

Det hon antyder är att hon hade alltför kort tid på sig att presentera sin plattform och sig själv, och därför var mer eller mindre chanslös. 

En högst tveksam bedömning; hon kopplade ett opinionsgrepp direkt efter Joe Bidens avhopp den 21 juli och det höll in i oktober. Snarare fick hon för mycket tid, och hann därför gradvis bli avslöjad som tanketunn och diffus. Oförmågan att ge tydliga intervjusvar var konstant, och huruvida hon gått mot mitten eller kvarstod i tidigare radikalism gick inte att utröna.

I en sällsynt passage av självkritik är hon arg på sig själv för att hon på en fråga i talkshowen The View, hur hon skiljer sig från Biden, svarade: ”Not a thing comes to mind”. 

David Plouffe, framgångsrik kampanjgeneral för Obama 2008, försökte regelmässigt påminna om hur hatad Biden var, och att Harris därför måste distansera sig. Men lojalitet mot chefen hindrade henne. Eller var det feghet?

I en av bokens mest smärtsamma scener laddar hon för karriärens viktigaste stund, debatten mot Trump. Då ringer Biden och skryter om hur bra han själv är på att debattera med Trump, och att hon på intet sätt får markera avstånd eller kritik till Biden, för övrigt ett ofta återkommande tema: ”No daylight between us”. 

USA:s president ringer alltså sin vicepresident för att 1) dränka henne i ohöljd narcissism och 2), än värre, avkräva en uppenbart destruktiv lydnad i ett val båda anser vara existentiellt: Demokratin är ju hotad och Trump en fascist! 

”Recklessness” – vårdslöshet – är det ord Harris, även här lite självkritisk, använder för att karaktärisera sin egen och partiets senfärdighet att pressa bort Biden från hans kandidatur. Vilket förstås borde skett långt före det episka debatthaveriet i Atlanta i slutet av juni. 

Biden fortsatte spöka för Harris. Kort före valet hade en komiker på ett stort Trump-rally dragit ett hårt skämt om Puerto Rico, “en ö av skräp”. Skulle latinoväljare nu fly Trump?

Men så dök ett Bidenklipp upp, där han tycktes kalla Trumps väljare för skräp i stället. Ett kostsamt väljarförakt.

Demokraternas tondövhet och imagen av att vara ett parti för eliten, visade sig redan på Harris kröningskonvent i augusti. Där tjatades hela tiden om ”joy”, glädje, vilket omöjligt kan ha appellerat till väljare nedtryckta av fentanylkris, inflation, storstadsbrottslighet, industrinedläggningar. Barack Obama passade dessutom på att håna Trump för storleken på hans penis. 

Obama, jämte mäktiga partiveteranen Nancy Pelosi, bör här nämnas också för att deras stöd till Harris kom med stor fördröjning. Initierade bedömare menar att de såg henne som olämplig, en förlorare, och egentligen velat se en kort primärvalsrunda för att få fram den bästa kandidaten.

Och hade det ändå blivit Harris, hade hon ju fått slipa argumenten.

En sällsynt effektiv republikansk kampanjannons löd “Kamala Harris is for they/them, and Donald Trump is for us”. Hur Harris bemötte den? Inte alls, beroende på solidaritet med transrörelsen. 

Men om demokratin nu skulle falla vid en Trumpseger, då är det ju oförsvarligt att vara så ömfotad. ”When we fight, we win”, avslutade Harris sina rallyn. Men kämpa då! Åren av gränskaos och Bidens länge förnekade demens bekräftar bilden av ett parti fjärmat från väljarna.  

Ett annat självmål: att inte ställa upp i Joe Rogans jättepodcast och där kunna nå tiotals miljoner väljare, inte minst yngre män.

Väljarna delar bilden av ett parti i kris. Till exempel kom Quinnipac nyligen med en mätning som visade att 54 procent av väljarna har en negativ bild av Demokraterna; den sämsta siffran någonsin i en nästan tjugo år lång mätserie.

Jag lämnar er med en hjärtskärande scen från Harris 60-årsdag den 20 oktober. Hennes man Doug Emhoff, som kämpat på så tappert och lojalt i kampanjen, har slarvat lite med födelsedagspresent till frugan. Då går topplocket på henne. Makarna bryter ut i ett fruktansvärt gräl.

Återigen. Kamala Harris prioriteringar om vilka strider som bör tas och vilka undvikas, imponerar inte. Nu är hon ute på bokturné. Det är nog många i partiledningen som hoppas det blir det sista vi ser av henne. Nu behövs en ny och bättre politik, och nya bättre ledare.

***

Läs även: Vad tycker Kamala Harris, egentligen?

Läs även: När halva verkligheten förvrängs eller förträngs