Kändiskulten frodas i det sekulariserade samhället

Att vörda något större ligger i människors natur. I brist på religion vänder sig den sekulära människan i stället till idoler.

En regnbåge – ja, en dubbel regnbåge till och med – uppenbarade sig över Buckingham Palace strax efter att drottning Elizabeth II hade somnat in. Det gick ett sus genom den församlade åskådarskaran, och plötsligt var det som att vi åter levde i en förtrollad värld. I en tid när folket styrdes av en drottning av Guds nåde, och det därför var fullkomligt naturlig att Herren tände löftesbågen i skyn när regenten gått hädan.

Det sägs att människor inte tänker så i dag. För numera utgår all makt folket, och vi är dessutom upplysta om de risker som idén om en gudomligt sanktionerad makt för med sig. Teokrati är en motorväg till tyranni, säger vi. Därför måste vi till varje pris avförtrolla makten.

Så låter det – men det krävs inte mer än en regnbåge för att andarna ska vakna. När bilderna på regnbågen intill en Union Jack på halvstång färdades över världen twittrade till och med den vanligen så sekulära The New York Times andäktigt.

I sekler har vi matats med rationella argument för att kosmos är öde och tomt. Ändå försvinner inte känslan av att världen är magisk. Det märks också i vardagslivet. Visst har kyrkobesöken gått ner något, men kristendomen har knappast ersatts av kylig ateism. I stället frodas astrologi, medium och astral-massage. Det postkristna samhället vänder tillbaka till hedendomen snarare än till Hedenius.

Det verkar som att ateismen är mer onaturlig för människan än tron på det övernaturliga. Det är inte kristendomen som förtrollar världen, utan vad kyrkan gör är att hon ger mystiken en ram och vördnaden en riktning.

Det gäller också monarkin. Efter drottning Elizabeths kröning, i juni 1953, skrev den brittiske författaren C S Lewis om reaktionerna till en vän. Ritualen gjorde intryck, för den handlade inte bara om drottningen utan om något större. Den unga monarken med den tunga kronan på sitt huvud var, skriver Lewis, som en bild av människan. Liten och svag, men likväl kallad att företräda Gud i världen.

Till och med drottningen, avslutade han, verkade överväldigad över kröningens sakramentala dimension.

Det är i denna anda som Elizabeth har regerat. Under de åtta decennier som hon stått i blickfånget har hon aldrig låtit egot skymma uppdraget. Medan andra talar om vikten av att ”vara sig själv”, har hon förblivit en symbol. Hon har varit en ikon snarare än en idol, med Andrew Sullivans ord. Det vill säga en person som pekar bort ifrån sig själv och mot något större, snarare än en kändis som samlar egna tillbedjare.

Vi känner alla risker med idén om den sakrala makten. Men låt oss för en kort stund vända på perspektivet, och fundera på riskerna med att helt skilja makten och det heliga åt. Vi har nyss haft ett val här i Sverige, efter kampanjer som varit popularitetstävlingar bland partiledarna. Alla reduceras till varumärken, och ibland har till och med kopplingen till politiken varit vag. Vi ska rösta på ansikten och personligheter, inte åsikter och ideologi.

Den här tiktokifieringen av politiken är en följd av att vi inte längre ser makten som ett kall eller uppdrag. För hur skulle vi kunna göra det när vi inte längre tror på Någon som kallar?

Men något måste vi vörda, det ligger ju i vår natur. Så när tillbedjan förlorar sin kyrkliga ram riktas den i stället mot sådant som människan alltid har dyrkat: Styrka, skönhet, ungdom, rikedom, glamour eller makten själv. Det är ingen slump att kändiskulten breder ut sig i takt med att samhället sekulariseras – eller att kändisfixeringen tagit sig ända in i politiken.

För när det råder brist på ikoner vänder vi oss i stället till idoler.

***

Text:

Toppbild: Evan Agostini / AP