Guds existens är rimligare än motsatsen

Tron på Gud är precis lika rimlig som tron på mänskliga rättigheter. De går inte att bevisa empiriskt, men det är mer rationellt att tro på dem än att låta bli.

I mer än 2 300 år har filosofin, med Platon, definierat kunskap som ”sann, berättigad tro”. Definitionen, som stått sig in i vår hypervetenskapliga tid, säger att allt vetande förutsätter tro, i meningen att hålla något för sant. I vetenskap, systematiserad kunskap, heter det ”hypotes”. En trosföreställning som visar sig vara sann enligt någon av de vedertagna sanningsteorierna, och verifieras med en erkänd metod, är alltså kunskap.

Allt enligt epistemologin, eller i vardagligare ord kunskapsteorin.

Men i den allmänna föreställningen står tro och kunskap längre ifrån varandra. När det gäller vetenskap ses de till och med som motsatser.

Det är ett missförstånd.

Visst finns det skarpa skillnader, även livsavgörande, som exempelvis mellan medeltidens åderlåtning och modern medicin. Men båda har ändå byggt på tro, det vill säga ett försanthållande av bestämda samband. Den moderna medicinen har bara erbjudit metoder som blottlagt sanna samband.

I verkligheten hänger tro och kunskap ihop, som i filosofin. Vi bygger alla ganska stora delar av vår vardag på tro, eftersom tillvaron skulle bli ohanterlig om vi behövde se allt med egna ögon – göra empiriska studier – för att bekräfta allt vi håller för sant. Tills något annat skulle visa sig, antar till exempel de flesta makar att den andra hälften faktiskt går till jobbet på morgonen, om han eller hon säger att så är fallet. Och utan att själva ha sett Napoleon tror vi att han funnits.

Tror gör vi också i större sammanhang. Den västerländska demokratin bygger på tron att alla människor är lika i värdighet och rättigheter. Att det får konsekvenser om den föreställningen tillämpas eller inte går att undersöka empiriskt. Men det går inte att bevisa genom experiment att jag och du verkligen har lika rättigheter. Vi håller det för sant med grund i logiska, filosofiska, men även teologiska, argument om vad det är att vara människa. Alltså med en annan verifikationsmetod – ett annat sätt att belägga sanningen – än den som bygger på sinneserfarenheter.

Detsamma gäller den föreställning som möjliggör den empiriska vetenskapen. Nämligen, att universum är en rationell ordning som kan undersökas med hjälp av vårt förnuft och våra sinnen; det är en trossats som i sig själv inte kan bevisas empiriskt. Vetenskapens framgångar stärker skälen för denna tro. Men det är och förblir en tro.

Så ser vi alltså att de båda formerna av tro, den kognitiva, att hålla bestämda påståenden för sanna, och den fiduciella, att lita på någon, spelar stor roll i våra liv, i stort och smått. Därför kan vi förstå att den avgörande frågan är hur trossatser kan berättigas och enligt vilka kriterier för sanning och verifikation. Inte om det i sig är vettigt att tro eller inte.

En väldigt utbredd tro i dag är att det bara är empirisk vetenskap – verifikation byggd på olika slags sinneserfarenheter och deras registrering – som ger kunskap om verklighetens beskaffenhet. Men den tron kan alltså motbevisas, falsifieras, genom enkel logik: det finns ingen empirisk metod som kan verifiera själva påståendet att det bara är sådant som kan verifieras empiriskt som är sant.

Trossatsen att Gud existerar som orsak till andra orsaker, som en nödvändig existens i vilken all beroende existens deltar, kan varken bevisas eller motbevisas empiriskt. Detta för att våra empiriska metoder bara kan undersöka det som finns i tid och rum, och tron på Guds existens rör någon utanför tid och rum. Den kräver i stället samma slags verifikation som tron på mänskliga rättigheter. Det vill säga argument utifrån logik och plausibilitet: vad som verkar sannolikt. Och precis som tron på existensen av mänskliga rättigheter är rimlig, givet filosofiskt resonerande om människans natur, är tron på Guds existens rimlig utifrån filosofiska argument om orsak, nödvändighet och beroende.

Ateister ogillar att man betecknar deras försanthållande om Guds icke-existens som en tro. Men rent kognitivt är ateismens grundantagande att det inte finns någon orsak till existensen av tid och rum, på precis samma nivå som antagandet att det finns en orsak till existensen av tid och rum (och som alltså måste ligga utanför tid och rum, eftersom vetenskapen ger oss kunskap om att tiden och rummet har börjat existera). Skillnaden är att det ateistiska antagandet både är orimligt och irrationellt, eftersom det indikerar att tiden och rummet har börjat existera av sig självt, utan att först ha existerat.

Därför är antagandet om, det vill säga tron på, Guds existens faktiskt rimligare och mer förnuftigt än motsatsen.

***

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.

Text:

Toppbild: NASA