Kanske är det viktigt att försvara universitetens självständighet

Fredag

Jag vet inte om det är regeringen eller universiteten som rent formellt har rätt i striden om medborgarskapsprov. Möjligen båda, som så ofta i strider som egentligen handlar om något annat än det de sägs handla om.

Kanske är det viktigt att försvara universitetens självständighet – en internjargong som innebär att universiteten är fria att i varje givet läge falla för de senaste radikala teorierna, utan att någon har rätt att ifrågasätta det. Men vad denna strid egentligen handlar om är att universitetens toppar tillhör den utbildade övre medelklass vars höga självaktning vilar på att inte ha något att göra med någonting som ens påminner om Sverigedemokraterna eller deras osunda väljare. 

Regeringen, å sin sida, är angelägen om att tvätta sverigedemokratiska förslag i akademiskt rosenvatten. Man skulle kunna säga att principen om en armlängds avstånd till universiteten får stryka på foten – ursäkta de blandade metaforerna – för att regeringen ska kunna upprätthålla en armlängds avstånd till Sverigedemokraterna. 

Allt detta är säkert omåttligt intressant för de närmast berörda, men för oss andra vore det mer intressant om diskussionen handlade om medborgarskapsproven i sig.

Om jag förstår saken rätt ska proven gå ut på att kontrollera om provtagarna kan läsa och förstå svenska samt om de kan namnge sittande statsminister, vilket jag antar är vad ”delprov i samhällskunskap” betyder. Men inget av det där säger det minsta om provtagarnas lämplighet som medborgare. Det gör däremot själva önskan om att få ta ett medborgarskapsprov.

Låt oss vara ärliga mot oss själva. Vi lever i ett land präglat av organiserad kriminalitet, svag valuta, uselt klimat, dyr och undermålig mat, begränsad social förmåga, raserad infrastruktur och en spridd känsla av tristess. Det finns bara tre grupper med begripliga skäl att vilja lösa medborgarskap i Sverige:

1. De yrkeskriminella.

2. De svagsinta.

3. De socialt inkompetenta.

Den enda rimliga användningen för ett svenskt medborgarskapsprov är därför att skilja ut dem som till varje pris bör nekas medborgarskap. Till dessa hör alla som visar intresse för att genomföra provet i fråga. Hur provet är utformat, eller vem som utformar det, är helt oväsentligt.

Vill vi på sikt öka befolkningen på ett ansvarsfullt sätt gör vi det bäst genom att lotta ut medborgarskap bland dem som aldrig visat intresse för medborgarskapsprovet: ett tydligt tecken på gott omdöme och god vandel.

Lördag

Jag kan inte låta bli att känna att det finns något småaktigt över DN:s granskning av president Trumps sju fredsavtal på tre kontinenter i dagens tidning. Det må så vara att en del av avtalen inte är avtal, att andra inte har något innehåll, att ytterligare andra inte har genomförts och att vissa av de fredsslutande parterna förnekar att president Trump har haft något med saken att göra; presidenten uttrycker åtminstone en ambition. Han har ännu inte avfyrat den amerikanska kärnvapenarsenalen, något en del räknade med skulle hända redan under presidentens första veckor. Givet att presidenten inte tänker sig en tredje mandatperiod behöver han bara hålla fingrarna i styr i 165 veckor till.

Under alla omständigheter måste president Trump ändå vara bättre meriterad för Nobels fredspris än president Obama, som fick priset efter att precis ha flyttat in i Vita huset och vid en tidpunkt då han aktivt ledde två krig. Jag kan inte påminna mig att Dagens Nyheter den gången spaltade upp och numrerade några tveksamheter. Och även om jag minns fel och tidningen faktiskt gjorde det, undrar jag om det inte hade varit lika missriktat som dagens snåla granskning av president Trump.

Det är olyckligt att norrmännen fick uppdraget att dela ut fredspriset, men gjort är gjort. Det vi kan göra nu är att hjälpa dem, så att de slipper författa obegripliga motiveringar till sina krystade beslut. Enklast vore om vi kunde få norrmännen att inse att de inte delar ut ett pris i någon egentlig mening – det vill säga en belöning för en prestation – utan att de helt enkelt administrerar en ritual, som ett slags överstepräster. 

Att ge priset till sittande amerikansk president, helst så tidigt i mandatperioden som möjligt, motsvarar ungefär vad de gamla grekerna gjorde, när de offrade baggar eller rent av oxar till Zeus. Det garanterade inte en bekymmersfri vardag, men ökade sannolikheten för att gudarna skulle förbli på gott humör. Det är en ansvarsfull uppgift att lägga i norska händer, men å andra sidan kräver den inga analyser av det slag som DN missriktat förlorat sig i. På så sätt är uppgiften väl lämpad för våra grannar på andra sidan Kölen.

Söndag

Det finns, trots allt, många skäl att glädjas åt att vara svensk. Ett är våra myndigheter, som överlag är påfallande ”agila”, som det heter numera. När klimatfrågan var den allt överskuggande fanns det ingen myndighet som inte kunde berätta varför det var viktigt att finansiera just deras verksamhet för att få kontroll över koldioxiden. När köns- och genusperspektiv var det som staten främst intresserade sig för, fann alla – från Nämnden för hemslöjdsfrågor till Tullverket – att just detta perspektiv var en självklar kärnfråga för deras verksamhet, som naturligtvis krävde sina anslag. Och nu, när rikets försvar är det område till vilket hundratals budgetmiljarder ska dirigeras, finns inte en myndighet utan vilken nationens själva existens hotas. 

Vilket leder till generaldirektör Madeleine Sjöstedts debattartikel i dag.

Sjöstedt är chef för Svenska Institutet, som ansvarar för det som numera kallas ”Sverigebilden”. Institutet har nyligen lanserat ”Team Sweden”, som är ”regeringens satsning på ett nationellt nätverk för att stärka Sveriges varumärke globalt”. Hennes debattartikel handlar om hur centralt — rent av existentiellt avgörande – det arbete hon leder är:  

”I en tid då rykten kan bli vapen och förtroende är hårdvaluta måste Sverige försvara sitt anseende lika målmedvetet som vi försvarar våra geografiska gränser.” ”Sverigebilden”, avslutar hon ”är inte en mjuk fråga – det är en hård realitet”.

Det är en god poäng. Apropå det: jag undrar hur många av mina läsare i Regeringskansliet som i dessa budgettider förstår hur beroende Sverigebilden är av de hårda realiteterna i denna dagbok och hur central den därmed är för vår nationella säkerhet?

Att trygga utgivningen av Äntligen fredag vid eventuell kris kostar, enligt mina beräkningar, inte mer än runt 350 miljoner, eller drygt 200 miljoner mindre än Svenska institutets årliga anslag. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är ett billigt pris att betala för Sveriges självständighet.

Måndag

Vad bör jag göra med alla hemliga handlingar som jag hittat på toaletterna här hemma snart sagt varje gång någon minister, statssekreterare eller regeringstjänsteman varit på besök? Hittills har jag helt enkelt samlat dokumenten i arkivet, tillsammans med annat bakgrundsmaterial, men nu börjar hyllorna bli fulla och att låta snickra nya är inte gratis.

Jag antar att jag kunde sälja en del av dem till främmande makt, journalister, eller andra landsförrädare, men jag tvivlar på att ersättningen är sådan att det är värt besväret att stryka runt i lösskägg i parkeringsgarage, eller hur man nu sköter leveranserna i den branschen.

Ett alternativ är att ta dem till den lokala återvinningsstationen, men vi står mitt i ett skifte av sopsorteringsregim och jag är osäker på om de tar emot dokument av det här slaget. Räknas de som farligt avfall?

Jag tror att det bästa alternativet, såväl miljömässigt som estetiskt, är att återanvända dokumenten som festligt omslagspapper när vi ska på middagsbjudning. De röda stämplarna är kanske inte längre särskilt betydelsefulla, men de är i all enkelhet dekorativa.

Tisdag

Ibland undrar jag hur jag fick dagarna att gå innan jag gick med i den sionistiska, tidigare judiska, världskonspirationen och därmed blev åtminstone delansvarig för snart sagt allt av betydelse. Den senaste tiden har jag naturligtvis mestadels ägnat mig åt att orkestrera Lorena Delgado Varas och Daniel Riazats planer på ett nytt, spännande parti på vänsterkanten, som äntligen ska ge oss sionistiska konspiratörer det erkännande vi gjort oss förtjänta av.

Många förstår inte hur otacksamt det är att råda över allt, från det brittiska kungahuset till Hollywoods alla produktioner, utan så mycket som ett tack. Få andra yrkesgrupper måste finna sig i att inte bara ignoreras, utan att till och med få sin själva existens ifrågasatt. Oviljan att erkänna oss sionistiska konspiratörer må ha sina historiska skäl och kanske är det avsett som något slags artighet, men det måste ändå finnas någon rim och reson, även i hövlighetsfrågor.

Om Varas och Riazat kan samla den växande skaran antisionistiska sanningssägare – från Stina Wollter, via Jan Guillou till Johannes Anyuru – borde vi ha en hyfsad chans att äntligen få åtminstone en gnutta uppmärksamhet för vårt idoga konspirerande. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet, såvida vi i den sionistiska världskonspirationen inte bestämmer att det går för sig, förstås. 

Onsdag

Det är inte enbart av moraliska skäl, eller av kärlek till sanningen, som vi bör stödja den Afrikanska unionens kampanj att på våra kartor ge Afrika den relativa storlek kontinenten faktiskt har. Det är Dagens Nyheters Erik Esbjörnsson som berättar om kampanjen i dag. Det är visserligen en aning paradoxalt ur ett postkolonialt perspektiv att en kartversion konstruerad av en vit västerlänning – flamländaren Gerardus Mercator – ska ersättas av en annan, the Equal Earth, konstruerad av tre vita västerlänningar, som i sin tur inspirerats av den vita västerlänningen Arthur H Robinson. Men kanske kan vi betrakta det som ett slags botgöring. 

Sverige, påpekar Esbjörnsson, hör till de ”verkliga vinnarna” i Mercators gamla och skeva projektion. Vi framstår som nästan lika stora som Indien, trots att Indien är sju gånger större. Afrika är med samma logik ”förlorare”, vilket illustreras av att Grönland på Mercators kartor är ungefär av samma storlek som Afrika.

”Hade Afrika setts mer som en möjligheternas kontinent, om vi dagligen såg att kontinenten har inte nästan samma storlek utan är 14 gånger så stort som Grönland”, undrar Esbjörnsson en aning retoriskt, om jag inte misstolkar honom. En vice ordförande i Afrikanska unionen verkar gå på just den linjen. Kartbilden, säger hon, ”ger intrycket av att Afrika är marginaliserat”.

Jag är inte alldeles säker på att resonemanget är vattentätt. Såväl Sibirien, Sydpolen, Kanadas arktiska stäpper samt, som sagt, Grönland har gynnats av denna ”500-åriga desinformationskampanj”, som kartaktivisterna uttrycker det. Jag kan inte påminna mig att jag för den skull träffat någon som talat om dessa platser som de mest attraktiva, centrala och dynamiska på jorden. Jag kan dessutom tänka mig ett par, tre andra skäl, vid sidan av kartbilden, till att Afrika inte i alla stycken är en lockande blandning av välstånd, harmoni och kreativ omutlighet. Men det här är inte rätt tillfälle att vara småaktig.

Det centrala med den nya ”jämlika” kartan för oss är att Europa, och särskilt Nordeuropa, nästan försvinner, längst upp i den övre periferin. Alternativt förvandlas till en liten, oformlig tarm i det nedre vänstra hörnet, i det fall att man väljer den verkligt ”jämlika” kartan som låter Sydpolen ligga i topp.

Det är förstås goda nyheter för oss. Även om kartbilden inte är allt har antagligen vår centrala placering och överdrivna storlek på den gamla kartan fått många exotiska folk att överskatta vårt tillgängliga utrymme och vår generositet, vilket som bekant lett till besvikelse för alla inblandade. Om de 8,13 miljarder människor som ännu inte har flyttat till Sverige kan fås att fästa blicken på någon annan del av världen, skulle mycket vara vunnet. Den Afrikanska unionen kan räkna med denna vita västerlännings odelade stöd.

Torsdag

Då och då oroar jag mig över att missa någon väsentlig upplysning, eftersom allt fler nyheter bara verkar presenteras i formen ”rörligt”, som de små filmsnuttarna för analfabeter och andra intellektuellt utmanade numera kallas. Det är i och för sig ett fyndigt practical joke att presentera nyheter på ett sätt så att de bara når dem som ändå inte förstår dem eller har någon nytta av dem, men även goda skämt kan drivas alltför långt.

Kanske är problemet att läsande människor inte utan anledning betraktar sig själva som en så exklusiv minoritet numera, att de utgår ifrån att kommersiella överväganden inte gäller dem. De förutsätter att skrivande människor – medlemmar av samma exklusiva minoritet – ska ge dem läsvärda texter gratis. Jag påminns om det nästan varje vecka, när jag får ampra påstötningar från läsare som anar att någon text i Fokus är läsvärd, men förvånas över att behöva betala 13 kronor i månaden, eller så, för att få fri tillgång till tidningens hela arkiv. 

Det är begripligt, men om alla förväntar sig att skriven text är gratis, men är villiga att betala för små videosnuttar eller ändlösa studiosamtal, kommer de senare att ta över.

Med det sagt finns samhällsinformation av ett slag som det är direkt oförskämt att försöka tjäna pengar på. I dagens Aftonbladet finns en artikel som utlovar att läsaren ”på sekunder” kan avgöra om hans eller hennes Labubu är äkta eller en kopia. Denna information, avgörande för många samtidsintresserade svenskar, ligger inlåst bakom en betalvägg som avkräver läsaren minst 29 kronor.

Jag själv har pengarna och skulle möjligen kunna tänka mig att betala för att stilla min oro över mina Labubudockor, men det är en grym ironi att en socialdemokratisk tidning visar ett så öppet förakt för mindre bemedlade Labubu-ägare. Vad har vi public service till, om vi låter profithungriga mediehus få ensamrätt på nyheter av det här slaget?