Kansli-parasiterna har ätit upp civilsamhället

Kanslisamhället. Det låter som en samtidssatir av PC Jersildskt slag. Men det är det inte. Begreppet beskriver hur ett frivilligt civilsamhälle har ersatts av en klass av heltidsfinansierade organisationsföreträdare med staten som uppdragsgivare och livförsäkring.

Det som en gång var ett frivilligt, självständigt civilsamhälle har i Sverige ersatts av en industri: professionella organisationer med kommunikatörer och statsbidrag som främsta livsnerv.

Kanslisamhället lever inte på medlemmar. Det lever inte heller på folklig förankring, utan på anslag. Där ska problem inte lösas, utan omformuleras så att nästa budgetår säkras. I ett evigt kretslopp håller problemen bidragskranen öppen och kanslierna växande.

Ta organisationen MÄN, som vill ”förändra destruktiva normer kring manlighet”. Efter 30 års verksamhet har föreningen skrapat ihop omkring 1 800 medlemmar. 2024 fick den drygt 42 miljoner kronor i bidrag. Nästan 24 000 per medlem. För pengarna har föreningen byggt upp en kommunikationsavdelning som är större än statsministerns.

RFSL har samma brist på gräsrötter. Under 2024 drog organisationen in strax över 400 000 kronor i medlemsavgifter. Samma år uppgick bidragen till svindlande 83 miljoner kronor. Det är ingen folkrörelse, utan en statsunderhållen lobbyapparat.

I sina värsta former har bidragsindustrin blivit en privat guldgruva för fräcka bidragsentreprenörer.

Föreningen Flamman i Malmö gick nyligen i konkurs efter att bidragen strypts i spåren av Sydsvenskans granskning av den vettlösa miljonrullningen. Bara Allmänna arvsfonden hade ensamt fört över mer än 100 miljoner kronor till föreningen genom åren. Därutöver kom pengar från flera andra myndigheter och förstås ett miljonregn från Malmö stad.

Flammans verksamhetschef och kretsen kring honom plockade ut miljonlöner och hade byggt ett bonussystem, där den som lyckades dra byxorna av någon bidragsmyndighet belönades med personlig avkastning av skattemedel.

– Om jag lyckas hämta hem pengar så delar jag 50 procent med Flamman. Så ser avtalet ut för oss alla, sa verksamhetschefen till Sydsvenskan.

Den tidigare chefen bor i dag i en villa i Malmös mer exklusiva kvarter. Enligt söktjänster värderas kåken till över 10 miljoner kronor. Men så hade han också varje månad plockat ut 167 000 kronor. Ett statsråd får nöja sig med 161 000.

När Sydsvenskans grävjournalist ställde frågor blev verksamhetschefen hotfull och förklarade att han har koll på Sydsvenskans reporter, familj och vänner.

Behöver jag tillägga att Flamman arbetade mot kriminalitet? Eller att Kriminalvården, av alla myndigheter, inte drog i handbromsen när detta uppdagades, utan fortsatte betala ut miljoner?

De kallas för ”eldsjälar”, miljonärerna bakom Flamman och deras likar i andra organisationer. I själva verket är de förslagna bidragsentreprenörer.

Jag läser konkursbouppteckningen. Kvar finns loungemöbler, stora tv-skärmar och datorer. Inventarier som snarare för tankarna till ett konferenshotell än till en ideell verksamhet som skulle hjälpa unga bort från kriminalitet eller islamistisk extremism. Och det verkar som om valberedningen för denna koncern leddes av en 19-åring.

Resultatet av det svenska systemet är ett samhällsskikt av välavlönade heltidsaktivister vars huvudsakliga uppgift inte är att företräda människor, utan den egna organisationen och dess fortsatta existens.

Systemet är inte bara korrupt när det spårar ur, som i fallet med Flamman. Det är konstruerat för att blanda samman makt, pengar och politik. Kommunpolitikerna som delar ut bidrag rör sig i föreningsmiljöerna. Där kan politisk hopplöshet – eller som det heter, ”utmaningar” – parkeras mot en väl tilltagen avlat. En granskning av Kvartal visade hur Malmöföreningar upplevde sig pressade att lobba för Socialdemokraterna för att inte bli av med sina pengar. Det är knappast bara ett Malmöproblem.  

När skandaler kommer i ljuset beror det i regel på journalistisk granskning. Men det är få journalister som följer den här sortens verksamheter och figurerna bakom dem. De som gör det vet att hoten kommer som ett brev på posten. Granskarna kan räkna med smutskastningskampanjer i sociala medier. Till dem hör etiketter som rörelseförstörare, islamofob, rasist, fascist och nazist – och numera kanske också sionist.

Det välbetalda kanslisamhället är en grogrund för skuggsamhället, den organiserade brottsligheten och islamisterna. Där går pengar till kriminella och till extremistiska koranskolor. De riktiga eldsjälarna i områdena där politiken säger sig vilja se ett levande och icke-korrupt demokratiskt civilsamhälle trängs effektivt undan. För det är med de statsunderhållna och överbetalda kanslisterna som politikerna vill tala. De delar språk och intressen och ser gemensamt till att lokaler och bidragskranar hålls öppna. Genom det allmännas pengar och politiska stöd får de mandatet att representera bostadsområdena.