Katastrof för Labour – etter värre för Tories
De konservativa, som sedan ett bra tag har förberett sig på en katastrof, kan trösta sig med att det i alla fall inte kan bli värre. Man tycks ha nått botten.
”Jag har aldrig sett så många teckningar av penisar i hela mitt liv.” Detta kunde en brittisk valförrättare meddela när rösträknandet hade pågått i några timmar i de brittiska lokalvalen (plus ett fyllnadsval till parlamentet) på första maj.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och att klottra oanständigheter på valsedeln är förstås ett sätt att protestera mot rådande ordning och politiska alternativ. Ett annat, möjligen men bara möjligen mer konstruktivt, är att rösta på en högerpopulist.
Det gjorde britterna. På så många håll att det nu råder fullskalig panik hos både Labour och Tories.
Systemet med enmansvalkretsar är tänkt att tvinga väljarna in i en av två huvudfåror. Men när tre partier (eller fem, om man räknar in Liberaldemokraterna och de Gröna, vilket man på sina håll måste göra) får ungefär lika stort väljarstöd, då kan många små pyttesegrar leda till det som med rätta brukar kallas för minoritetens tyranni. Och inte ens då en stor minoritets, så som ofta har varit fallet när Tories eller Labour kunnat bilda starka regeringar med blott sisådär en tredjedel av det faktiska väljarstödet. Nej, här pratar vi finfina möjligheter att skrälla sig till makten för partier som bara får 19, 18, 17 eller kanske ännu färre procent. Bara det går ännu sämre för konkurrenterna.
Dags för några lärdomar. Till att börja med tycks Reforms framgångar till stor del ha skett på bekostnad av Labour, inte Tories. De konservativa, som sedan ett bra tag har förberett sig på en katastrof, kan nu lite klent trösta sig med att det i alla fall inte kan bli värre. Man tycks ha nått botten.
Nej, de riktigt stora förlorarna är Labour. Inte bara för att man precis som befarat blöder väljare till Reform – trots eller kanske tack vare att man förflyttat sig närmare deras planhalva i många laddade kulturkrigsfrågor – utan för att man inte längre har de avskydda Tories som huvudmotståndare.
Vilka rubriker ni än ser under de närmaste dagarna vill jag understryka detta: Tories är utplånade. De kommer inte tillbaka. Det finns inte en möjlighet att de återtar regeringsmakten på egen hand, inte på fyra eller ens nio års sikt. De konservativas tid som ett av två huvudalternativ i brittisk politik är över och förbi.
Nej, det är nytt landskap vi beträder. Men … nytt och nytt. Vi får se. De är trots allt seglivade, de där huvudfållorna som folk ska tvingas in i. Överlever de fram till nästa fullskaliga parlamentsval (senast 2029), vilket jag tror att de gör, verkar det bli så att kampen står mellan Labour och Reform – mellan Starmer och Farage.
Men även Farage är avskydd bland rejäla mängder väljare. Min gissning är att alla från liberaler och gröna till diverse soffliggare kan mobiliseras mot honom och Reform, på ungefär samma sätt som breda franska väljarkoalitioner tidigare har kunnat mota far och dotter Le Pen i grind, när det väl varit skarpt läge i presidentvalens avgörande omgångar.
Labours starkaste vapen mot Tories var 14 års maktinnehav med förskräckande resultat. Det fick mängder av folk att taktikrösta på ett sätt som gynnade både Labour och Liberaldemokraterna, en bedrift som blir oerhört svår att upprepa. Mot Reform gäller det i stället att ställa väljarna följande tvingande frågor: Vill ni ha en ryssvänlig utrikespolitik? Vill ni Trump- och Muskliknande kaos i förvaltning och ekonomi?
Och de frågorna kommer ingen majoritet av brittiska väljare någonsin att besvara jakande. Så enkelt är det. Därmed inte sagt att deras rungande nej kommer räcka för att Keir Starmer ska sitta kvar på 10 Downing Street.
Om vi ska sammanfatta. Labour kan dra en lättnadens suck över resultaten som sådana. De har vunnit på fler håll, om än med minimala marginaler, än nästan någon trodde var möjligt. Men de har inte bara en utan två nya huvudfiender: först i Reform, sedan i valsystemet och väljarnas splittrade beteende.
Säg så här. Enas Reform med Tories – i valsamverkan med åtföljande koalitionsregering – är det svårt att se Storbritannien med något annat än ett högerstyre från och med 2029. Händer inte det, då kan vad som helst hända. Jag skulle inte köpa aktier i ett brittiskt opinionsinstitut i första taget.
***
”Jag har aldrig sett så många teckningar av penisar i hela mitt liv.” Detta kunde en brittisk valförrättare meddela när rösträknandet hade pågått i några timmar i de brittiska lokalvalen (plus ett fyllnadsval till parlamentet) på första maj.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och att klottra oanständigheter på valsedeln är förstås ett sätt att protestera mot rådande ordning och politiska alternativ. Ett annat, möjligen men bara möjligen mer konstruktivt, är att rösta på en högerpopulist.
Det gjorde britterna. På så många håll att det nu råder fullskalig panik hos både Labour och Tories.
Systemet med enmansvalkretsar är tänkt att tvinga väljarna in i en av två huvudfåror. Men när tre partier (eller fem, om man räknar in Liberaldemokraterna och de Gröna, vilket man på sina håll måste göra) får ungefär lika stort väljarstöd, då kan många små pyttesegrar leda till det som med rätta brukar kallas för minoritetens tyranni. Och inte ens då en stor minoritets, så som ofta har varit fallet när Tories eller Labour kunnat bilda starka regeringar med blott sisådär en tredjedel av det faktiska väljarstödet. Nej, här pratar vi finfina möjligheter att skrälla sig till makten för partier som bara får 19, 18, 17 eller kanske ännu färre procent. Bara det går ännu sämre för konkurrenterna.
Dags för några lärdomar. Till att börja med tycks Reforms framgångar till stor del ha skett på bekostnad av Labour, inte Tories. De konservativa, som sedan ett bra tag har förberett sig på en katastrof, kan nu lite klent trösta sig med att det i alla fall inte kan bli värre. Man tycks ha nått botten.
Nej, de riktigt stora förlorarna är Labour. Inte bara för att man precis som befarat blöder väljare till Reform – trots eller kanske tack vare att man förflyttat sig närmare deras planhalva i många laddade kulturkrigsfrågor – utan för att man inte längre har de avskydda Tories som huvudmotståndare.
Vilka rubriker ni än ser under de närmaste dagarna vill jag understryka detta: Tories är utplånade. De kommer inte tillbaka. Det finns inte en möjlighet att de återtar regeringsmakten på egen hand, inte på fyra eller ens nio års sikt. De konservativas tid som ett av två huvudalternativ i brittisk politik är över och förbi.
Nej, det är nytt landskap vi beträder. Men … nytt och nytt. Vi får se. De är trots allt seglivade, de där huvudfållorna som folk ska tvingas in i. Överlever de fram till nästa fullskaliga parlamentsval (senast 2029), vilket jag tror att de gör, verkar det bli så att kampen står mellan Labour och Reform – mellan Starmer och Farage.
Men även Farage är avskydd bland rejäla mängder väljare. Min gissning är att alla från liberaler och gröna till diverse soffliggare kan mobiliseras mot honom och Reform, på ungefär samma sätt som breda franska väljarkoalitioner tidigare har kunnat mota far och dotter Le Pen i grind, när det väl varit skarpt läge i presidentvalens avgörande omgångar.
Labours starkaste vapen mot Tories var 14 års maktinnehav med förskräckande resultat. Det fick mängder av folk att taktikrösta på ett sätt som gynnade både Labour och Liberaldemokraterna, en bedrift som blir oerhört svår att upprepa. Mot Reform gäller det i stället att ställa väljarna följande tvingande frågor: Vill ni ha en ryssvänlig utrikespolitik? Vill ni Trump- och Muskliknande kaos i förvaltning och ekonomi?
Och de frågorna kommer ingen majoritet av brittiska väljare någonsin att besvara jakande. Så enkelt är det. Därmed inte sagt att deras rungande nej kommer räcka för att Keir Starmer ska sitta kvar på 10 Downing Street.
Om vi ska sammanfatta. Labour kan dra en lättnadens suck över resultaten som sådana. De har vunnit på fler håll, om än med minimala marginaler, än nästan någon trodde var möjligt. Men de har inte bara en utan två nya huvudfiender: först i Reform, sedan i valsystemet och väljarnas splittrade beteende.
Säg så här. Enas Reform med Tories – i valsamverkan med åtföljande koalitionsregering – är det svårt att se Storbritannien med något annat än ett högerstyre från och med 2029. Händer inte det, då kan vad som helst hända. Jag skulle inte köpa aktier i ett brittiskt opinionsinstitut i första taget.
***
