Klimatet har alltid orsakat undergång
Det enda man kan lära av historien är att inget är för evigt och det mesta går förlorat.
Toppbild: Unsplash
Någon som minns filmen 2012 då världen gick under?
Om inte var handlingen följande: Jordens inre kärna hettades upp och sprack, vilket gjorde att en enorm tsunami svepte över världen och utplånade allt. Lyckligtvis hade en rad statschefer dragit i gång ett hemligt projekt för att rädda mänskligheten. Enorma arkar byggdes i smyg i Himalaya, men då biljetterna kostade en miljard euro för en person var det endast de ultrarika som hade råd att rädda sig själva. Pöbeln fick finna sig i att drunkna. Huvudpersonen, spelad av John Cusack, lyckades med dåd- och mannakraft ta sig in i en ark tillsammans med sina barn och sin exfru, som han självklart återförenades med. Slut.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
2012 har utsetts till den orimligaste filmen genom tiderna av NASA, vilket naturligtvis inte förhindrade att den blev en kassasuccé.
Filmen är det första som dyker upp i tankarna efter att ha läst vänsterdebattörernas Naomi Klein och Astra Taylors inlägg i undergångsdebatten, en artikel som inte helt oväntat publicerats på Aftonbladet kultur.
Enligt dem råder numera en undergångsfascism där framtiden enbart inkluderar den egna gruppen.
”Världens mäktigaste människor förbereder sig för jordens undergång – en undergång som de själva gör allt för att skynda på.”
De varnar även för att stadsstater för superrika håller på att byggas upp.
”De drömmer om att splittra styren och stycka upp världen i hyperkapitalistiska, demokratifria frihamnar som kontrolleras av de allra rikaste, skyddas av privata legosoldater, servas av AI-robotar och finansieras med kryptovalutor”.
Bara en global motrörelse kan bekämpa detta otyg så att vi alla kan skutta runt på bivänliga blomsterängar, fyllda av solidaritet och miljömedvetande.
Jag är skeptisk, och fascinerad över hur vänstern alltid kör i diket, även om de någon gång har en poäng.
Att nutidens rika bygger lyxbunkrar för att överleva katastrofen, hur den nu än ser ut, är inte heller någon nyhet. Redan 1300-talets välbärgade italienare försökte fly digerdöden genom att isolera sig på sina lantegendomar, med blandat resultat.
Den rådande undergångsstämningen går dock inte att förneka. Vi lever uppenbarligen vid tidens ände (som vanligt). Vägarna till frälsning är många, och ibland pikanta.
Elon Musk försöker rädda världen genom ett intensivt barnaalstrande som ska producera intelligenta avkommor. Dessa Muskoviter, eller vad vi nu ska kalla dem, ska lösa världsproblemen. Kanske till och med åka till Mars som deras storhetsvansinnige pappa drömmer om att kolonisera.
Världen har dock redan har gått under flera gånger. Eller rättare sagt; Kulturer och samhällen går under med jämna mellanrum.
Kulturen som födde de första kända stadsstaterna, sumererna (ca 4000 f Kr - 2004 f Kr) växte till ett blomstrande imperium där det första hjulet, skriftspråket, lagarna och matematiken föddes. Ett avancerat bevattningssystem gav rikliga skördar åt den växande befolkningen. Sedan kom en hundraårstorka. Salthalten i de sumeriska jordarna steg och blev svårare att odla. Omgivande folk anföll och plundrade och till slut föll allt samman till dammiga, övergivna ruiner.
Torkan var också en spik i kistan för det en gång så mäktiga Mayafolket som dock höll ut i försvagad form tills 1500-talet då de spanska erövrarna kom med moderna vapen och smittsamma sjukdomar.
Vikingarnas fimbulvinter, den stora kyla som i mytologin föregick världens undergång, hade sitt ursprung i två vulkanutbrott. Ett på norra halvklotet år 536 och ett på södra halvklotet år 540. Solen förmörkades, Europa och Asien kastades in en köldperiod som varande i hundra år. I det område som numera kallas Sverige tror forskarna att hälften av alla människor dog. Det är vad man verkligen kan kalla hårda tider, och exemplen är många fler.
Klimatet har med andra ord alltid orsakat undergång. Hur ett liv i en bunker skulle vara lösningen på detta är oklart.
Inte heller har stadsstater visat sig vara någon superstrategi när samhällen kollapsat. Oavsett hur välbevakade dessa mikrostater varit har de vanligtvis besegrats, av barbarer eller större stater.
Nej, det enda man kan lära av historien är att inget är för evigt och det mesta går förlorat. Civilisationer som en gång ansågs vara skapelsens krona har slukats av sanden, sjunkit till havsbotten eller helt enkelt glömts bort. Om några tusen år kommer arkeologerna kanske öppna en bunker och där hitta spår av en mystisk kultur som kallade sig för Europa eller västvärlden. Eller inte, eftersom vi lagrade allt digitalt. Det enda som är säkert är att jorden kommer fortsätta existera, i en eller annan form. Och det är en ganska trösterik tanke.
***
Läs även: Klimatångest är det största klimathotet
Läs även: Nytt år, nya undergångar
Någon som minns filmen 2012 då världen gick under?
Om inte var handlingen följande: Jordens inre kärna hettades upp och sprack, vilket gjorde att en enorm tsunami svepte över världen och utplånade allt. Lyckligtvis hade en rad statschefer dragit i gång ett hemligt projekt för att rädda mänskligheten. Enorma arkar byggdes i smyg i Himalaya, men då biljetterna kostade en miljard euro för en person var det endast de ultrarika som hade råd att rädda sig själva. Pöbeln fick finna sig i att drunkna. Huvudpersonen, spelad av John Cusack, lyckades med dåd- och mannakraft ta sig in i en ark tillsammans med sina barn och sin exfru, som han självklart återförenades med. Slut.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
2012 har utsetts till den orimligaste filmen genom tiderna av NASA, vilket naturligtvis inte förhindrade att den blev en kassasuccé.
Filmen är det första som dyker upp i tankarna efter att ha läst vänsterdebattörernas Naomi Klein och Astra Taylors inlägg i undergångsdebatten, en artikel som inte helt oväntat publicerats på Aftonbladet kultur.
Enligt dem råder numera en undergångsfascism där framtiden enbart inkluderar den egna gruppen.
”Världens mäktigaste människor förbereder sig för jordens undergång – en undergång som de själva gör allt för att skynda på.”
De varnar även för att stadsstater för superrika håller på att byggas upp.
”De drömmer om att splittra styren och stycka upp världen i hyperkapitalistiska, demokratifria frihamnar som kontrolleras av de allra rikaste, skyddas av privata legosoldater, servas av AI-robotar och finansieras med kryptovalutor”.
Bara en global motrörelse kan bekämpa detta otyg så att vi alla kan skutta runt på bivänliga blomsterängar, fyllda av solidaritet och miljömedvetande.
Jag är skeptisk, och fascinerad över hur vänstern alltid kör i diket, även om de någon gång har en poäng.
Att nutidens rika bygger lyxbunkrar för att överleva katastrofen, hur den nu än ser ut, är inte heller någon nyhet. Redan 1300-talets välbärgade italienare försökte fly digerdöden genom att isolera sig på sina lantegendomar, med blandat resultat.
Den rådande undergångsstämningen går dock inte att förneka. Vi lever uppenbarligen vid tidens ände (som vanligt). Vägarna till frälsning är många, och ibland pikanta.
Elon Musk försöker rädda världen genom ett intensivt barnaalstrande som ska producera intelligenta avkommor. Dessa Muskoviter, eller vad vi nu ska kalla dem, ska lösa världsproblemen. Kanske till och med åka till Mars som deras storhetsvansinnige pappa drömmer om att kolonisera.
Världen har dock redan har gått under flera gånger. Eller rättare sagt; Kulturer och samhällen går under med jämna mellanrum.
Kulturen som födde de första kända stadsstaterna, sumererna (ca 4000 f Kr – 2004 f Kr) växte till ett blomstrande imperium där det första hjulet, skriftspråket, lagarna och matematiken föddes. Ett avancerat bevattningssystem gav rikliga skördar åt den växande befolkningen. Sedan kom en hundraårstorka. Salthalten i de sumeriska jordarna steg och blev svårare att odla. Omgivande folk anföll och plundrade och till slut föll allt samman till dammiga, övergivna ruiner.
Torkan var också en spik i kistan för det en gång så mäktiga Mayafolket som dock höll ut i försvagad form tills 1500-talet då de spanska erövrarna kom med moderna vapen och smittsamma sjukdomar.
Vikingarnas fimbulvinter, den stora kyla som i mytologin föregick världens undergång, hade sitt ursprung i två vulkanutbrott. Ett på norra halvklotet år 536 och ett på södra halvklotet år 540. Solen förmörkades, Europa och Asien kastades in en köldperiod som varande i hundra år. I det område som numera kallas Sverige tror forskarna att hälften av alla människor dog. Det är vad man verkligen kan kalla hårda tider, och exemplen är många fler.
Klimatet har med andra ord alltid orsakat undergång. Hur ett liv i en bunker skulle vara lösningen på detta är oklart.
Inte heller har stadsstater visat sig vara någon superstrategi när samhällen kollapsat. Oavsett hur välbevakade dessa mikrostater varit har de vanligtvis besegrats, av barbarer eller större stater.
Nej, det enda man kan lära av historien är att inget är för evigt och det mesta går förlorat. Civilisationer som en gång ansågs vara skapelsens krona har slukats av sanden, sjunkit till havsbotten eller helt enkelt glömts bort. Om några tusen år kommer arkeologerna kanske öppna en bunker och där hitta spår av en mystisk kultur som kallade sig för Europa eller västvärlden. Eller inte, eftersom vi lagrade allt digitalt. Det enda som är säkert är att jorden kommer fortsätta existera, i en eller annan form. Och det är en ganska trösterik tanke.
***
Läs även: Klimatångest är det största klimathotet
Läs även: Nytt år, nya undergångar
