Konsten som vägvisare
Det går att se en kulturkanon som en bredare och djupare vägvisare i en tillvaro där distraktionerna blivit för många och för svåra att lära sig motstå.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sommaren tog sitt sista andetag. Vi fick en kulturkanon. Jag gick ut i förhöstens vänlighet. Det var vackrast när det skymde, men kvällen var redan svartmålad och vid ändstationens busskur hördes stillsamma röster och söt cigarettrök fyllde luften; de två kvinnorna stod under en kastanj. Gatlyktan lyste på dem. Bara den ena blossade, och hennes hår var rikt och långt, vitt som aska. Med sin djupa röst pratade hon om sin trädgård. Hennes sällskap, förstod man, var lillasyster.
Det ivriga ljuset rann fram och även spökena tog sig en klunk. Frågorna och svaren som de växlade rörde barn och barnbarn. Och vad som fanns i storasysterns trädgård. Den hesa berättade om äpplen, så ömt till dess lov att det lilla blodet sjöd i henne.
Lika ömt lät det inte i diskussionen på sajterna om vad som fanns i Trädgårdhs kulturträdgård. Han hade knåpat ihop en lista åt folket. Tips om vad som kunde vara värt att berika sig med. Ganska många felaktiga tips, dundrade en kvällstidning. Att Marie-Louise Ekmans Striptease inte var med var orimligt och var fan var Hasse och Tage? En alldeles för oförarglig lista, skrev den andra, men betonade samtidigt nödvändigheten av just något som kunde ena. Något som visade upp idealet för både det aktiva medborgarskapet och det breda bildningsbegreppet. Man framhöll att det var en av kulturkanonens poänger, att ett samhälle måste veta saker tillsammans, annars förfaller det i polarisering och disparata verklighetsbilder.
Alla påmindes om att det var där vi befann oss.
En domare jag känner påpekar för mig, glad, eller möjligtvis skadeglad, att brottsbalken är med. Det är inget konstigt med det, säger hon, men kan bli en utmaning. För brottsbalken skrivs om varje år. Och tänk om den som… exempelvis… jämför strafflagen från 1963 med dagens upptäcker att straffet för en våldtäkt var tre månader då, och är tre år nu. Hur tolkar vi det? Som ökad repression, eller ökad respekt för kvinnors väl och ve?
– Det där är en diskussion jag ser fram emot, säger domaren.
Det går att se en kulturkanon som en bredare och djupare vägvisare i en tillvaro där distraktionerna blivit för många och för svåra att lära sig motstå, och omärkligt förvränger vår uppfattning om oss själva och vår omgivning. En tillvaro där vi reflexmässigt bara orkar engagera oss i åsikter som sedan länge är djupt nerkörda i diken på varsin sida en vrålande autostrada.
Konsten som vägvisare mot något annat och mer. Jag mindes när jag som barn med min mor och far gång på gång fick slå följe till Moderna Museet. Hulthéns epok, lärde jag mig långt senare, andra halvan av 1960-talet. Jag visste det inte då, men visste ändå att något hände inombords. Alla dessa uttryck, verk, färger, former, ”allt är vackert”, läste jag och vågade mig in i den jättelika ”She – A Cathedral”, den jättelika nakna kvinnan på rygg, den röda färgen därinne.
En buss svängde in. Chauffören stannade några meter framför hållplatsen, klev ut och sträckte på benen. Kvällen var sen och stilla. Chaffisen gick in igen och körde fram. Jag hamnade bakom systrarna och hörde storasysterns fråga:
– Får jag åka gratis några hållplatser?
Chauffören log milt. Jag blippade min betalning och gick in, förbi kvinnorna, storasysterns ögon lös.
– Det funkar fortfarande, sa hon, att blinka lite.
Gamla knep funkar nästan alltid. Möjligtvis hade hon läst sig till den livsvisdomen, men helt säker kan man aldrig vara.
Toppbild: Utställningen "Hon" på Moderna Museet i Stockholm, 1966.
***
Läs även: Lite vantrivsel tycks skärpa dig
Läs även: Vemod vid vatten
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sommaren tog sitt sista andetag. Vi fick en kulturkanon. Jag gick ut i förhöstens vänlighet. Det var vackrast när det skymde, men kvällen var redan svartmålad och vid ändstationens busskur hördes stillsamma röster och söt cigarettrök fyllde luften; de två kvinnorna stod under en kastanj. Gatlyktan lyste på dem. Bara den ena blossade, och hennes hår var rikt och långt, vitt som aska. Med sin djupa röst pratade hon om sin trädgård. Hennes sällskap, förstod man, var lillasyster.
Det ivriga ljuset rann fram och även spökena tog sig en klunk. Frågorna och svaren som de växlade rörde barn och barnbarn. Och vad som fanns i storasysterns trädgård. Den hesa berättade om äpplen, så ömt till dess lov att det lilla blodet sjöd i henne.
Lika ömt lät det inte i diskussionen på sajterna om vad som fanns i Trädgårdhs kulturträdgård. Han hade knåpat ihop en lista åt folket. Tips om vad som kunde vara värt att berika sig med. Ganska många felaktiga tips, dundrade en kvällstidning. Att Marie-Louise Ekmans Striptease inte var med var orimligt och var fan var Hasse och Tage? En alldeles för oförarglig lista, skrev den andra, men betonade samtidigt nödvändigheten av just något som kunde ena. Något som visade upp idealet för både det aktiva medborgarskapet och det breda bildningsbegreppet. Man framhöll att det var en av kulturkanonens poänger, att ett samhälle måste veta saker tillsammans, annars förfaller det i polarisering och disparata verklighetsbilder.
Alla påmindes om att det var där vi befann oss.
En domare jag känner påpekar för mig, glad, eller möjligtvis skadeglad, att brottsbalken är med. Det är inget konstigt med det, säger hon, men kan bli en utmaning. För brottsbalken skrivs om varje år. Och tänk om den som… exempelvis… jämför strafflagen från 1963 med dagens upptäcker att straffet för en våldtäkt var tre månader då, och är tre år nu. Hur tolkar vi det? Som ökad repression, eller ökad respekt för kvinnors väl och ve?
– Det där är en diskussion jag ser fram emot, säger domaren.
Det går att se en kulturkanon som en bredare och djupare vägvisare i en tillvaro där distraktionerna blivit för många och för svåra att lära sig motstå, och omärkligt förvränger vår uppfattning om oss själva och vår omgivning. En tillvaro där vi reflexmässigt bara orkar engagera oss i åsikter som sedan länge är djupt nerkörda i diken på varsin sida en vrålande autostrada.
Konsten som vägvisare mot något annat och mer. Jag mindes när jag som barn med min mor och far gång på gång fick slå följe till Moderna Museet. Hulthéns epok, lärde jag mig långt senare, andra halvan av 1960-talet. Jag visste det inte då, men visste ändå att något hände inombords. Alla dessa uttryck, verk, färger, former, ”allt är vackert”, läste jag och vågade mig in i den jättelika ”She – A Cathedral”, den jättelika nakna kvinnan på rygg, den röda färgen därinne.
En buss svängde in. Chauffören stannade några meter framför hållplatsen, klev ut och sträckte på benen. Kvällen var sen och stilla. Chaffisen gick in igen och körde fram. Jag hamnade bakom systrarna och hörde storasysterns fråga:
– Får jag åka gratis några hållplatser?
Chauffören log milt. Jag blippade min betalning och gick in, förbi kvinnorna, storasysterns ögon lös.
– Det funkar fortfarande, sa hon, att blinka lite.
Gamla knep funkar nästan alltid. Möjligtvis hade hon läst sig till den livsvisdomen, men helt säker kan man aldrig vara.
Toppbild: Utställningen ”Hon” på Moderna Museet i Stockholm, 1966.
***
Läs även: Lite vantrivsel tycks skärpa dig
Läs även: Vemod vid vatten
