Kulturministern vs. kritikerna i boxningsringen

Egentligen har jag lovat mig själv att inte skriva om kulturpolitik eftersom det är en bransch för banala busar. Men boxning är mer subtilt än politik.

Rond 1. I januari 2025 håller kulturministern tal på Göteborgs Filmfestival där hon säger att hennes uppgift är att följa regeringens program, inte att ge Filmsverige mer bidrag. Hade hon varit energiminister och hållit ett liknande tal till elproducenter hade ingen buat. Filmvännerna kvider – men att en minister säger sig vilja arbeta för regeringens mål borde inte förvåna andra än politiska analfabeter. Ronden går till ministern.

Rond 2. Våren 2025 kommer filmutredningen ”Publiken i fokus” som ministern initierat. Det är visserligen ett expertbetänkande, inte en parlamentarisk utredning, men förslagen om ökat filmstöd mottas positivt så ronden går till kulturministern trots att hon tar emot utredningen utan löften. 

Rond 3. Hösten 2025. Svensk film vinner priser utomlands, men lockar allt färre besökare i Sverige. Biografägare, radikala dokumentärfilmare och kommersiella bolag är överens. De har inte förtroende för Kulturministern som tiger i sin ringhörna. Ronden går till kritikerna.

Rond 4. Januari 2026. Valåret har inletts, och kulturministern väljer att hålla tal på Gastronomiska Akademiens högtidssammankomst i stället för på Filmgalan. Kulturministern avstår också från att visa sig vid Göteborgs Filmfestival. Med tanke på alla korkade invigningstal hennes föregångare hållit i Göteborg kunde man tro att Liljestrands frånvaro skulle uppskattas – men okoncentrerad slagväxling utbryter.

Kritikerna jabbar men fotarbetet är dåligt. Hade inte filmvännerna buat ut ministern 2025, utan i stället försökt förstå henne, hade årets festival kunnat vara början på ett samtal. Men det är ännu omognare av kulturministern att inte delta. En minister bör kunna hantera provokationer. Nu är ministern inte med på festivalens möte om filmpolitik – vilket tveklöst borde ingå i arbetet. Ronden går till kritikerna.

Rond 5. Mer fintar än hård närkamp. Matchen fortsätter, men en förlorare finns redan: regeringen. Man vinner inga val på kulturpolitik, men denna kulturminister försvagar regeringens anseende. Civilförvarsminister Carl-Oskar Bohlin försöker ta sig in i ringen genom att framhålla att filmmänniskor överskattar sin betydelse – men ingen bryr sig. Alla förstår dock Bohlins häpna indignation: självöverskattning förekommer ju aldrig inom politiken… Ronden oavgjord.

Rond 6. Parisa Liljestrand jabbar avvärjande genom att framhålla att hon har fullt upp med få fram propositionen byggd på filmutredningen. Räcker inte. Att provocera kritikerna hade fungerat om hon varit etablerad kulturdebattör och invald i riksdagen med ett rekordhögt antal personröster. Då hade hon kunnat säga ”detta är vad mina väljare vill ha”. Men Liljestrand var ingen kulturprofil när hon handplockades från lokalpolitiken till Rosenbad. Väl utnämnd behöver hon förstås inte stödja samtliga branschorganisationers alla förslag, men hon måste förstå problemen och koncentrera sig på dem – inte på budbärarna. Ronden går till kritikerna.

Åtminstone fyra ronder återstår, och det kommer en filmproposition innan valet. Låt den vara slutpunkten på Liljestrands förordnande som kulturminister. Liljestrand har redan börjat tala om returmatch nästa mandatperiod – men vi som är mer intresserade av film är amatörboxning får hoppas att det kommer en lugn, saklig och gammaldags tråkig minister. En som står ut med att bli motsagd. En som tar jobbet på sådant allvar att till och med filmbranschen inser att alla problem inte kan lösas med bidrag.

***

Läs även: Erik Jersenius: Den bästa svenska filmen fick varken Guldbagge eller filmstöd

Läs även: Mikael Timm: Eftersom jag är kultursnobb bryr jag mig inte