Kungligheterna gnäller och gör spektakel i stället för nytta

Är något ruttet i kungariket Norge? Kronprinsessan Mette-Marits offerkoftiga ickesvar i den numera ökända NRK-intervjun kan i alla fall få den mest stadiga rojalist att fundera på republikanskt styre. Kronprinsessan redde inte ut ett enda frågetecken rörande sin relation med den pedofildömde Epstein. Bara att han hade gjort henne så obekväm att hon ringde sin man kronprinsen efteråt, vilket såklart väcker ännu fler frågor. Inte minst om varför hon fortsatte kontakten med Epstein efteråt (eller varför någon aldrig gav pedofilen en rejäl pungspark).

Visst, det är förståeligt att Mette-Marit har det jobbigt med sin lungsjukdom och en son som väntar på dom efter en rättegång med över 40 åtalspunkter för bland annat våldtäkt och misshandel. Men det kunde varit värre. Fråga bara kung Charles III i Storbritannien som både brottas med cancer och familjen från helvetet. 

Lillebror Andrew har mist sina titlar efter anklagelser för våldtäkt, och arresterades på sin födelsedag efter att ha avslöjat konfidentiella regeringshandlingar om handelsförbindelser och policys i Mellanöstern för pedofilinvesteraren Epstein. Inte sedan Charles I har en kunglighet i den brittiska successionsordningen arresterats, och det var 1647 (han avrättades för övrigt 1649 – Andrew riskerar bara livstids fängelse).

I boken Entitled beskriver Andrew Lownie den obegåvade Andrews liv, från hans olidlighet som barn till hur han vanskötte sitt låtsasjobb som sändebud för brittisk utrikeshandel. Det var roligare att ligga med kvinnor och umgås med korrupta ledare, bland annat i Azerbajdzjan. Allt medan den bantande exfrun Fergie sålde kontakter med exmaken till hugade affärsmän. 

Till och med deras döttrar har dragits in i härvan efter att det visat sig att en turkisk affärsman sponsrade en av prinsessornas bröllop, där både Epstein och Weinstein var gäster. De har dock fått behålla titlarna, än så länge.

Lika läsvärd som Revenge, hans förra bok om prins Harry och Meghan, hertiginnan av Sussex, är Tom Bowers helt nyutkomna Betrayal, där författaren begår en litterär motorsågsmassaker på framför allt Meghan. Den före detta skådespelerskan utmålas som en iskall, korkad streber, besatt av sin egen framgång och med ett lättsinnigt förhållande till sanningen. Maken, prins Harry, kommer lättare undan och utmålas mest som mental instabil och arg på sin omvärld.

Båda har omstuvat verkligheten till att passa dem, utan att ta hänsyn till fakta. Exempelvis hävdar Meghan att hon varit utsatt för rasism under uppväxten och av kungahuset, vilket enligt Bower inte är sant. Inte heller växte hon upp hos sin mor som hon hävdar, utan bodde tio år hos fadern, som hon sedan redigerade ut ur sitt liv.

Mest underhållande i båda böckerna är dock alla floskler om inkludering och mänsklighet som paret gödslar med i intervjuer – samtidigt som de tjänar grova pengar på att gnälla över hur taskigt det brittiska kungahuset varit mot dem. Ett kungahus som de dessutom påstås vilja återansluta sig till efter den misslyckade flytten till USA, där produktionerna för Netflix gjort magplask. 

Dessa tre böcker, i kombination med kronprinsessans Mette-Marits ickesvar i intervjun med NRK, väcker många frågor. Först främst hur priviligierade människor har mage att gnälla och utmåla sig som offer? Ta er samman, sluta gör er till spektakel och gör lite nytta i stället. Det är ändå ingen som tycker synd om er. 

Å andra sidan är de omgivna av ja-sägare och en hel industri som livnär sig på kungligheter, så jag antar att det är lätt att gå vilse. Det har ju trots allt bara gått 2018 år sedan den romerska poeten Ovidius skrev ned den gamla myten om Ikaros i Metamorfoser.

Och hybris är inget som kungligheter är ensamma att drabbas av. Samma magiska tänkande – att världen är precis som vederbörande beslutat att den ska vara – kan ses hos industriledare, politiker, journalister, med flera. Det intressanta är möjliggörarna, de som tiger, eftersom de vet att om de kritiserar så kommer de stötas bort, mista jobb, vänskap eller status.

Bättre att tiga, spela spelet och protestera först när det är helt säkert alternativt lönar sig. Som när ”kulturprofilen” Jean Claude Arnaults sexuella övergrepp avslöjandes först under Metoo, trots att han hållit på rätt länge.

Dessutom måste det erkännas att de kungliga dikeskörningarna är ganska underhållande. Det är nästan så att man önskar att vårt eget kungahus åtminstone var lika skandalöst som det brittiska, men bara nästan. Dessbättre/värre verkar kronprinsessan Victoria vara både rejäl och normal. Republik är därmed en ganska dålig idé, trots allt. I alla fall i Sverige. Vi får se hur det kommer gå i England och Norge. Skattebetalarna beslutar.

***

Läs även:

Läs även: