Låt oss slippa Dramatens platta politisering

Regissören menar att "Sverige går mot fascism" varför Cabaret är angelägen i dag. Men låt slippa denna politiserade redovisning. Dramaten kan bättre än så.

Det var en råkall lördagskväll häromveckan. På Dramaten spelade man Cabaret. Vi kom lagom till första inringningen.

Att omgiven av förväntansfullt publiksorl hänga in sitt ytterplagg i garderoben intill en öppen dörr utanför första parkett på nationalscenen går ingen besjälad varelse obemärkt förbi. Minnen lösgör sig.

Jag kastades bakåt i tiden, var fem år. Min mamma hade tagit med mig på Dramatens premiär av Klas Klättermus. Hon var där för att recensera. Pjäsen var två timmar lång. Den bohemiske och påhittige musen Klas var poet. Spelade gitarr. Skrev sånger. Det där med att samla ihop nötter inför vintern fick inte stå i vägen. Mickel Räv hade blivit arg och ville äta upp honom. Det var otäckt. Men klättermusens många vänner hjälpte honom och när vi gick från salongen ville jag se den igen. Det fick jag. Min mamma använde nog sitt presskort. Men när jag sett pjäsen fem gånger fick det vara nog. Hon köpte en barnbiljett. Jag fick se den ensam och kunde replikerna lika bra som Helena Brodins klättermus och Sven Bertil Taubes räv.

Sådana hågkomster ockuperar ett människohuvud i ungefär tjugo sekunder. När Jonas Malmsjö ackompanjerad av bandet Damn sedan släppte loss gick det inte att komma undan. Han spelade sin Cabaret-konferencier med oemotståndlig intensitet.

Pjäsen bygger på ett kapitel med titeln »Farväl till Berlin« i dagboksromanen Berlin Stories av Christopher Isherwood som kom ut 1939. Cabaret spelades som långkörarmusikal på Broadway i slutet av sextiotalet.

Men det är Bob Fosses film från 1972 med Liza Minelli i huvudrollen som cabaretstjärnan Sally Bowles som gjort berättelsen känd i breda kretsar, som en outplånlig berättelse om människan inför apokalypsen. Bowles i Minellis tappning var som Klas Klättermus, en talang i sitt värv. Hennes sorgkantade likgiltighet inför det faktum att det för varje natt på klubben satt allt fler nazister i publiken gjorde hennes rollfigur svår att älska men lättare att både begripa och bli rädd för, och påminde om människans starka impuls att i hotfulla situationer lämna världen utanför.

I Dramatens aktuella uppsättning gestaltades detta av Jonas Malmsjös konferencier snarare än av Ana Gil de Melo Nascimientos Sally Bowles. Det var i sångnumren Cabaret lyfte. I programbladet förklarade regissören Farnaz Arbabi varför man spelade pjäsen nu: »Den beskriver vilka strategier människor använder sig av när samhället går mot fascism.«

Arbabi drog paralleller till Sverige i dag: där det trots »en bredare terminologi och medvetenhet om vad exotisering, rasifiering och andrafiering skapar för sorts samhälle och människor så vill den offentliga debatten få det till att denna medvetenhet är skadlig för samtalsklimatet«.

Det var den förpliktigade politiserade redovisningen, som föste in konstverket i ett platt tillkännagivande, en varudeklarerad tendens, konstnärens egen version av kulturministerns floskler. Den som pratar med skådespelare och regissörer vet att många av dem är utleda på detta. Dramaten borde kunna åstadkomma något mer självrådigt och egensinnigt, i synnerhet när man lyckosamt sätter upp ett verk med mer komplexa anspråk.

Jag hittade min mors recension i Dagens Nyheter. Hon skrev att Helena Brodins Klas Klättermus »svänger gitarren så personligt och hon har hittat en rörelse som är en intressant sammansmältning av en människa och en mus« och att pjäsen »borde konserveras till remsa på band till kommande tiders uppbyggelse«. En invändning hade hon: »Två timmar är i mesta laget för en barnpjäs.«

För en mamma, kanske.

***

Text:

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT