Liberalerna har rätt om skärmförbud för barn
Det är bara boomers som vägrar lyssna på forskningen om skärmarnas negativa påverkan.
Toppbild: TT
Det är tjugotre år sedan Sandor slash Ida vann Augustpriset och vi, de chattande ungdomarna, för första gången kunde läsa om vår onlinetillvaro, gestaltad av någon ur köttrymden, vuxenvärlden. Internet var ungt men författaren Sara Kadefors fattade att det var där vi, de ensamma, hamnade. Den nya scenen som var utan kropp lät oss återuppfinna oss själva, det fungerade inte bara som flykt utan som en andra chans. Vi som inte var nöjda med vår roll kunde hitta en annan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det här är länge sedan nu. Vi som lånade Sandor slash Ida i skolbibblan och chattade bort kvällarna i mellanstadiet har inte bara gått ut grundskolan, där World of Warcraft och Counter Strike stal halva klassens uppmärksamhet. Vi tog oss igenom gymnasiet trots att iPhonen kom till Sverige då, och Youtube fanns, och Pornhub var större. Vi kämpade oss runt i högskolan, distraherade av våra devices, nu oftast utan att längre läsa en gnutta mer än vi var tvungna.
Internet har funnits ett tag nu och vi, den första sociala medier-generationen, har egna barn. Vi har berättat våra historier om vad den alltmer invasiva tekniken gjort med våra vanor, kroppar och relationer, skrivit ned dem i den mån vi fortfarande kan. Likväl är det som att den gamla världen (de som vi fortfarande i någon mån ser som “de vuxna”) haft svårt att acceptera vad som har hänt. 1900-talsmänniskornas ungdomsdyrkan, deras desperata vilja att “hänga med”, gjorde att de aldrig tittade efter biverkningarna.
När Liberalerna i mars presenterade en hel bukett förslag för att sänka barns skärmtid undrar jag varför det inte hänt tidigare, sedan varför alla partier utom Kristdemokraterna motsätter sig. I min egen generation är det ingen som undrar om skärmar är bra eller inte. Victor Malm, kulturchef på Expressen och 90-talist som jag, reagerar lika. Bevisen för att vi blir dummare, snudd på obildbara, av internetkonsumtionen är numera inte bara anekdotiska. Totalförbud!, föreslår Malm, jag föreställer mig hans händer desperat utslagna.
Så hade de samhällsbyggande generationerna reagerat, så gjorde de med sin egen tids farsoter. Sådant som sabbar folkhälsan – riskerar barnen! – har vi traditionellt antingen helt plockat bort från den vita marknaden eller reglerat hårt. Hade iPaden lanserats på 60-talet hade den fått säljas på gathörn av en kille i Gucci-keps. Nu är i stället “digitala läromedel” tvunget att vara en del av barnens vardag från tidig förskoleålder, mina barns skärmfria lekis (ett av mycket få) har haft Skolverket efter sig på den punkten, de behöver dokumentera hur de åtminstone facetimear en veterinär.
Liberalernas förslag har bakgrund i nu tämligen gedigen forskning, som kopplar ihop skärmanvändande med inlärningsproblem och analfabetism, sömnsvårigheter och psykisk ohälsa. Likväl har SVT inga problem att hitta en mediestrateg – född 1961 – som nedlåtande avfärdar utspelet som tomt uppmärksamhetssökande från ett parti som “kämpar om synlighet”. Liberalernas opinionssiffror är isåfall ett globalt problem, eftersom liknande begränsningar redan diskuteras eller införts i bland annat Frankrike, Kina och USA.
När WHO och Barnläkarföreningen ger ut stränga råd om skärmtid för barn skakar public service-nyheterna fram en medieprofessor – självklart 60-talist – som kallar råden för “omöjliga” att följa, för att sedan övergå till att ifrågasätta evidensen (!). Att följa frågan i svensk media är som att stirra på en cigarettreklam från 1950-talet, där läkaren i vit rock håller stadigt i en Camel.
Boomergenerationen har kallat all kritik mot min generations gameande för “Siewert Öholmsk”, skrockat och hävdat att “så här sa de när serietidningarna kom, också!”. När universitetslärarna meddelar att deras studenter varken kan läsa eller tänka skyller de på friskolereformen, när barnmorskorna larmar om minderåriga flickor som blir strypta av deras porrskadade pojkvänner så rycker de på axlarna och hänvisar till tidsandan. Som att det inte var just de som var föräldrar till dessa gudsförgätna årskullar, som att det inte var de som installerat wifi:et, gett barnen egna rum och fyllt dem med dyra skärmar.
Precis som jag är säker på att människor på 50-talet egentligen kunde koppla ihop hostan med blossen så kunde vi, internetanvändarna, berätta om effekterna långt före forskarna ansåg sig ha tillräckligt med data på fötterna. Internet började som en fristad för de ensamma, under våra liv blev den ensamheten allas. För våra barn vill vi bättre.
***
