Lite vantrivsel tycks skärpa dig
Mats Holm om att återgå till vardagen efter semesterveckorna.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att komma tillbaka till stan efter några veckor på vischan kan låta som en okomplicerad omställning. Det är den inte alla gånger. Den där tiden, ett par dagar eller så, när man upplever sitt normala stadslivshabitat med lantlivets sinnen, ser sig själv som en annan, en gäst, nyanländ, väckt ur sin dvala, är fylld av överraskningar. Ens ögon sveper förundrat över stadens alla grävmaskiner, omdragna resrutter och nya fula byggnader. Häpnad möter ens blick i varje kvarter.
Öronen snappar repliker. En främmande medmänniska skyndar fram över den piazzaliknande sluttningen ner mot en av platserna där uteserveringarna ännu är fullsatta. Hennes steg är ivriga, rösten uppjagad, telefonen vilar krampaktigt mot hennes öra i det brandgula eftermiddagsljuset när hon med hög röst väser in i mikrofonen: ”jag har ingen lust, jag tänker gå bara för att förstöra hennes fest…”
Ett tag är det som att varje intryck du möter vibrerar av vantrivsel, oro och ilska. Men det är inte alldeles sant. Under ett träd utanför ditt fönster sitter polacken på sina cementsäckar och stirrar på sin skottkärra, drar ett bloss på sin cigarett. Det påminner dig om sinnesro. Du ger honom en erkännsam nick. Han nickar tillbaka.
Det är då du får ett samtal, det är Stephan från bilverkstan som säger att tyvärr, det du trodde bara var en spricka i behållaren för spolarvätska, som fick att alla felkoder att slå larm, är värre, hela fronten är förstörd. Du måste skrota rishögen.
Lantlivets sinnen repar mod. Redan till helgen tar du kollektivtrafiken upp till spenaten. Bussen är fullsatt. Passagerare står i gångarna de fyra milen upp. En stor hund uppmanas av föraren att hoppa upp i knät på sin husse för att bereda plats vid första stoppet. En rullatorbunden man knös in vid nästa. När chauffören stannat vid tredje anhalten ropar han i högtalarna ”det kommer en till hund här, bered plats.”
Villervalla, tänker du, men märker att du inte bara ogillar det, röran är sin egen teater. Lite vantrivsel tycks skärpa dig. En rådig silverräv organiserar upp en omgruppering i trängseln och alla hundar kommer med. I högtalaren säger chauffören: ”Tack för hjälpen” och den rådige herrn ropar till svar ”Får jag en Sverigelott?”
”Du kan få jobb här”, hör du i högtalaren chauffören erbjuda.
”Är det bra betalt?”, ropar Silverräven.
”Skitdåligt, men du får det ändå.”
Det är nåt med dialekten, andrastadens, intalar du dig, som kan få också disharmoniska ackord i omgivningen att bli trivsamma.
Men du har fel. Den tanken är en kliché. Det inser du en morgon när du hör en röst med samma idiom i radion. Den tillhör den nyligen avgångne statsepidemiologen. Han säger att Folkhälsomyndigheten går emot sina medicinska experter. Och att myndigheten måste reformeras i grunden.
Du blir varm om hjärtat. Över det befriande ämbetsmannakuraget och klarspråket. Att du upplever att dialektens satsmelodi inte alls bara lämpar sig för att skapa gemyt gör dig också lite munter, för du upplever att dess lugn ger budskapet extra tyngd.
Nästa dag hör du något annat. Det är bekant. Två tjänstemän från Statens Haverikommission som på stockholmska respektive någon sydsvensk variant försöker övertyga överlevare efter Estoniakatastrofen om att huvuduppgiften för den nya utredningen om vad som orsakade 852 människors död är att se till att svenska myndigheter ansvarsbefrias.
Det som får dig att vantrivas är emellertid inte heller nu dialekterna, utan den jämfört med den avgångne statsepidemiologen diametralt annorlunda synen på vad en myndighets uppgift är. De två skatteavlönade tjänstemännens öppna bekännelse skrämmer dig onekligen.
Men du oroar dig förstås i onödan. För det borde ju inte vara någon fara. På bordet finns nu två tolkningar av vad en gemensamt finansierad myndighet bör vara, de har presenterats för inom loppet av några dagar.
Återstår att se vilken vi väljer att stötta.
***
Läs även: Vemod vid vatten
Läs även: Varför är vi så arga?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att komma tillbaka till stan efter några veckor på vischan kan låta som en okomplicerad omställning. Det är den inte alla gånger. Den där tiden, ett par dagar eller så, när man upplever sitt normala stadslivshabitat med lantlivets sinnen, ser sig själv som en annan, en gäst, nyanländ, väckt ur sin dvala, är fylld av överraskningar. Ens ögon sveper förundrat över stadens alla grävmaskiner, omdragna resrutter och nya fula byggnader. Häpnad möter ens blick i varje kvarter.
Öronen snappar repliker. En främmande medmänniska skyndar fram över den piazzaliknande sluttningen ner mot en av platserna där uteserveringarna ännu är fullsatta. Hennes steg är ivriga, rösten uppjagad, telefonen vilar krampaktigt mot hennes öra i det brandgula eftermiddagsljuset när hon med hög röst väser in i mikrofonen: ”jag har ingen lust, jag tänker gå bara för att förstöra hennes fest…”
Ett tag är det som att varje intryck du möter vibrerar av vantrivsel, oro och ilska. Men det är inte alldeles sant. Under ett träd utanför ditt fönster sitter polacken på sina cementsäckar och stirrar på sin skottkärra, drar ett bloss på sin cigarett. Det påminner dig om sinnesro. Du ger honom en erkännsam nick. Han nickar tillbaka.
Det är då du får ett samtal, det är Stephan från bilverkstan som säger att tyvärr, det du trodde bara var en spricka i behållaren för spolarvätska, som fick att alla felkoder att slå larm, är värre, hela fronten är förstörd. Du måste skrota rishögen.
Lantlivets sinnen repar mod. Redan till helgen tar du kollektivtrafiken upp till spenaten. Bussen är fullsatt. Passagerare står i gångarna de fyra milen upp. En stor hund uppmanas av föraren att hoppa upp i knät på sin husse för att bereda plats vid första stoppet. En rullatorbunden man knös in vid nästa. När chauffören stannat vid tredje anhalten ropar han i högtalarna ”det kommer en till hund här, bered plats.”
Villervalla, tänker du, men märker att du inte bara ogillar det, röran är sin egen teater. Lite vantrivsel tycks skärpa dig. En rådig silverräv organiserar upp en omgruppering i trängseln och alla hundar kommer med. I högtalaren säger chauffören: ”Tack för hjälpen” och den rådige herrn ropar till svar ”Får jag en Sverigelott?”
”Du kan få jobb här”, hör du i högtalaren chauffören erbjuda.
”Är det bra betalt?”, ropar Silverräven.
”Skitdåligt, men du får det ändå.”
Det är nåt med dialekten, andrastadens, intalar du dig, som kan få också disharmoniska ackord i omgivningen att bli trivsamma.
Men du har fel. Den tanken är en kliché. Det inser du en morgon när du hör en röst med samma idiom i radion. Den tillhör den nyligen avgångne statsepidemiologen. Han säger att Folkhälsomyndigheten går emot sina medicinska experter. Och att myndigheten måste reformeras i grunden.
Du blir varm om hjärtat. Över det befriande ämbetsmannakuraget och klarspråket. Att du upplever att dialektens satsmelodi inte alls bara lämpar sig för att skapa gemyt gör dig också lite munter, för du upplever att dess lugn ger budskapet extra tyngd.
Nästa dag hör du något annat. Det är bekant. Två tjänstemän från Statens Haverikommission som på stockholmska respektive någon sydsvensk variant försöker övertyga överlevare efter Estoniakatastrofen om att huvuduppgiften för den nya utredningen om vad som orsakade 852 människors död är att se till att svenska myndigheter ansvarsbefrias.
Det som får dig att vantrivas är emellertid inte heller nu dialekterna, utan den jämfört med den avgångne statsepidemiologen diametralt annorlunda synen på vad en myndighets uppgift är. De två skatteavlönade tjänstemännens öppna bekännelse skrämmer dig onekligen.
Men du oroar dig förstås i onödan. För det borde ju inte vara någon fara. På bordet finns nu två tolkningar av vad en gemensamt finansierad myndighet bör vara, de har presenterats för inom loppet av några dagar.
Återstår att se vilken vi väljer att stötta.
***
Läs även: Vemod vid vatten
Läs även: Varför är vi så arga?
