Lyckligt slut-garanti saknas för verklighetens tjänare av folket

Med trams, värme och begåvad humor tog Ukrainarna skådespelaren och komikern Volodymyr Zelenskyj till sina hjärtan. Verkligheten visade sig dock överträffa dikten.

Han är en 170 cm lång judisk komiker som blivit president i ett land med en gammal tradition av judefientlighet. Samma ukrainska nationalism som nu gör att man står upp mot den ryska invasionen har tidigare i historien varit förknippad med blodiga pogromer på landets judiska befolkning.

Men så för tre år sedan, i april 2019, valde alltså det ukrainska folket Volodymyr Zelenskyj till president. Och han vann inte vilken liten skitseger som helst, utan en jordskredsseger. Med sitt löfte om att bekämpa korruption och oligarkernas inflytande fick han över 73 procent av rösterna.

Att en person känd från showbiz vinner val har redan skett i USA, med presidenterna Ronald Reagan och Donald Trump (den senare hade en dokusåpa) – och Arnold Schwarzenegger som blev guvernör i Kalifornien. Vad som är speciellt med Volodymyr Zelenskyj är att han under åren som föregick presidentvalet, 2015-2018, blev berömd genom sin medverkan som huvudperson i en tv-serie som handlade om en enkel man av folket, en historielärare, som överraskande vinner presidentvalet på en antikorruptionsagenda.

Likheten med vad som sedan skedde är smått surrealistisk. Fiktion och verklighet smälter samman på ett postmodernistiskt sätt som hade fått 1900-talets haussade medieteoretiker som Marshall McLuhan och Neil Postman att frusta av inspiration. Namnet på tv-serien, Folkets tjänare, blev också namnet på Zelenskyjs parti. Och han har plockat in flera av kollegerna från tv-produktionen till sin närmaste politiska krets.

Tack vare SVT kan vi nu i Sverige se fram emot 23 avsnitt av Folkets tjänare – att döma av de två första som ligger ute nu är det en begåvad, rolig och lite tramsig politisk satir. Den gjorde succé i Ukraina. För svenska tittare är den intressant också för sidoinformationen – vad manusförfattarna väljer att skämta om ger förstås en bild av det ukrainska samhället.

I de första avsnitten får vi möta antihjälten Vasylyj Holoborodko, som bor hemma hos mamma och pappa, under enkla förhållanden. Han ses som en loser av sin familj men är en omtyckt lärare. När han av en slump blir president går telefonen varm hemma hos föräldrarna; mängder av avlägsna bekanta, sysslingar, bryllingar och pysslingar vill gratulera – och försäkra sig om fördelar av relationen. Pappan utlovar generöst ministerposter och tjänster i sonens statliga förvaltning.

När kvinnorna i familjen shoppar finkläder till invigningen i parlamentet kommer de ut med sina paket utan att ha behövt betala. ”Det var hundra procents rabatt!” utropar systern lyckligt. De får plötsligt inga trafikböter, eftersom de är presidentens anhöriga. När Holoborodko introduceras för sina anställda i presidentresidensen är de oöverblickbart många, antagligen någon företrädares bekanta och avlägsna släktingar.

Huvudpersonen i Folkets tjänare är en enkel man, rättskaffens och ärlig. Det är en persona som påminner om verklighetens Volodymyr Zelenskyj, som gör en poäng av sin prestigelöshet. I sitt installationstal 2019 sa Zelenskyj att ukrainarna inte skulle sätta upp hans porträtt på kontoret. ”Sätt hellre upp bilder på era barn”, uppmanade han, ”och titta på dem varje gång ni ska ta ett beslut”.

Att han betonar det mellanmänskliga och icke-hierarkiska, gör honom till en kontrast till Vladimir Putin, som är oantastlig och upphöjd. Medan Putin som ledare vill inge respekt med kyla och macho-styrka, försöker Zelenskyj charma folk med värme och humor.

Två olika system och två olika slags ledarskap står emot varandra, nästan löjligt arketypiskt. Det är som på film. Tyvärr utan lyckligt slut-garantin.

Text:

Toppbild: Efrem Lukatsky /AP / Skärmavbild Youtube