Madeleine Levy: Den nya orientalismen

Kina är något av en trend i höstens svenska bokutgivning. Bonniers höstbokskatalog har kinesiska tranor på omslaget eftersom Cecilia Lindqvist 17 år efter »Tecknens rike« ger ut »Qin – en bok om det kinesiska stränginstrumentet och den kinesiska kulturhistorien«. Vidare kommer den redan kultursidesdebatterade »Mao – den sanna historien« på svenska och vetenskapshistorikern Tore Frängs­myrs bok »Pekingmänniskan«. Även självbiografin »Babes i Beijing« och Jan Mårtenssons »Den kinesiska trädgården« följer upp vårtitlar som »Röd åklagare« och »Grönt te – Kinas gröna guld«.

Förutom verk av kinesiska författare saknas på listan ovan en ordentlig fackbok om dagens Kina – det hyperteknologiska, frenetiskt framåtrusande Kina som det senaste decenniet genomgått förändringar det tog västvärlden ett sekel att streta sig igenom.Landet där nya städer konstrueras på några månader, där det finns fler online-spelare än någon annanstans på jorden, där världens mest explosiva konstklimat huserar, och där marknadskrafterna – på gott och ont – drivit fram nya uttryckssätt, nya kulturer och helt nya sätt att leva. Det var en sådan jag ­hoppades på då jag satte tänderna i Catarina ­Lilliehööks nyutkomna »Mei wenti! Inga problem!«. Undertiteln lovar nämligen att detta är en bok om »livet i dagens Kina«.

I stället får jag en mysputtrig text om kulturkrockar som framför allt är en hyllningsbok till – hutonger. Hutonger är små skräpiga gränder inne i Kinas storstäder där »trafiken, reklamskyltarna, moderniseringen« inte syns till. Där inne, där folk fortfarande spottar på marken och slänger skräp på gatan, där vill Catarina Lilliehöök leva och bo, för där finns »en känsla av äkthet«.

Men vad är det författaren försöker säga egentligen? Vad är det som inte är äkta med en BNP som är högre än både Storbritanniens och Frankrikes? Med att leva i världens fjärde största ekonomi? Med att vilja ha en bil, en modern lägenhet och ming pai (kinesiska för lyx, direkt översatt »känt märke«).

»Mei wenti!« är full av det som Edward Said (med en för detta sammanhang passande term), kallar orientalism. Orientalism består i att applicera en oföränderlig, undermedveten, statisk uppfattning om vad orienten är och hur den bör analyseras på dess människor och kultur. Genom att längta tillbaka till ett gammalt (närmast pre-Maoistiskt) Kina, och genom att helt ignorera den nya generation kineser som kallas Xinxin Renlei, »den nya nya människan«, låser Lilliehöök in det kinesiska folket i en falsk romantik som säkerligen aldrig framstått som romantisk för de som själva lever i den. Det hon vurmar för är nämligen fattigdom och förtryck. Cyklandes, klädda i tjocka militärjackor och kroppsarbetande – så vill Catarina Lilliehöök ha sina kineser (blinda massörer och fattiga knivslipare uppskattas särskilt). För så är det i de härliga hutongerna. »Som i en gammal Mao-film«, som hon, inte helt finkänsligt, väljer att uttrycka det.

Sedan utgivningen av »Tecknens rike« har mer hunnit hända i Kina än vi någonsin kan fantisera om. En inblick i detta nya får den som tittar på konstnären Yang Fudongs porträtt; hans motiv är alla gamla nog för att ha upplevt det gamla Kina men unga nog för att till fullo ta till sig den nya nationens växtvärk. Den första svenska boken om Fudong-generationens nya nya rike – den bok Lilliehööks undertitel lovar – väntar jag fortfarande på. »Mei wenti!«, däremot, borde aldrig ha fått komma ut överhuvudtaget.

Text: Madelaine Levy