Magdalena Anderssons läge blir allt mer komplicerat
Det ok som Jonas Gahr Støre just har befriats ifrån är det snart dags för Magdalena Andersson att axla.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På några få dagar förändrades läget radikalt. Efter att ha varit nere på sensationellt låga nivåer – som värst 17 procent i en sammanvägd poll of polls – kom två nyheter runt månadsskiftet januari/februari som fick partiets opinionskurva att skjuta i höjden. Tre månader senare är man klart störst och har sett huvudmotståndarna tappa rejält.
Vi talar om Socialdemokraterna. I Norge.
De båda nyheterna? Först lämnade Senterpartiet (Sp) tvåpartiregeringen efter en konflikt om energipolitiken och EU. Några dagar senare kunde statsminister Jonas Gahr Støre förtjust berätta att storstjärnan i 2000-talets norska politik, Jens Stoltenberg – före detta statsminister, nyss avgången generalsekreterare i Nato – skulle göra inrikespolitisk come back och ta över som finansminister efter Sp-ledaren Vedum.
Beskeden rörde om rejält bland Norges lila väljare: så kallas de som står och väger mellan rött i form av socialdemokraterna i Arbeiderpartiet (Ap) å ena sidan och blått i form av borgerliga Høyre och i viss mån Fremskrittspartiet å den andra. De hyser ingen skräck för Stoltenberg, som uppfattas som duglig, teknokratisk och hyggligt liberal. Men de hyser desto större skepsis gentemot Senterpartiet, som är ett utpräglat intresseparti med mer skattepengar och andra favörer till landsbygden i allmänhet och jordbruket i synnerhet som klart dominerande fråga.
Utan Vedum men med Stoltenberg tedde sig plötsligt Ap-regeringen som ett betydligt mer tänkbart alternativ. Att Høyreledaren Erna Solberg dröjt sig kvar alltför länge på sin post och har måttligt med nya idéer att erbjuda gör sitt till. Hon verkade länge litet väl benägen att ta segern i 2025 års stortingsval för given.
De svenska Socialdemokraterna gläds säkert med sina norska partivänner, men jag kan inte annat än undra vad de tänker om det som har skett. Än så länge går det bra i opinionsundersökningarna, men hos oss är det ytterligare ett år kvar till valet och mätningarna säger mer om missnöje med regeringen i dag än entusiasm för Socialdemokraterna nästa höst.
Lägg till detta att de norska hästkurerna inte står till buds. Det väntar ingen Stoltenberggestalt i kulisserna som kan jazza upp den bleka socialdemokratiska laguppställningen. Men framför allt består det svenska scenariot inte i att ett kontroversiellt koalitionsparti ska göra sorti, utan i att flera kontroversiella koalitionspartier ska komma ombord. Detta samtidigt som allmän klagan på regeringen allt efterhand ska ersättas med egna politiska erbjudanden.
De många vänstersvängarna vid partikongressen i Göteborg förra veckan har säkert fått hjärtat att klappa på aktivister och inbitna partigängare. Men hur kommer de lila svenska väljare, som i dag återfinns till höger bland S-sympatisörerna och på soffan, att ställa sig till förbud mot barnens friskola, hot mot den privata vårdcentralen, ”integration” genom framkommenderade hyreshusbyggen i villaområdet och en skattehöjningspolitik som de vet kommer att slå mot betydligt fler ”rika” än rika? Vilken tilltro fäster de som står och väger mellan S och M/SD vid S-ledningens löften om att allt ska bli annorlunda med invandring och brottsbekämpning just denna gång?
Centerpartiet under Anna-Karin Hatt kan bli ett alternativ för vissa så kallade magdamoderater, som fortfarande tycker att det där med SD-kontakter tar emot. Men även om tapp till C smärtar mindre än förluster till M eller SD blir Magdalena Anderssons läge alltmer komplicerat för varje väljare som rör sig högerut.
Ännu ser siffrorna bra ut för S, men kongressen var startskottet för en ny och mer besvärlig tid, som lär bli ännu besvärligare i takt med att fokuset ökar på vad ett stundande samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska betyda. Det ok som Jonas Gahr Støre just har befriats ifrån är det snart dags för Magdalena Andersson att axla.
***
Läs även: Vi behöver alla bli nordister
Läs även: Svensk skola behöver en dansk skalle
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På några få dagar förändrades läget radikalt. Efter att ha varit nere på sensationellt låga nivåer – som värst 17 procent i en sammanvägd poll of polls – kom två nyheter runt månadsskiftet januari/februari som fick partiets opinionskurva att skjuta i höjden. Tre månader senare är man klart störst och har sett huvudmotståndarna tappa rejält.
Vi talar om Socialdemokraterna. I Norge.
De båda nyheterna? Först lämnade Senterpartiet (Sp) tvåpartiregeringen efter en konflikt om energipolitiken och EU. Några dagar senare kunde statsminister Jonas Gahr Støre förtjust berätta att storstjärnan i 2000-talets norska politik, Jens Stoltenberg – före detta statsminister, nyss avgången generalsekreterare i Nato – skulle göra inrikespolitisk come back och ta över som finansminister efter Sp-ledaren Vedum.
Beskeden rörde om rejält bland Norges lila väljare: så kallas de som står och väger mellan rött i form av socialdemokraterna i Arbeiderpartiet (Ap) å ena sidan och blått i form av borgerliga Høyre och i viss mån Fremskrittspartiet å den andra. De hyser ingen skräck för Stoltenberg, som uppfattas som duglig, teknokratisk och hyggligt liberal. Men de hyser desto större skepsis gentemot Senterpartiet, som är ett utpräglat intresseparti med mer skattepengar och andra favörer till landsbygden i allmänhet och jordbruket i synnerhet som klart dominerande fråga.
Utan Vedum men med Stoltenberg tedde sig plötsligt Ap-regeringen som ett betydligt mer tänkbart alternativ. Att Høyreledaren Erna Solberg dröjt sig kvar alltför länge på sin post och har måttligt med nya idéer att erbjuda gör sitt till. Hon verkade länge litet väl benägen att ta segern i 2025 års stortingsval för given.
De svenska Socialdemokraterna gläds säkert med sina norska partivänner, men jag kan inte annat än undra vad de tänker om det som har skett. Än så länge går det bra i opinionsundersökningarna, men hos oss är det ytterligare ett år kvar till valet och mätningarna säger mer om missnöje med regeringen i dag än entusiasm för Socialdemokraterna nästa höst.
Lägg till detta att de norska hästkurerna inte står till buds. Det väntar ingen Stoltenberggestalt i kulisserna som kan jazza upp den bleka socialdemokratiska laguppställningen. Men framför allt består det svenska scenariot inte i att ett kontroversiellt koalitionsparti ska göra sorti, utan i att flera kontroversiella koalitionspartier ska komma ombord. Detta samtidigt som allmän klagan på regeringen allt efterhand ska ersättas med egna politiska erbjudanden.
De många vänstersvängarna vid partikongressen i Göteborg förra veckan har säkert fått hjärtat att klappa på aktivister och inbitna partigängare. Men hur kommer de lila svenska väljare, som i dag återfinns till höger bland S-sympatisörerna och på soffan, att ställa sig till förbud mot barnens friskola, hot mot den privata vårdcentralen, ”integration” genom framkommenderade hyreshusbyggen i villaområdet och en skattehöjningspolitik som de vet kommer att slå mot betydligt fler ”rika” än rika? Vilken tilltro fäster de som står och väger mellan S och M/SD vid S-ledningens löften om att allt ska bli annorlunda med invandring och brottsbekämpning just denna gång?
Centerpartiet under Anna-Karin Hatt kan bli ett alternativ för vissa så kallade magdamoderater, som fortfarande tycker att det där med SD-kontakter tar emot. Men även om tapp till C smärtar mindre än förluster till M eller SD blir Magdalena Anderssons läge alltmer komplicerat för varje väljare som rör sig högerut.
Ännu ser siffrorna bra ut för S, men kongressen var startskottet för en ny och mer besvärlig tid, som lär bli ännu besvärligare i takt med att fokuset ökar på vad ett stundande samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska betyda. Det ok som Jonas Gahr Støre just har befriats ifrån är det snart dags för Magdalena Andersson att axla.
***
Läs även: Vi behöver alla bli nordister
Läs även: Svensk skola behöver en dansk skalle
