Man är inte diskriminerad bara för att man inte får som man vill

Man kanske helt enkelt bara har knäppa idéer.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Alla är diskriminerade: boomers som inte förstår vad hemtjänstpersonalen säger och generation Z som ska betala för en åldrande befolkning. Alla tror att det kommer att gå åt skogen. 

Megalomaniska män motiverar sitt agerande med att de blivit orättvist behandlade. Under harmen gömmer sig känslan av förlust. Övertygade om att omvärlden diskriminerat dem gör två av dem upp om vad som ska hända med Ukraina. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

I Sverige, av alla länder, är diskriminering ständigt på tapeten. Många saker som man undrar över tycks åtminstone delvis kunna förklaras med ett slags nationell ångest inför att inte bete sig på rätt sätt. Svenskarna har länge varit de duktiga eleverna i FN-skolan och räckt upp handen först av alla när någon sagt mänskliga rättigheter. Varför då så ängsliga? I stället borde vi ha ganska gott samvete när vi ser oss omkring i världen. 

Där ute är det fullt av diskriminering, och värst är det i en massa länder i Asien och Afrika. I mer folkrika nationer än vår finns religiösa tokar, som ger kvinnorna hälften av männens juridiska värde och noll procent av deras mänskliga. När de styrande i den sortens länder sträcker upp handen i FN handlar det om att de anser sig vara diskriminerade av länder med demokrati och yttrandefrihet och andra rättigheter de själva har begränsat intresse av. 

Diskriminering kan omfatta många beteenden, däribland könsstympning eller hets mot folkgrupp. Det är dock inte riktigt så vi tänker eftersom det i Sverige verkar närmast omöjligt att diskriminera småflickor och judar. Vi har inga ord för släkters strukturella kvinnoförtryck eller pogromhyllningarna hos gatans parlament, och därför pratar vi om sådant som är lättare, som allmänt svävande orättvisor. 

Svenskar vill så gärna vara överens och hyser en allergen rädsla för att bli påkomna med felbehandling.  

En ingrediens i ångesten är behovet att förklara sig, och därför bör ironi eller lätta överdrifter undvikas eftersom avsikten då måste förtydligas. Om man är skeptisk till att diskriminering skulle härja landet likt en präriebrand tvingas man i samma andetag gardera sig genom att tillstå att diskriminering naturligtvis ändå förekommer. 

Och om diskriminering faktiskt existerar blir steget inte långt till att det är ”ett allvarligt och utbrett samhällsproblem i Sverige” (Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius i DO-rapporten ”Förekomst av diskriminering 2024”). 

Enligt ny statistik från DO har anmälningarna ökat successivt sedan 2015. I fjol anmäldes 5 182 fall och oftast gällde det diskriminering kopplad till religion eller etnicitet. 

Det kan vara så att den blir värre – fler fall, elakare ton, svårare konsekvenser – och att det är detta som visar sig i de här siffrorna. En annan möjlig förklaring är förstås att benägenheten att anmäla har ökat, och en tredje kan vara att positionen som diskriminerad också ibland ger fördelar. 

Blir man diskriminerad när man får kliva av bussen för att man inte har betalt biljett? Det kan hänga på om man tillhör någon av lagstiftningens sju skyddade kategorier. Intrycket av övergrepp förstärks om man efteråt lyckas få medial uppmärksamhet för bussincidenten. 

DO:s aktivism har skiftat genom åren, beroende på vem som innehaft tjänsten. Margareta Wadstein åkte 2003 ut i landet och uppmanade folk att anmäla kommunala tjänstemän eftersom ”diskriminering i Sverige är normalt”, som hon sa, medan Katri Linna 2010 hävdade att islam är ”en inneboende egenskap” med de konsekvenser det måste få. Dagens DO ansåg 2023, i ett remissvar till regeringens utredning om ”Kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd”, att det kan vara diskriminerande att det talas svenska i Sverige. 

Diskriminering är en form av särbehandling som få vill förknippas med. Samtidigt finns det bland de grupper som skyddas av diskrimineringslagen sådana som faktiskt vill särbehandlas, och som ibland till och med kräver särbehandling för att inte känna sig diskriminerade. 

Här blir det riktigt komplicerat eftersom den som vill bli behandlad på ett särskilt sätt, annorlunda än andra, i förlängningen kan sägas uppträda diskriminerande. Särbehandling går ju stick i stäv med principen om likabehandling och riskerar att producera just det den inte borde i ett Sverige som inte vill veta av sådant. 

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte behöver vara diskriminerad för att man inte får som man vill, man kanske bara har knäppa idéer. 

***

Alla är diskriminerade: boomers som inte förstår vad hemtjänstpersonalen säger och generation Z som ska betala för en åldrande befolkning. Alla tror att det kommer att gå åt skogen.

Megalomaniska män motiverar sitt agerande med att de blivit orättvist behandlade. Under harmen gömmer sig känslan av förlust. Övertygade om att omvärlden diskriminerat dem gör två av dem upp om vad som ska hända med Ukraina.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

I Sverige, av alla länder, är diskriminering ständigt på tapeten. Många saker som man undrar över tycks åtminstone delvis kunna förklaras med ett slags nationell ångest inför att inte bete sig på rätt sätt. Svenskarna har länge varit de duktiga eleverna i FN-skolan och räckt upp handen först av alla när någon sagt mänskliga rättigheter. Varför då så ängsliga? I stället borde vi ha ganska gott samvete när vi ser oss omkring i världen.

Där ute är det fullt av diskriminering, och värst är det i en massa länder i Asien och Afrika. I mer folkrika nationer än vår finns religiösa tokar, som ger kvinnorna hälften av männens juridiska värde och noll procent av deras mänskliga. När de styrande i den sortens länder sträcker upp handen i FN handlar det om att de anser sig vara diskriminerade av länder med demokrati och yttrandefrihet och andra rättigheter de själva har begränsat intresse av.

Diskriminering kan omfatta många beteenden, däribland könsstympning eller hets mot folkgrupp. Det är dock inte riktigt så vi tänker eftersom det i Sverige verkar närmast omöjligt att diskriminera småflickor och judar. Vi har inga ord för släkters strukturella kvinnoförtryck eller pogromhyllningarna hos gatans parlament, och därför pratar vi om sådant som är lättare, som allmänt svävande orättvisor.

Svenskar vill så gärna vara överens och hyser en allergen rädsla för att bli påkomna med felbehandling.

En ingrediens i ångesten är behovet att förklara sig, och därför bör ironi eller lätta överdrifter undvikas eftersom avsikten då måste förtydligas. Om man är skeptisk till att diskriminering skulle härja landet likt en präriebrand tvingas man i samma andetag gardera sig genom att tillstå att diskriminering naturligtvis ändå förekommer. 

Och om diskriminering faktiskt existerar blir steget inte långt till att det är ”ett allvarligt och utbrett samhällsproblem i Sverige” (Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius i DO-rapporten ”Förekomst av diskriminering 2024”).

Enligt ny statistik från DO har anmälningarna ökat successivt sedan 2015. I fjol anmäldes 5 182 fall och oftast gällde det diskriminering kopplad till religion eller etnicitet.

Det kan vara så att den blir värre – fler fall, elakare ton, svårare konsekvenser – och att det är detta som visar sig i de här siffrorna. En annan möjlig förklaring är förstås att benägenheten att anmäla har ökat, och en tredje kan vara att positionen som diskriminerad också ibland ger fördelar.

Blir man diskriminerad när man får kliva av bussen för att man inte har betalt biljett? Det kan hänga på om man tillhör någon av lagstiftningens sju skyddade kategorier. Intrycket av övergrepp förstärks om man efteråt lyckas få medial uppmärksamhet för bussincidenten.

DO:s aktivism har skiftat genom åren, beroende på vem som innehaft tjänsten. Margareta Wadstein åkte 2003 ut i landet och uppmanade folk att anmäla kommunala tjänstemän eftersom ”diskriminering i Sverige är normalt”, som hon sa, medan Katri Linna 2010 hävdade att islam är ”en inneboende egenskap” med de konsekvenser det måste få. Dagens DO ansåg 2023, i ett remissvar till regeringens utredning om ”Kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd”, att det kan vara diskriminerande att det talas svenska i Sverige. 

Diskriminering är en form av särbehandling som få vill förknippas med. Samtidigt finns det bland de grupper som skyddas av diskrimineringslagen sådana som faktiskt vill särbehandlas, och som ibland till och med kräver särbehandling för att inte känna sig diskriminerade.

Här blir det riktigt komplicerat eftersom den som vill bli behandlad på ett särskilt sätt, annorlunda än andra, i förlängningen kan sägas uppträda diskriminerande. Särbehandling går ju stick i stäv med principen om likabehandling och riskerar att producera just det den inte borde i ett Sverige som inte vill veta av sådant.

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte behöver vara diskriminerad för att man inte får som man vill, man kanske bara har knäppa idéer.

***

Text:

Toppbild: TT