Mats Holm: Att skriva det enkla är det svåra i Coronatider
Mitt svar tog en stund att formulera. Min faster var till skillnad från sina två mer tystlåtna syskon utåtriktad och fylld av energi. Hela sitt liv skickade hon julhälsningar med utförliga berättelser om vad som hänt sen senast.
Jag skrev till min kusin att den sortens omtanke om släkten betydde mycket, skickade och läste hans sms igen. »Mamma dog i dag.« Jag slogs av att meningen var identisk med Camus öppning i »Främlingen«. Jag hade inte tänkt på det om jag inte just läst om boken. Den meningen är ju berömd för sin klarhet och enkelhet. Bättre, sägs det ibland, kan inge roman inledas.
De bästa författarna får till det så bra. Precis som vi andra när vi har något viktigt att säga. När vi börjar skriva konstrar vi ofta till det.
Det skrivna ordet har alltid haft enkelheten som sitt riktmärke. Ända från början. Det går inte att bevara muntliga räkenskapsprotokoll. Av detta prosaiska skäl föddes skrivkonsten, skriver Georges Jean i den lilla boken »Skriftens historia genom sex tusen år« (Berghs, 1987).
De första skrivtecknen är landsbruksräkenskaper. I länderna Sumer och Akkad levde människor i små samhällen, som Babylon, som styrdes av envåldshärskare. De allra första inskrifterna på lertavlor innehåller listor över säckar av spannmål och kreatur. På en kan man läsa att det religiösa samfundet i Lagashtemplet sysselsatte 18 bagare, 31 bryggare, 7 slavar och 1 smed. Sumererna lär ha uppfunnit både pengarna och räntelånen. Och skriften kom till för att täcka räkenskapens behov, men blev så småningom också minnesanteckningar, och senare ett sätt att bevara minnet av det talade språket. Skriften ledde till att människor började tänka och uttrycka sig på ett nytt sätt.
Skriften gjorde det möjligt att nedteckna religiösa hymner, spådomsformler och det vi kallar litteratur. Skrivkonstens mästare kallades skrivare. De var mäktiga. Skrivkonsten spred sig över världen, formen bestämdes av verktygen, av vassrör, hammare och mejsel, pensel eller fjäderpenna. Men oavsett form kom skriften att bli bärare av ett storslaget arv, mänsklighetens samlade minnen och erfarenheter.
Att skriva enkelt är alltså det svåraste. På den tiden jag hade skrivarkurser lät jag eleverna läsa många noveller. Titlarna växlade, men en var permanent: Hemingways »Indianläger«. Den är på fyra sidor. En ung pojke följer med sin pappa, som är doktor, på en nattlig roddbåtsfärd, och kommer till ett läger där ett barn ska födas. När allt är klart är mamman välbehållen och den nyfödde välskapt, men den blivande fadern har inte stått ut med födsloskriken och skurit huvudet av sig. Pappan och sonen ror hem över vattnet i gryningen. Pappan säger att han är ledsen för att det blev som det blev. Samtalet som följer är ett mästerstycke i konsten att skriva enkelt och få allt sagt, och avslutas med två repliker som få som läst novellen glömmer:
»Är det svårt att dö, pappa?«
»Nej, jag tror det är ganska lätt. Det beror på.«
Min kusin skrev i ett senare sms att hans mamma haft jobbigt att andas på slutet. Iklädd skyddskläder fick han vara med en kvart på äldreboendet. Han höll henne i handen, berättade för henne att han nyligen träffat mig och min syster för att han visste att hon skulle bli glad. »Hon var ju dement«, skrev min kusin i sms:et, »så jag kunde berätta det många gånger«.
