Identitetspolitisk blixtkrigstriumf

Det var den 23 februari. Poeten och aktivisten Zaire Krieger upptäckte att det nederländska litteraturstjärnskottet Marieke Lucas Rijneveld skulle översätta Amanda Gormans dikt The Hill We Climb. Krieger twittrade: »Hur salt på en skala från ett till Döda havet kommer jag låta när jag säger att tonvis med kvinnliga artister med färg kunde ha gjort det här bättre.«

Kriegers följare re-tweetade. Rijnelvelds förlag klev in, skrev att Gorman och Rijneveld hade många likheter; unga författare som blivit internationellt uppmärksammade, och Rijnevelds fokus på könsfrågor och psykisk hälsa vittnade om en kamp för ett inkluderande samhälle, precis som Gormans. Förlaget påpekade att Rijneveld är icke-binär. Och att Gorman gjort tummen upp inför Rijnevald.

Förlaget skrev också att man skulle tillsätta en referensgrupp, bestående av »sensitivitetsläsare«. Det som skulle fungera som försäkran väckte en misstro. Saknade Rijneveld »den rätta kontexten för att översätta Gorman«?

Den 25 februari skrev aktivisten och journalisten Janice Deul på debattsidan i den nederländska dagstidningen de Volkskrant: »Varför inte välja en översättare som är – precis som Gorman – en spoken word-artist, ung, kvinna och oapologetiskt svart?« Deul ifrågasatte Rijnevelds lämplighet som översättare. Rijneveld hoppade av.

Förlaget Meulenhoff publicerade nya tweets, uttryckte sin »desire to learn from the experience«.

Man antydde att man skulle tillsätta »ett team« av översättare för uppgiften att ta sig an Gormans dikt.

Mer än så var det inte, enligt nättidningen Literary Hub, som sammanställde kronologin över ännu en identitetspolitisk nätkrigarvecka i vilken aktivisterna räknade hem en enkel seger.