Medieskräcken regerar

I Sverige antar mediernas makt stundom groteska proportioner. På senare tid har folk i allmänhet, men folk i betrodd samhällsställning i synnerhet börjat fly mediernas hårda nypor, vare sig de har gjort något särdeles klandervärt eller inte, vare sig medierna aktivt varit på dem eller inte.

Blotta hotet om ett mediedrev har även jagat statsminister Stefan Löfvens omdöme på flykten, med påföljden att han avskedar sina fräschaste och mest kompetenta ministrar i onödan.

I april i år fick bostadsminister Mehmet Kaplan lämna regeringen Löfven därför att han hade ätit middag med fel folk och för att han 2009, alltså för sju år sedan, hade sagt något fränt om Israels behandling av palestinierna.

Mehmet Kaplan avslutade ramadan förra sommaren traditionsenligt med en festmiddag i vilken även en företrädare för en extrem muslimsk ungdomsorganisation deltog. Kaplan fick på pälsen främst därför att han inte informerat sig om sitt middagssällskap.

Ingen som yttrade sig i sammanhanget hyste några som helst tvivel om att Kaplan personligen stod för både demokratiska och humanistiska värderingar. Men den olycklsaliga middagen med dess något äventyrliga gästlista gjorde att Kaplan inte längre kunde »representera Sverige på ett otvivelaktigt sätt« som statsministern uttryckte saken på tvivelaktig svenska.

Det Kaplan för sju år sedan sa om Israel var att landets brutala våldsanvändning mot palestinierna kunde jämföras med nazisternas framfart under andra världskriget. Politiker och journalister ylade kapp av förtrytelse. Kaplans karriär som statsråd var över.

För några veckor sedan var det gymnasieminister Aida Hadzialics tur att halka ut ur Löfvens regering på ett bananskal benämnt rattonykterhet som nästan inte var någon onykterhet – snarare darr på ribban. Allvarligt, allvarligt hoade statsministern och så var även detta statsråds karriär över.

Om man inte hukar under mediernas makt kan man enligt min uppfattning inte komma till någon annan slutsats beträffande Mehmet Kaplans oförsiktighet än att det hade räckt med en tillsägelse från statsministern. Kaplan skulle ha uppmanats att gallra i gästlistor och sila snacket. Kaplan är inte ensam om att ha uttalat sig om Israel på det sätt som skedde. Det har många välfrejdade svenska debattörer gjort. Uttalandet är hårt men helt tillåtet som polemiskt grepp.

Och bestämmer sig inte statsministern för att i det alkofobiska Sverige mota drevhundarna i grinn´ så ger han Aida Hadzialics en reprimand för hennes trafikförseelse – inget annat.

Drevet är en svensk specialitet inom modern journalistik. Visst förekommer liknande grepp i europeisk boulevardpress, där personjournalistiken kan vara skoningslös, men seriösa mediers prestigeladdade seriejakt på högt uppsatta personer i anledning av någon eventuell bagatellartad fadäs är typiskt svenskt.

Mottot för denna svenska journalistik är att alltid avslöja grandet i någon annans öga men aldrig ta notis om bjälken i sitt eget. I en sådan mediegenererad samhällsatmosfär är det snart bara dygderobotar, »döda« människor utan skugga, som kan bli politiker.