Men var är fascismen?
Om iakttagelserna av ländernas inmarsch under invigningen säger oss något, så var det detta: Den globala uppförandekoden går inte i auktoritär riktning.
Bild: Hassan Ammar / AP / TT
Tiderna är olustiga. Krigen rasar, dialogen har tystnat, friheten är på tillbakagång och världsordningen står inte att känna igen. Inför våra ögon tycks Förenta staterna förvandlas till ett renodlat presidentvälde som har fått repression på hjärnan.
Syntes då något av detta samtidsgods under den kulturella delen av OS, nämligen invigningen? Inte direkt. Konstnärligt sett var invigningen klassisk, sympatisk, och vacker. Människan framhölls, den kroppsliga, levande, äkta människan som inte har ersatts av robotteknologi. Historien infogades elegant och helt utan nostalgi eller kladdig sentimentalitet. Nuet stod i centrum snarare än framtiden. Idémässigt skymtade den universella humanismen: en enda mänsklighet som möttes för att delta i samma tävlan under samma regler, utan privilegier.
Det amerikanska laget tågade in i stickade tröjor, vilket väl får räknas som motsatsen till auktoritärt. Inte heller syntes några spår av att Italien leds av ett parti som kopplats till Mussolini. Kanske har den fascistiska omvälvningen, som det talats en hel del om, helt enkelt inte trängt in i sinnena.
Man bör i sammanhanget erinra sig att den tankeregim som demokratiska samhällen i väst har styrts av under de senaste femton åren har dömt ut just humanismen och dess universalism som orättfärdig. Under regnbågsflaggans höjdpunkt var universalism detsamma som den vite mannens dominans av förtryckta minoriteter. Samhällena bars av en hårdför identitetspolitisk vaksamhet. Det ställdes avsevärda disciplinära krav på lydnad gällande språk och beteende.
Så medan jag gladdes åt OS-invigningens inkludering under en gemensam mänsklig natur, fanns nog aktivister som där såg ett sorgligt återfall i osynliggörande. Frånvaron av regnbågsflaggor under såväl invigningen som spelen i stort är ett skifte värt att notera. När tidsandan väl vänder går det fort.
Möjligen kan man uttrycka saken som så, att under regnbågsflaggans egid var civilsamhället auktoritärt och staten mjuk. Under kontrarevolutionen hårdnar staten, men vad som händer med samhället återstår att se.
Om iakttagelserna av den del av OS-invigningen som visade ländernas inmarsch säger oss något, så var det detta: Den globala uppförandekoden går inte i auktoritär riktning. Efter hundra år av demokrati och tilltagande individuell frihet är det svårt att nå acceptans för raka led, ära och militärisk disciplin.
Således gick årets olympiska inmarsch i anarkistisk anda. Uppsluppet ramlade idrottarna in, dansande och hoppande, sittande på varandras axlar, sig själva och omgivningen fotograferande. Den förr så allvarstyngda fanbärarfunktionen var rent karnevalisk. Fanan hölls hur som helst och fladdrade hit och dit. Säkert roligt för deltagarna.
På sätt och vis är denna känslodrivna, oroliga, självupptagna, lössläppta samtidsmänniska – så fjärran från stoicism och återhållsamhet – ett lätt byte för en auktoritär samhällsomvandling. Det visade regnbågsrevolutionen vi nyss genomgick.
Likväl är det svårt att undkomma intrycket att ett fascistiskt maktövertagande ter sig ytterst svårgenomförbart med en så här avspänd ungdom. Över vår samtid vilar ett slags fulländad frånvaro av självbehärskning. Kanske är det den som räddar oss.
