Min väns varning kom 20 år för tidigt

En av mina närmaste vänner heter Nalin Baksi, som också skriver här i Fokus. Vi lärde känna varandra i mitten av 1990-talet och har under de dryga 30 år som passerat haft ett ständigt pågående samtal. En sen kväll 1994 satt jag i hennes kök i Tensta när hon sa ”du vet han som slängde sin fru från balkongen”. Jag reagerade med bestörtning och frågade om mannen i fråga satt i fängelse för mordet. Nalin skakade sorgset på huvudet och jag fick lära mig vad hedersförtryck var för något.

Jag minns hur jag fick omvärdera min syn på det svenska samhället och hur ont det gjorde. Att det existerade en parallell rättsskipning, vid sidan av den svenska, var en kalldusch. En rättsskipning där heder som begrepp betydde att särskilt unga kvinnors, men även pojkars, livsvillkor bestämdes kollektivt inom familjen eller klanen. Den som bröt mot dessa regler riskerade ytterst sitt liv om hon eller han inte inordnade sig. Det kändes fruktansvärt att förstå. Det gör det fortfarande.

Senare skulle jag under våra samtal få kännedom om hur extrema krafter började få fotfäste i vårt land och hur dessa krafter med framgång skapade miljöer där unga människor radikaliserades på ett vis som inte kan kallas för något annat än hjärntvätt. Både jag och Nalin har varit politiskt engagerade och Nalin varnade tidigt för såväl hedersförtryck som extremism. Men som hon säger: ”jag har alltid varit 20 år för tidigt ute med mina varningar.”

Landet Sverige och de politiska partierna var inte mottagliga för Nalins kunskaper. Tvärtom fick hon höra att hennes larm var såväl rasistiskt som islamofobiskt. Ett effektivt medel för att mota bort obekväma synpunkter – och direkt livsfarligt för dem som betalade, och fortsatt betalar, priset för vår politiska ängslighet. Nalins personliga pris för denna feghet har varit kännbart. Nu ger hon ut en bok som heter Mina strider på Volante. Den rekommenderas.

När jag i min tidigare roll som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg fick information av olika personer inom polisen, socialtjänsten och föreningslivet om hur staden utmärkte sig i antalet unga människor som radikaliserats och rest till Syrien för att strida för IS, ville jag först inte ta in det. Att det skulle vara värre i Göteborg än i både Stockholm och Malmö, nä, så jävligt kunde det väl ändå inte vara? Det var det. Jag hade långa samtal med Nalin i frågan.

Detta fick mig att bestämma mig för att lyfta frågan i valrörelsen 2018. Om det är någon gång man ska använda sin politiska position är det väl nu, tänkte jag. Jag fick även draghjälp av Nalin som kom ner till Göteborg och kampanjade med mig under den lokala valrörelsen. Det är mäktiga krafter man utmanar när man tar striden publikt, och det fick sina konsekvenser senare. Men jag har aldrig ångrat att vi satte ord på förtrycket och utmanade extremisterna.

Senare skulle jag även bli ställd inför rätta för att jag kallat personer för extrema röster. De anklagade mig för grovt förtal med hatbrottsmotiv. Jag menade att det jag uttryckt låg väl inom gränsen för vad svensk yttrandefrihet stadgar. Efter fyra år fick jag slutligen rätt. Då skrev Högsta domstolen att Hovrättens dom låg fast och att de inte överprövade domslutet. Det var skönt för mig personligen, men även en seger för vår demokrati, menar jag.

Poängen är att jag aldrig hade tagit dessa strider om jag inte hade känt att jag hade på fötterna i ärendet. Det är till stor del Nalins förtjänst. Man måste veta att det bär när man tar risken att sticka ut hakan offentligt. Nalin vittnade till mitt försvar i Hovrätten och hon skriver även om detta i sin bok. Men mest handlar boken om Nalin själv och hennes resa från turkiska Kurdistan till Tensta, hur livet prövat henne och hur hon valt att handskas med det. En angelägen bild av Sverige. Läs den.

***

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: Integration börjar med att vi öppnar dörren

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: Priset för den svenska undfallenheten