När Jesus omvände psykiatern
"Hon visste varför vi bara umgås med människor vi vet att vi är överens med."
Toppbild: AP
Psykiatern säger att hon älskar Houellebecq men har gjort slut med Nick Cave. Hon har räknat på saken. Nick har gjort elva dåliga album i rad. Det är fler än de tio bra. Dessutom har han blivit Jesus.
Psykiatern dricker ur ett glas Grüner Veltliner när hon påpekar det.
Vardagsrummet vi sitter i påminner mig om ett centraleuropeiskt bibliotek från tidigt 1900-tal. Inget konstigt med det. Psykiatern är centraleuropé. Böckerna står och ligger om vartannat. På höjden och bredden, ända upp till taket. Vare sig i bokstavsordning eller sorterade efter skön- och facklitteratur. Jag funderar varje gång jag är där på att byta princip för mina egna hyllor, men ännu har det inte blivit av. I psykiaterns kylskåp är det däremot ordning. Ingen mat alls. Bara tre hyllplan. Och bara staplar av vin- och ölflaskor på kylning.
Mellan rummen strök två loja huskatter omkring. Psykiaterns man kom in från en cigarettstund på balkongen, gick ut i köket, hämtade en flaska, kom tillbaka och fyllde på.
– Men du håller inte med mig, säger psykiatern och spänner blicken i mig.
Jag säger att jag bara har sett Cave några gånger, och att två av konserterna visserligen hör till de mer minnesvärda, och att den tredje också var bra, för då stod vi alldeles vid scenen och noterade att sångaren undvek ögonkontakt med alla de fans vars framsträckta händer han vidrörde, det gjorde hans fysiskt energiska scenframträdande mer psykologiskt begripligt.
Jag framför åsikten att hennes dom över artisten är hård.
Psykiatern säger jo, jo, och undrar om det som stör mig mest är att den ruckar vår tidigare konsensus när det gäller sångaren?
Konsensus är väl mänskligt, säger jag.
Hon säger att konsensus är icke-urbant. Och lägger till att svenskar i allmänhet är mindre urbana än vad vi tycks gå omkring och tro.
– Ni reflekterar inte över hur instinktivt ni söker samförstånd och helst bara pratar med människor ni är överens med.
Hon säger att det inte är konstigt, men att vi tycks göra allt för att förtränga att vårt flockbeteende har göra med vår mångtusenåriga historia som jordbrukare. Så stark upplevde hon vår vilja att vara urbana, att vi inte ens vill låtsas om hur präglade vi är av tiden innan dess.
Psykiatern säger att hon i sitt yrke har noterat att de flesta av oss tycks trivas allra bäst i arbetsgemenskapen, där rollerna är tydligt definierade. Eller, säger hon, i föreningsarbetet, eller kören. Hon har dragit slutsatsen att det passar oss, för att vi är så bra på att organisera och administrera.
– För i grund och botten är ni fortfarande bönder. Ert beteende handlar helt enkelt om näringsgeografi. Odlingssäsongen är kort och tvingar er att bli tekniker och administratörer för att överleva.
Minnet av detta samtal med psykiatern, hennes man och de tysta katterna är några år gammalt. Att jag kom att tänka på det hade att göra med ett radioprogram jag just råkat höra. Det började pang på: Det här är tisdagens P1 Kultur. Jag heter Lisa Wall och vi kastar oss rakt in i en litterär världssensation, japp, inget mindre. En postum bok av Joan Didion. Samtidigt över hela klotet.
Programledaren beskrev Didion som en it-girl. Sedan sa hon: Jag tänkte att jag skulle börja den här sändningen med att kalla henne för en ikon. Känns ikon som en lämplig beskrivning också för er. Karin Arbsjö och Lina Kalmteg.
– Ja, absolut, det kan jag hålla med om.
– Går du med på det Lina?
– Ja, faktiskt, är det nån författare som…
…var ikon, så var det Didion. Även om jag inte råkar dela just denna uppfattning — den förefaller onödig — respekterar jag den. Likväl blev jag förbluffad över att denna trosbekännelse tycktes vara själva förutsättningen för diskussionen. Men så erinrade jag mig vinkvällen hemma hos psykiatern och hennes man och det hela blev begripligt för mig, och jag mindes Grüner Veltliner och de goda salta flottiga korvarna och hur kvällen häromåret hade varit, några månader innan psykiatern hade återkallat sin föresats att göra slut med Nick. Hon var trött på att vara sur på honom. I synnerhet som hon hade förlåtit honom allting.
— Jesus också, hade jag frågat.
— Ja, det är väl klart, vad tror egentligen du om mig?
***
Läs även: Vikten av att tänka sakta
Psykiatern säger att hon älskar Houellebecq men har gjort slut med Nick Cave. Hon har räknat på saken. Nick har gjort elva dåliga album i rad. Det är fler än de tio bra. Dessutom har han blivit Jesus.
Psykiatern dricker ur ett glas Grüner Veltliner när hon påpekar det.
Vardagsrummet vi sitter i påminner mig om ett centraleuropeiskt bibliotek från tidigt 1900-tal. Inget konstigt med det. Psykiatern är centraleuropé. Böckerna står och ligger om vartannat. På höjden och bredden, ända upp till taket. Vare sig i bokstavsordning eller sorterade efter skön- och facklitteratur. Jag funderar varje gång jag är där på att byta princip för mina egna hyllor, men ännu har det inte blivit av. I psykiaterns kylskåp är det däremot ordning. Ingen mat alls. Bara tre hyllplan. Och bara staplar av vin- och ölflaskor på kylning.
Mellan rummen strök två loja huskatter omkring. Psykiaterns man kom in från en cigarettstund på balkongen, gick ut i köket, hämtade en flaska, kom tillbaka och fyllde på.
– Men du håller inte med mig, säger psykiatern och spänner blicken i mig.
Jag säger att jag bara har sett Cave några gånger, och att två av konserterna visserligen hör till de mer minnesvärda, och att den tredje också var bra, för då stod vi alldeles vid scenen och noterade att sångaren undvek ögonkontakt med alla de fans vars framsträckta händer han vidrörde, det gjorde hans fysiskt energiska scenframträdande mer psykologiskt begripligt.
Jag framför åsikten att hennes dom över artisten är hård.
Psykiatern säger jo, jo, och undrar om det som stör mig mest är att den ruckar vår tidigare konsensus när det gäller sångaren?
Konsensus är väl mänskligt, säger jag.
Hon säger att konsensus är icke-urbant. Och lägger till att svenskar i allmänhet är mindre urbana än vad vi tycks gå omkring och tro.
– Ni reflekterar inte över hur instinktivt ni söker samförstånd och helst bara pratar med människor ni är överens med.
Hon säger att det inte är konstigt, men att vi tycks göra allt för att förtränga att vårt flockbeteende har göra med vår mångtusenåriga historia som jordbrukare. Så stark upplevde hon vår vilja att vara urbana, att vi inte ens vill låtsas om hur präglade vi är av tiden innan dess.
Psykiatern säger att hon i sitt yrke har noterat att de flesta av oss tycks trivas allra bäst i arbetsgemenskapen, där rollerna är tydligt definierade. Eller, säger hon, i föreningsarbetet, eller kören. Hon har dragit slutsatsen att det passar oss, för att vi är så bra på att organisera och administrera.
– För i grund och botten är ni fortfarande bönder. Ert beteende handlar helt enkelt om näringsgeografi. Odlingssäsongen är kort och tvingar er att bli tekniker och administratörer för att överleva.
Minnet av detta samtal med psykiatern, hennes man och de tysta katterna är några år gammalt. Att jag kom att tänka på det hade att göra med ett radioprogram jag just råkat höra. Det började pang på: Det här är tisdagens P1 Kultur. Jag heter Lisa Wall och vi kastar oss rakt in i en litterär världssensation, japp, inget mindre. En postum bok av Joan Didion. Samtidigt över hela klotet.
Programledaren beskrev Didion som en it–girl. Sedan sa hon: Jag tänkte att jag skulle börja den här sändningen med att kalla henne för en ikon. Känns ikon som en lämplig beskrivning också för er. Karin Arbsjö och Lina Kalmteg.
– Ja, absolut, det kan jag hålla med om.
– Går du med på det Lina?
– Ja, faktiskt, är det nån författare som…
…var ikon, så var det Didion. Även om jag inte råkar dela just denna uppfattning — den förefaller onödig — respekterar jag den. Likväl blev jag förbluffad över att denna trosbekännelse tycktes vara själva förutsättningen för diskussionen. Men så erinrade jag mig vinkvällen hemma hos psykiatern och hennes man och det hela blev begripligt för mig, och jag mindes Grüner Veltliner och de goda salta flottiga korvarna och hur kvällen häromåret hade varit, några månader innan psykiatern hade återkallat sin föresats att göra slut med Nick. Hon var trött på att vara sur på honom. I synnerhet som hon hade förlåtit honom allting.
— Jesus också, hade jag frågat.
— Ja, det är väl klart, vad tror egentligen du om mig?
***
Läs även: Vikten av att tänka sakta
